De dödas kyrka

Österhaninge kyrka

De flesta kyrkor brottas med fallande besökssiffror, men om det är allt tommare i dem under dagtid, är det desto fullare på nätterna. När de döda firar sina mässor.

Från Västerhaninge station är det endast fyra minuters färd till Österhaninge kyrka, och ändå är det som om en hel värld låg mellan de två platserna. När mörkret fallit, och de fåtaliga ljusen tänts kring fälten och skogarna står den där med ett krokigt finger i luften, och de enstaka bilarna på landsvägen bidrar endast till att förstärka intrycket av ensamhet.

Gravarna står tätt invid vapenhuset på Österhaninge kyrka.

Det sägs att när Österhaninge kyrka började byggas tidigt under 1300-talet var det på platsen av en källa där forntidens haningebor offrat till sina hedniska gudar för att få lycka i krig och bot mot sjukdomar. Omöjligt är det inte. En hel del av våra gamla kyrkor hamnade på just sådana platser, ett sätt för den nya religionen att visa sin makt över den gamla, och det viskades man och man emellan att de gamla gudarna inte stillatigande skulle finna sig i det skedda. Kyrkan låg i gränslandet mellan åkermark och den mäktiga Hanveden, den urgamla storskog som gett hela Haninge sitt namn, och det var ingen ovanlighet att vargflockarna strök ända kring kyrkogårdsmuren. Det märkligaste med Österhaninge kyrkas utseende är dess spira. Inte bara det faktum att träkonstruktionen med tjärat spåntak lyckats överleva eldsvådor, blixtnedslag och tidens tand under nära femhundra år, den har även fått vara ifred för klåfingriga byggmästare, vilket är ännu märkligare med tanke på att den redan från början är felbyggd och lutar bakåt. Enligt historien ska byggmästaren ha hängt sig i torntakets bjälklag när han upptäckte fadäsen, en handling han mycket väl kan ha fått hjälp av Haningeborna att genomföra.

Kyrkogården en vinternatt.

Under varma sommardagar är det ljust och vackert under de tegelslagna valven i kyrkans inre, under den mörka delen av året tungt och dystert med långa skuggor krypande över golvet. Om det är de levande som dominerar bilden under dygnets ljusa timmar är det tvärtom under återstoden sägs det. De döda ligger i sina gravar och har ingen kraft så länge det är sommar, och solen, vår första gud, är stark, men ju längre året lider desto mer tilltar deras makt. Runt julen, som ju infaller vid det hedniska vintersolståndet, är dagen som kortast och de levande har all anledning att se upp. De mässor som hålls nattetid är inga som en levande människa någonsin bevistat och sedan kunnat berätta om.

Jultid. När de dödas makt är som störst under året.

Historien om de dödas julotta har knutits till ett flertal kyrkor runt om i landet, men sällan med mer skrämmande realitet än Österhaninge kyrka. Julnatten 1865 väcks författarinnan Fredrika Bremer i sängen på Årsta slott av sin syster Agathe. Agathe är död sedan många år, men i det halvt drömliknande tillstånd Fredrika befinner sig är detta ingenting hon reagerar över. På gårdsplanen står en täckt vagn som för dem till Österhaninge kyrka dit de anländer när julottan redan börjat. Ljuset i kyrkan är kallt och blekt de många vaxljusen till trots, och det luktar starkt av mögel och förruttnelse. Kyrkobesökarnas kläder är grå av damm, några hänger i trasor, och de knotiga och beniga ansikten som vänds mot systrarna Bremer har en otäck glöd i sina annars tomma ögonhålor. Liket i predikstolen tystnar, och församlingen reser sig upp liksom på osynligt kommando. Agathes närvaro räddade Fredrika från att bli sliten i stycken, men det sägs att hon där fick en kyss av döden själv, en vänskapsyttring ingen överlever. Fredrika Bremer hann med ytterligare en julotta det året, i sällskap av levande, men dog några dagar senare på nyårsafton 1865, och ligger begravd utanför den sista kyrka hon besökte. Kanske är hon nu del av den allt vidare krets livlösa som nattetid firar sina högtider i Österhaninge kyrka.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.