Besök i prästgården

Roslags Bro prästgård

De flesta uppskattar en kaffetår. Även de döda vad det verkar.

Kurande på en kulle ovanför Broströmmen ligger Roslags Bro lilla 1200-talskyrka. Tung, kompakt och uråldrig ger den ett vördnadsvärt intryck, och har av skildrare fått epitetet egendomlig, ett omdöme det är svårt att inte stämma in i sedan man väl blivit fångad i dess trolska krets. Fälten sträcker vida ut, och bakom ryggen står skogen tät och mörk. Den medeltida stigluckan finns ännu kvar med sin hemlighetsfulla kammare och stenbänkarna under portvalvet där åtskilliga århundradens viktiga spörsmål dryftats, händelser ur den stora världen därute, och de långt mer betydande ur socknens egna. Det Oxenstiernska gravkoret intill kyrkans västgavel liknar ett förstelnat tält, en bjärt kontrast till de tjocka oputsade gråstensväggarna i övrigt. Kyrkogårdens sluttning ner mot ån är stundom brant, ovanligt brant, och man kan lätt föreställa sig hur de döda tvingas ta spjärn för att inte glida ur sina sista viloplatser.

Roslags Bro kyrka, prästgården kan skymtas i fonden till höger.

Inte ens med den bästa vilja i världen skulle man kunna kalla det här en välbefolkad trakt. Antalet bostadshus man ser kan räknas på ena handen och ändå ge fingrar över, och det är ingen överdrift att påstå att de döda är många gånger fler än de levande. Miljön kring kyrkan har förvånansvärt väl bevarat sin ålderdomliga prägel. Från de små gravkoren tryckta mot muren ovanför stigluckan, klockstapeln och det gamla sockenmagasinet på kullens krön, till prästgården alldeles intill. Två timrade bodar står som skiltvakter på var sin sida om vägen in på gårdsplanen, och i sluttningen, allting sluttar kring Roslags Bro kyrka, väntar högresta ekar. Själva prästgården är en knubbig tvåvånings träbyggnad som även om den förändrats är lätt att känna igen från gamla foton. Huset vänder ansiktet mot gårdstunet, och ser märkligt nog betydligt större ut från landsvägen än från gårdssidan, trots att det ligger halvt dolt bakom den korta allén.

En prästgård med spökrykte: Roslags Bro.

Ursprungligen gick landsvägen här, tätt intill bogårdsmuren och vidare under prästgårdens fönster, men sedan kyrkogården förstorats i slutet av 1930-talet tvingades vägen ut, och idag är det ett hundratal meter mellan de forna ledsagarna, ett faktum prästfamiljen antagligen inte hade någonting emot sedan de makliga hästskjutsarna ersatts av vrålande motorfordon. Hur länge prästgården legat här är okänt. Den finns inritad på samma plats som idag redan på 1640-års karta, Broo prästegård kallad, och ser där mest av allt ut som två mindre hus som byggts samman med gavlarna och porten ut mot vägen. Nuförtiden är det pastorsexpeditionen som håller till i Roslags Bro prästgård, och flera decennier sedan någon präst bodde här. Sedan den under några årtionden under 1900-talet varit vitmålad har den återfått sin varmt röda träpanel, och på så sätt även lite mer av sin rättmätiga ålder och värdighet.

Är det de döda från kyrkogården som om nätterna kommer över till den gamla prästgården?

Man kan tänka sig att det ringa avståndet mellan prästgård och kyrkogård sågs som en fördel av kyrkoherden, han hade ju så att säga de döda inom bekvämt räckhåll, men även det omvända förhållandet gäller, och en kvinna som växt upp här har berättat om ett obehagligt möte som fick henne att betrakta hemmet med helt nya och inte helt igenom behagliga blickar. Hon har en sommarkväll varit ute senare än vanligt, och kommer hem när solens sista strålar försvinner bakom trädtopparna på andra sidan Broströmmen. Nycklarna har blivit kvar i hemmet då hon inte planerat att stanna ute fullt så länge som det blev, och till sin missräkning finner hon både stora porten och köksdörren låsta då föräldrarna tydligen gått tidigt till sängs. Hon ropar och bankar på dörren, utan att få någon reaktion, men noterar att lampan är tänd i rummet innanför. Då hon lutar pannan mot glaset ser hon till sin förvåning två gummor i ålderdomliga kläder sitta och dricka kaffe kring bordet, två gummor hon aldrig tidigare sett. Hon knackar på rutan, men de tar ingen som helst notis om henne, och hon knackar lite hårdare, irriterad över att bli ignorerad av de främmande, men resultatet är detsamma som tidigare. När hon knackar för tredje gången, återigen hårt, kanske onödigt hårt, ser hon till sin lättnad hur den ena gumman reser sig upp och tar några steg i riktning mot köksdörren liksom för att öppna när det med ens går upp för betraktaren att hon kan se bordet rätt genom den främmande kvinnan, och att även den andra besökaren är genomskinlig. Gestalten försvinner ur hennes åsyn, och strax därpå hör hon hur någon rycker i dörrhandtaget, men ljudet är nu inte längre lika välkommet det hade varit för någon minut sedan, och hon ryggar baklänges ner för yttertrappan. Till all lycka öppnas inte dörren, och strax därpå slås fönstret upp på övervåningen och hennes pappas välkända ansikte visar sig. Att föräldrarna inte haft något besök, och att inte ett spår av gummorna hittas vare sig i köket eller i resten av huset är förmodligen överflödigt att nämna, men hon berättar att hemmet efter den kvällen förlorade åtskilligt av sin forna trevnad, och att hon sedan undvek att se in genom just det fönstret, även i fullt dagsljus.

Text och bild: Petter Inedahl