Bödeln, en fruktad och hatad man

Hängning i England under förföljelserna av protestanter på 1550-talet. Den dödsdömde står i en vagn mitt i bild och ber medan bödeln gör fast repet.

En stadens tjänsteman med ett rykte värre än de flesta förbrytares? Vi fortsätter vår titt på gångna tiders mest fasaväckande person med ytterligare en serie sanna men makabra bödelshistorier. 

Bödelns otäcka rykte kunde ibland vara en fördel, även för honom själv. Som vi sett i fallet med Mäster Håkan räckte det många gånger med att visa sig för sina offer för att de skulle betala, och att vara fruktad är ett mansideal lika vanligt idag som för 400 år sedan. Även stadens styrelse visste att dra nytta av mästermannens anseende. Det förekom mer än en gång att rådhusrätten använde bödeln till att skrämma den som vägrade vittna eller inte ville erkänna. 1599 befaller rådet i Stockholm om en piga som inte ville tala att ”mästermannen ska skrämma henne, men inte göra henne något”. Det verkar ha fungerat utmärkt, för det räckte med att bödeln kom in i rummet och började rada upp sina arbetsredskap för att den stackars pigan skulle berätta. Man kunde även skrämma med bödeln på andra sätt. 1610 hotar rådet i Vadstena den bångstyriga befolkningen med att den som inte gör som han blir tillsagd ska i så fall bli bödel. Även om dåtida svensk rättvisa knappast var trevlig med moderna ögon sett var tortyr och gräsliga avrättningsmetoder betydligt vanligare nere på kontinenten, vilket också visade sig i att hatet mot bödeln var större, en sak som då och då drabbade svenska bödlar. 1594 blir Stockholms bödel stenad av tyska sjömän så svårt att han inte längre verkar ha kunnat tjänstgöra. I varje fall får staden en ny bödel bara några veckor senare. Några år efteråt blir en annan bödel svårt misshandlad av ett sällskap polacker, så hans rykte, även om det uppmuntrades både av honom själv och staden, kunde alltså bli ett tveeggat vapen.

Den stora skammen

Att bli bödel i sin egen hemstad verkar ha varit ovanligt, vilket kanske inte heller är ägnat att förvåna när man tänker på, inte bara dennes rykte, utan även skammen för den övriga familjen. Bödel var ett skällsord, ett av de vanligare, och att kalla någon för detta eller att antyda att någon var eller hade varit bödel kunde kosta pengar. 1515 får Jon Timmerman böta hela 70 mark, åtskilliga tusen kronor i dagens penningvärde, för att han spritt ut att Örjan Stadstjänare skulle varit en före detta bödel som hängt tre personer i Åbo. Skammen över ett eventuellt släktskap med en bödel var så stor att den ibland kunde ta sig rent konspiratoriska uttryck. År 1553 är Stockholms bödel en viss Mäster Bo, en dansk herre, vilket stockholmarna inte är sena att peka ut för både besökande och bofasta danskar. Trakasserierna går så långt att de stackars danskarna till slut anser sig tvungna att göra någonting åt saken, och i desperation samlar man ihop pengar och köper ett falskt pass åt Mäster Bo och tvingar honom att ta med sig fru och barn och försvinna. De stjäl en båt, men kommer inte längre än till Köping innan de grips och skickas tillbaka till huvudstaden eftersom dom och straff enligt lagen ska ske på platsen för brottet. Mäster Bo döms till döden men tvingas vänta flera månader på avrättningen eftersom staden ju inte längre har någon bödel. Man kan hoppas att de övriga danskarna i varje fall tog hand om hans kvarlämnade familj. I de fallen bödeln var en tidigare dödsdömd var hans tjänst som bödel att betrakta som en sorts villkorlig dom på obestämd tid, och att rymma gjorde att det gamla straffet hann ikapp honom, vilket ändå inte hindrade att det fanns relativt gott om förrymda bödlar. De flesta av dem verkar dock ha slutat i galgen. Troligen var det en smula svårt att i längden undgå uppmärksamhet om man inte hade några öron.

Avrättning av protestanter i Prag under 30-åriga kriget. Hängningar mitt i staden var annars en sällsynthet.

Strid mellan bödlar

Många var klagomålen på denna lagens sista instans, och man behöver inte något större mått fantasi för att föreställa sig att det inte alltid var så kul att bli trakasserad på gatan av en full och stridslysten bödel. En av de mer bisarra bödelsrelaterade händelserna inträffade 1624 när Stockholms bödel Mäster Hans träffar en icke namngiven kollega. De bestämmer sig för att fira sammanstrålandet med några rejäla kannor öl, vilket de också gör. Man kan tänka sig att krogen de gick till tömdes på folk ganska fort då två bödlar i full ämbetsmannadräkt och dessutom medförande sina bödelssvärd satte sig ner för att supa. Efter en stunds drickande börjar missämja uppstå, och det slutar inte bättre än att de drar bödelssvärden och börjar fäktas. Detta måste varit en syn som kommit även de dåtida att stanna och gapa. Mäster Hans är antingen fullare eller helt enkelt inte lika snabb, för han får ett djupt hugg i armen. Som den hårding han är vägrar han låta förbinda sig, utan går istället till en annan krog och dricker mer, med resultat att det infekterade såret efter någon tid utvecklar kallbrand och Mäster Hans dör. Troligen ansågs den döden inte helt utan ära, även om hans fru inte var lika glad. Som bödelsänka var nog hennes utsikter på äktenskaps- eller arbetsmarknaden inte särskilt imponerande.

