Årsta slott
Ett spöke som spelar biljard låter lustigt snarare än skrämmande. De som haft oturen att möta det är dock av annan åsikt.
Längst inne i Blista fjärd ligger 1600-talsslottet Årsta. Det mäktiga lanterninkrönta porttornet och branta takfallet med dubbla rader vindsfönster förflyttar åskådaren som genom ett trollslag 350 år bak i tiden, och hade det inte varit för parasollerna på uteserveringen, och surret av golfbilar hade illusionen varit total. I den starkt kringskurna engelska parken kan man vandra i trädens såväl som det förgångnas skuggor, och på en kulle ligger gravarna för familjen Saxenberg, vilka i slutet av 1800-talet ägde Årsta. Gravkullen i sig är ett mysterium då det inte längre är någon som minns hur den kom till, och om den verkligen döljer benen av döda Saxenbergare eller bara är ett minnesmärke.
Vad döljs under familjen Saxenbergs hemlighetsfulla gravstenar?
Det nuvarande Årsta byggdes på 1650-talet åt amiralen Claes Bielkenstierna, men det fanns ett Årsta redan tidigare, ett som kring sekelskiftet 1300 tillhört den mäktiga Tyska orden. Det äldsta Årsta låg en knapp kilometer norr om det nuvarande, och stod kvar i varje fall till slutet av 1600-talet. Idag har de gamla medeltidshusen försvunnit helt, men kan anas som en upphöjning i marken strax bortom golfbanan. Årstas mest kända invånare är dock varken amiralen eller de tyska riddarna, utan författarinnan Fredrika Bremer, vilken skulle tillbringa större delen av sitt liv på Årsta slott, och även dö här nyårsafton 1865. Slottet byggdes om invändigt under början av 1900-talet, och det var även då de bägge flyglarna kom till, så förutom den ståtliga trapphallen och den så kallade Fredrika Bremer-salongen en trappa upp är det inte mycket kvar av interiören, i varje fall inte vad gäller fasta inventarier. Det finns dock de som säger att annat klarat tidens tand och nu vandrar i salarna sedan mörkret fallit.
Årsta slott. Vägen till vänster leder bort till ruinkullen som döljer resterna av det äldsta Årsta. På platsen för golfbanan till höger mönstrade Gustav II Adolf svenska armén för sista gången innan överfarten till Tyskland och 30-åriga kriget.
Att Årsta slott skulle vara hemsökt är inte någon hemlighet. Historierna om vad som nattetid försiggår innanför de tjocka murarna är både många och otrevliga, och har, som vittnesmål betraktade, en skrämmande likhet med varandra. I det forna biljardrummet i slottets bottenvåning har flera personer hört någonting som liknar smygande fotsteg av nakna fötter. De rör sig runt, utan att verka ha något mål så länge ingen går in i rummet då de sägs följa hack i häl efter den dumdristige som vågat störa den nattliga vandringen, och en besökare berättar hur de förföljt henne genom rum efter rum tills hon varit nära att svimma av skräck. Man lär också ha hört klickandet av biljardkulor som om de döda ännu inte spelat klart. Fredrika Bremer lär själv ha berättat om hur både hon och tjänstefolket upprepade gånger hört ett dunsande och skrapande. Ljudet fick dem att tro att någon höll på att möblera om, men så fort de öppnade dörren och tittade in tystnade det, och alla möbler fanns på sina vanliga platser. En annan kvinna omtalar att hon en natt promenerat i omgivningarna och av en händelse kastat ett öga i riktning mot det stora och obebodda slottet då hon fått se ett blekt ljus ur fönstren på andra våningen, ett ljus som inte hade minsta likhet med det som kommer ur en glödlampa.
Fägården på Årsta. Platsen där en stalldräng blev anfallen av ett mörkt väsen.
Även ekonomibyggnaderna sägs ha ett nattliv som inte alltid låter betryggande. En anställd som varit ute med en av hästarna berättar hur han vid tiotiden på kvällen kommit in med djuret i stallet och håller på att rykta det då han grips av känslan av att vara iakttagen. Känslan är till synes oförklarlig, men så stark att han avbryter sitt arbete och går ut i gången för att se efter om någon är där, den sena timmen till trots. Som han står där och tvekar får han se hur en svart skugga materialiserar sig mitt framför ögonen på honom. Den är av människostorlek, men samtidigt konturlös, och han ryggar instinktivt ett par steg bakåt när varelsen blixtsnabbt kommer inpå honom och ger honom en kraftig örfil innan den upplöses på samma märkvärdiga sätt den några sekunder tidigare uppstått. Orsakerna till spökerierna har det naturligtvis spekulerats i. Årsta slott hade förr en samling makabra klenoder vilka sattes i samband med hemsökelserna, men dessa, ett bödelssvärd, en blodig skjorta, och en kanonkula som sades ha varit den som krossade Claes Bielkenstiernas höft i sjöslaget vid Femerbält, en skada som aldrig blev bra och av vilken han dog tre år senare, men dessa reliker har sedan länge flyttats. Spökena är kvar.
Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer