Steninge slott

Mitt i parken begravdes den brutalt mördade mannen, och trots att hans lik flyttats för över tvåhundra år sedan sägs platsen aldrig fått ro.

Några kilometer söder om Märsta sticker landet ut likt en klo i mälarviken Skarven. Den kantiga landtungan famnas av Flottviken och Steningeviken, och trots närheten till förortsbebyggelsen får man vid ekbackarna i sluttningen ner mot Märstaån och Västerängsudd med den sällsynta blomman tidlösa lätt intrycket av att befinna sig på rena landsbygden.

Miniatyrslottet Steninge i sin magnifika barockpark, ett stenkast från Steningevikens vatten.

Att människor bott här under lång tid visar stensättningar, gravfält och inte minst fornborgen på toppen av berget med det talande namnet Utsikten. Mitt i alltihop, med blicken riktad mot sjön, ligger det lilla miniatyrslottet Steninge med sin vackra park där 1600-talsklockan ännu klämtar ut tiden efter många århundraden. Det är en stämningsfull plats där vinden river i fjolårsvassen och varken storflygplats eller pendeltåg förmår störa friden. Steninge var sätesgård redan på medeltiden, men av dess äldre byggnader finns idag inte ett spår. De revs av Carl Gyllenstierna som 1669 fått ärva den då hopplöst urmodiga och troligen rätt förfallna gården, och det skulle dröja ända till 1705 innan ett nytt hus stod klart.

Den något förfallna Skolflygeln, och till vänster i bakgrunden Gamla slottet, den gamla badstuga där Beata Yxkull sägs spöka.

Under åren som gått har Steninge bytt ägare minst ett trettiotal gånger, men är trots detta lätt att känna igen från Erik Dahlbergs teckning gjord för över trehundra år sedan. Carl Gyllenstierna dog redan 1723, men hans ande svävar ännu över platsen och det går inte att gå många meter utan att stöta på hans släktvapen, den gyllene stjärnan, antingen det nu är på slottets fasad eller någon av de enorma blomkrukorna. Även andra har lämnat spår efter sig på Steninge, bland dem Carl Gyllenstiernas mor Beata Yxkull, vilken sägs gå igen i den gamla badstuga nere vid strandkanten som idag går under det något missvisande namnet ”Gamla slottet”. Varför hon skulle spöka i ett hus som enligt byggnadshistoriker inte uppfördes förrän runt tjugo år efter hennes död är inte riktigt klart, men fler än en lär ha haft skrämmande och oförklarliga upplevelser här. En annan av Steninges ägare var den olycklige Axel von Fersen, som efter ett händelserikt liv slogs ihjäl 1810 av en uppretad folkmassa utanför Bondeska palatset i Gamla stan, en folkmassa om vilken det viskas att den dirigerats betydligt högre uppifrån än man kunnat tro när den till stor belåtenhet för de män som kom till makten genom militärkuppen 1809 tog livet av den mäktigaste av de gamla gustavianerna.

Axel von Fersens monument i Steninge slottspark där okända väsen lär visa sig mörka nätter.

Efter mordet fördes Axel von Fersens sönderslagna kropp till Steninge som då gick i arv till hans bror, och här förvarades liket fyra månader i väntan på den rättegång som skulle avgöra om den döde kunde fällas på någon av de fabricerade anklagelsepunkterna. På platsen där liket förvarats restes ett par år senare ett monument där de anklagande orden ”folkförförare, sänk din blick mot jorden” ännu kan läsas. För att komma till den forna gravplatsen måste man passera genom den djupt utgrävda Sfinxallén, och det är en minst sagt egendomlig atmosfär här, inte enbart på grund av platsens avskildhet. En kvinna som en mörk natt rastat sin hund i Steninges park berättar hur hon lyssnar till tornklockans ödsliga slag bland dimslöjorna som ringlar upp från strandkantens vassruggar. Hennes hund travar i förväg och viker in i Sfinxalléns kolsvarta schakt och det är med viss olust hon följer efter sedan hon förgäves försökt ropa tillbaks den. De kala grenarna kan nätt och jämnt urskiljas mot den mörka himlen, och borta vid den lilla rundeln ser hon hunden stel som en pinne med blicken riktad mot det höga monumentet. Den börjar skälla rätt ut i mörkret, och hon har just satt på kopplet när en tung krasch liksom hade hela minnesmärket rasat samman trasar sönder stillheten. Platsen lyses upp av ett onaturligt vitt sken som lämnar henne i närapå kompakt mörker sedan det försvunnit, och både kvinna och hund skyndar därifrån med skräcken i hälarna. Ett par dagar senare är hon där igen och kan konstatera att monumentet står kvar oskatt, men berättar att hon vid ett flertal senare tillfällen sett märkliga irrande ljus hon aldrig lyckats få någon naturlig förklaring på, och hon gick endast undantagsvis i närheten av Axel von Fersens monument sedan mörkret fallit.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl


0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *