Telegrafen

Dörrar som slår, lampor som oförklarligt släcks eller tänds, fotsteg inifrån tomma rum. Någonting otäckt och osynligt sägs bo i det gamla huset intill sjön.

Söder om Tyresö kyrka ändrar landet karaktär. Naturen blir kuperad och bergig, och stilla sjöar, forsar, skogar och branta stup avlöser varandra i en till synes ändlös kavalkad av dramatiska intryck. Trakten är pittoresk och har lockat åtskilliga konstnärer, bland dem prins Eugen som tidvis även bott här, och i den vilda omgivningen trivs både bävrar och älgar och kanske även andra med krav på avskildhet och tystnad.

Huset vid randen av Albysjön ser idylliskt ut, men skenet bedrar.

Vid Albysjön drar den backiga vägen rätt över det försvunna vattendraget vid Uddby likaledes försvunna kvarn. Här har genom århundradena funnits en mängd olika verksamheter, kvarnar, sågar och pappersbruk, vilka sedan 1898 ersatts av det lilla kraftverk som även stulit den en gång virvlande forsen ner mot Mjölnarviken. Kring Albysjön är naturen trolsk, med lodräta stup ner i det stilla vattnet där näckrosor flockas i vikarna. Bebyggelsen är sporadisk och består till största del av intetsägande fritidshus från 1950- och 60-talen, men inklämd mellan vägbanan bakom Rakstabadet och sjön ligger ett av få äldre hus. Det har gatuadressen Rakstavägen 2, men går allmänt under namnet Telegrafen med hänsyftning på sedan länge försvunnen verksamhet, och det smala höga huset uppfört någon gång kring förra sekelskiftet döljer sin bottenvåning bakom vägbranten och den täta växtligheten. Byggnaden ligger alldeles i vattenbrynet och vänder sig med stora verandor mot Albysjön, medan landsidan lämnats närapå fönsterlös. Träden tränger sig alldeles inpå husknutarna och den mikroskopiska trädgården är mörk även i sommarsolen. På andra sidan Rakstavägen förfaller det forna utedasset. Man behöver inte ha överdriven fantasi för att få intryck av att dunkla makter driver sitt spel här, och huset har länge haft grundmurat rykte som spökhus.

Albysjön. Huset på Rakstavägen skymtar mellan lövverket. Överst under det utstickande taket balkongen där någonting mörkt och fientligt sägs existera.

Ett par som tidigare bott här berättar hur de en kväll ligger och läser i sovrummet innanför övervåningens punschveranda när de bägge ser hur dörrhandtaget på verandadörren trycks ner och dörren sakta glider upp. Kvinnan går för att stänga och kanske även få någon klarhet i hur det märkliga fenomenet uppstått, men tvärstannar på tröskeln överväldigad av känslan av att någonting illvilligt befinner sig på platsen, någonting som inte vill ha henne där. Med oförrättat ärende springer hon tillbaka till sängen och hinner inte ens påbörja förklaringen för sin förvånade man innan de ser hur dörren stängs av sig själv, och samtidigt hörs en smäll från bottenvåningen liksom om en annan dörr slängts upp med stor kraft. Hon beskriver det som att någonting utstrålar extrem fientlighet, och upplevelsen är så omskakande att hon under de korta månader de bor i huset aldrig mer går ut på verandans balkongliknande övervåning.

Det hemsökta huset på Rakstavägen kallas oftast Telegrafen, med hänvisning till tidigare verksamhet.

Även på andra platser i huset lär otrevliga saker ske, och samma kvinna berättar hur hon en eftermiddag befinner sig ensam i det badrum i bottenvåningen man är tvungen att passera för att komma ut på punschverandans inglasade nedervåning när taklampan släcks och tänds upprepade gånger. Hon kan tydligt höra klickandet när lampknappen trycks ner av osynliga fingrar och ropar rätt ut ”sluta nu”. Sekunden efteråt känner hon samma intensivt ondskefulla närvaro och hon lämnar huset vind för våg och återkommer inte förrän hon flera timmar senare lyckats övertala några bekanta att hålla henne sällskap över natten. Hon beskriver den osynliga närvaron som ytterst ondsint, och vistades aldrig ensam inomhus om hon inte absolut måste. En annan kvinna, bosatt i området, berättar hur hon en gång när huset stått obebott av ren nyfikenhet varit inne för att se sig om. Till sin förvåning hör hon fotsteg från övervåningen, och går då ingen svarar på hennes rop upp för att se efter vem som är där, men lyckas trots att hon söker igenom hela huset inte finna en levande själ. Med obehaget krypande längs ryggen är hon på väg ut när en dörr slås igen alldeles intill henne, och fler dörrar börjar slå både på våningen hon befinner sig på och den över. Hals över huvud lämnar hon huset på Rakstavägen 2 för att aldrig återkomma, och minns händelsen än idag med fasa.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl


0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *