Grisslehamns kapell
Att få sällskap på vägen under en lång och trist promenad kan vara trevligt. Tills du upptäcker att det inte är de levande som följer dig, utan de döda.
Nästan längst ut på Väddö ligger Grisslehamns lilla samhälle. Det nyps av havets hårda fingrar där Ornöviken och Yttre hamnen håller fast med stadigt grepp, och Eckerölinjens blågula färjor dominerar de få kvarvarande fiskebåtarna och sönderfallande båthusen totalt. Man lever på Ålandstrafik och ströturism, men även på minnet av Albert Engström, vilken under många år hade sin ateljé i det lilla huset längst ut på klipporna vid Kanonberget.
Albert Engströms ateljé på klipporna ut mot havet.
Grisslehamn har inte vuxit upp spontant, utan är anlagt på myndighetsorder. Det är posten som sått frö till det hela, och det gamla posthuset, vilket var det första hus som byggdes här, kan ännu beskådas på berget strax öster om Grisslehamnsvägen. Det allra äldsta Grisslehamn låg någon mil längre söderut, men efter att det brunnit 1755 omlokaliserades allt till ett mer passande läge. Postgången över Ålandshav var ingen barnlek, och många var de som miste sina liv i vågorna när de små postjakterna förlorade striden mot vädrets makter. Även sedan Åland och Finland blivit rysk egendom uppehölls postgången, och en motbjudande historia berättar om hur en åländsk postbonde blivit halshuggen av de stora isflak som plötsligt skjutits ihop kring hans hals och att det avhuggna huvudet låg kvar och stirrade på den övriga besättningen långt efter att kroppen sjunkit i djupet.
Gamla posthuset, Grisslehamns första byggnad sägs det.
Det historiska lär dock spöka på mer än ett sätt i Grisslehamn. Havets offer var som sagt åtskilliga, och det är inte alla som fått ro i sin blöta grav. En man som en sommar bott här har berättat om ett möte som hastigt gjorde slut på hans skärgårdssemester. Det är sensommarnatt, och han vandrar Grisslehamnsvägen västerut från hamnen på väg hemåt. Vägbanan ligger tyst, och husen står mörka. Han har just passerat kapellet då han får syn på två andra på väg åt samma håll som han själv, och glad över att få sällskap skyndar han på sina steg. Det är en man och en flicka, och han kan inte undgå att lägga märke till deras underliga och ålderdomliga klädsel. Mannen har sydväst, och flickan verkar vara barfota. När han kommit ikapp dem hälsar han, men hans ord framkallar ingen som helst reaktion. De fortsätter sin vandring som om han överhuvudtaget inte funnits där, och deras anletsdrag är märkligt flytande, han beskriver det som att det låg en dimma över dem.
Grisslehamnsvägen en bit bortom kapellet. Här sägs både döda och levande vandra om nätterna.
Det underliga parets närvaro får honom illa till mods. De vandrar på med blickarna stint i marken, och det är inte förrän nu han lägger märke till att de bägge följeslagarna är helt dyngsura. Det droppar om kläderna, och de lämnar blöta spår i asfalten. Upptäckten är olustig utan att han egentligen kan säga varför, och han ökar på sina steg på nytt, men den här gången för att bli kvitt dem han nyss velat komma i kapp. Flera gånger vänder han sig om, men det otäcka paret är honom hela tiden i hälarna. Olusten förvandlas nu till ren skräck, och han springer av vägen och gömmer sig i en buske, en barnslig handling, men den enda han kan komma på som inte involverar ny närkontakt med det fasaväckande paret. De passerar på bara några meters avstånd, utan att lägga märke till honom mer än de gjort tidigare, och till hans förskräckelse försvinner de spårlöst, endast ljudet av deras klafsande blöta steg är kvar. Han tappar nu modet alldeles, och springer tillbaka samma väg han kommit, och väljer sedan en annan väg hem. När han dagen efter försiktigt för händelsen på tal visar det sig att flera andra haft samma otrevliga möte på exakt samma plats. Vilka det blöta paret är och vart de vandrar är det ingen som vet, men att de inte hör till de levandes skara har alla som mött dem varit helt överens om.
Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
1 kommentar
Ingrid Jerrås · 15 juni, 2015 kl. 07:42
Jag var på väg ut ur Albert Engströms ateljé på 80-talet efter en guidning och ser en man som liknar Albert på väg nerför trappan med en vitmålad käpp i handen. Han suckar ”Tänk om jag fick vara här för evigt” minns jag det som och något om att det var jobbigt att bli gammal och sjuk. Jag stannar till för att inte gå på honom men en kvinna bakom springer förbi mig nedför trapporna och Albert försvann. En annan gång var jag där med min hund 2007 på hotellet och vi gick bortåt stigen mot klipporna på hotellsidan av viken. Vid dom stora högarna som är igenfyllda skyttevärn (jag frågade om det på hotellet efteråt) tittade jag på en av dom närmast stigen och det var buskar och sly där. jag gick förbi och såg något i ögonvrån och det var en man med svart gammaldags regnrock typ som min pappa hade på 60-talet och svarta stövlar. Han var ganska snygg och lite tunnhårig. Kanske 45 år ungefär. Han kom fram liksom från skyttevärnet och tittade på mig men såg lite skygg ut och gick mot stigen bort mot klipporna och rörde sig helt ljudlös. Tyst som ett spöke tänkte jag då och ett spöke var han nog också. När jag och min hund gick förbi stallet mot ateljén så hördes det som ljud av hästhovar bakom oss och jag stannade till flera gånger och då tystnade ljudet av hovar men började igen när vi gick. Jag tyckte det kändes obehagligt, men det slutade sedan.