Vadstena rådhus från 1400-talet. Bödelsstugan låg i det lilla grönområdet bakom den offentliga toaletten.

En bödel till granne

I bödelns löneförmåner ingick en tjänstebostad, den så kallade bödelsstugan. Man skulle kunnat tro att denna illa sedda plats befunnit sig i stadens utkanter eller i närheten av galgbacken, men så var oftast inte fallet. I Vadstena låg bödelsstugan mitt i staden, bakom rådhuset vid ett av torgen, en placering som förmodlingen inte var slumpmässig. Man kan lätt tänka sig den psykologiska effekten av att föra en fånge fram till fönstret så att han eller hon kan se mästermannen sitta och putsa sina ämbetsredskap. Även i Stockholm låg bödelsstugan ursprungligen centralt placerad vid den del av Prästgatan som förr kallades Helvetesgränd, ett stenkast från Storkyrkan och slottet. 1630 river man bödelsstugan i Stockholm för att ge plats åt ett nu försvunnet torg, och bödeln får istället flytta in i Munktornet, ett av de fallfärdiga tornen i den gamla stadsmuren. Om det var på egen begäran eller andra anledningar vet man inte, men strax därefter flyttar bödeln igen, till Draktornet, och när detta rivs 1634 till ytterligare ett gammalt torn, Vita tornet.

Prästgatan, före detta Helvetesgränd i Stockholm. Bödelsstugan låg på en nu försvunnen tomt ungefär på samma plats som det gula huset på grändens högra sida.

Mästermans-pengen

Bödeln fick betalt till stor del i naturaförmåner, ett mycket vanligt betalningssätt överhuvudtaget förr i tiden. Förutom fri bostad, fick han även kläder och mat och samtidigt var det stadens skyldighet att hålla honom med ett bödelssvärd. Förutom detta fick bödeln även betalt i kontanter, och Stockholms bödel hade det oftast bättre än kollegorna i andra städer genom att han fick lön både av staden och slottet eftersom han även utförde arbeten åt kungen och regeringen. Ett tillskott till sina inkomster hade bödeln i den så kallade mästermans-pengen, den avrättningsavgift som betalades av målsäganden. Målsäganden hade ganska mycket att säga till om vid dåtida rättegångar, och om brottslingen inte var yrkeskriminell försökte rådet, vilka var de som avkunnade domarna, oftast få till en förlikning där dödsstraffet omvandlades i böter. Mästermans-pengen fyllde då den dubbla funktionen att dels ge staden inkomster, men även att målsäganden säkert tänkte sig för en extra gång innan han krävde dödsstraff om han visste att det kostade honom pengar. På det hela taget var dåtida lagstiftning inriktad mot pengastraff och böter var det absolut vanligaste straffet oavsett brott. Till döden dömdes egentligen endast de som upprepade gånger begått väldigt grova brott eller i de fall då allmänna opinionen eller överheten krävde det. Trots att bödeln alltså på pappret var en relativt välavlönad tjänsteman som ofta höll sig med egen dräng var det i praktiken lite si och så med löneutbetalningarna. Som vi sett i fallet Mäster Håkan slarvades det en hel del med hans lön, och dåtida rättsprotokoll är fulla av klagomål från bödlar som trots många påminnelser inte fått ut sina pengar. 1623 har det gått så långt att Stockholms bödel, den tidigare omnämnde mästermannen från Riga, hotar med att säga upp sig om han inte får betalt i tid.

Den nordtyska hamnstaden Wismar. Här jobbade den prålige Klement Persson som bödel.

Utmanande och prålig

Den bild de flesta har av hur en bödel såg ut är till stor del hämtad ur 1800-talets fantasifulla romaner. En hotfullt bredaxlad man med nitbälte, bar överkropp och svart huva över ansiktet. Verklighetens bödlar såg helt annorlunda, och inbördes relativt olika, ut. Det finns inga belägg någonstans, i varje fall inte i äldre tiders handlingar, för att han skulle haft en huva över ansiktet. Bödeln var en lika känd som ökänd figur, och alla i staden visste helt säkert både vem han var och var han bodde, varför någon maskering knappast var till nytta. Bödeln hade ingen uniform, det hade inte ens soldaterna vid den här tiden, och troligt är att varje stad hade sin egen variant av bödelsdräkt. I Stockholm antecknas den 26 september 1491 att bödeln, Erik Larsson från Borgå, ska få en ämbetsdräkt ”i stadens färg”. Vilken det var framgår inte men ett drygt århundrade senare omtalas att bödelns officiella dräkt är en blå kappa, vilket ju ger en antydan även om hur hans föregångare sett ut. 1594 blir den före detta hästtjuven Klement Persson Fors från Nyköping bödel i Stockholm. Den tredje juni gör han sitt första arbetsprov, eller ”mästerstycke” som det står i den samtida rapporten, genom att hänga Jacob Dödgrävare. Denne Klement Persson hade tidigare arbetat som bödel i den tyska hamnstaden Wismar, och var en man som inte stack under stol med vad han jobbade med. Han var en utmanande och självmedveten yrkesman som var känd för att klä sig pråligt, en sak rådet i staden ansåg opassande, men inte kunde göra mycket åt. Tyvärr finns det ingen bild av varken Klement Persson eller hans prålighet, så hur han klädde sig kan vi bara gissa.

Denna text är hämtad ur boken Skokloster, Carlsson bokförlag 2021. Författare och fotograf: Petter Inedahl.

Del 2 av 3

Gå vidare till Del 3 av 3, eller tillbaka till Del 1 av 3.