Stavsund
I den gamla herrgården drar någonting mörkt och skrämmande genom salarna. Här rör sig inte bara de levande, utan även de döda i allra högsta grad.
Vid stranden av det smala Norrsundet som skiljer Ekerö från Helgö ligger Stavsunds herrgård inklämd mellan jordbruksmarken och de täta vassruggarna. Platsen känns säregen redan då man närmar sig genom den långa allén, en fläkt av ålderdom och förmultnande som inte enbart förklaras av de gamla ekonomibyggnaderna, gravfälten eller parkens knotiga och döende träd. De dubbla alléerna leder fram mot manbyggnaden längs det igenvuxna dike som ända in på 1900-talet var en serie sinnrikt bevattnade ruddammar, och de få kvarvarande äppelträden spretar mot himlen med grenarna dignande av frukt ingen längre bryr sig om att ta vara på.
Den hemsökta herrgården Stavsund där en vitklädd kvinna sägs gå i parken.
Stavsund räknar sina anor till Erik Lindschölds dagar, en av alla de borgarsöner som gjorde karriär under stormaktstiden för att sluta som greve och godsägare. Under 1670-talet köper han den lilla herrgården Staf, vars grundmurar nu döljs under en trädbevuxen förhöjning i åkermarken, och uppför en ny manbyggnad som får namn efter sin föregångare. Den nya herrgården kom att ligga trehundra meter närmre stranden, och var ett ståtligt hus med lanterninförsett trapptorn och två flyglar mot borggården. Erik Dahlbergs teckningar visar en stort anlagd park med herrgården vilande vid foten av en märkligt terrasserad kulle, och ett vackert orangeri där senare, mer prosaiska, tider istället skulle placera ladugårdsbyggnaderna. Sitt nuvarande utseende har Stavsund sedan en ombyggnad 1865 förvandlade barockpalatset till ett antikinspirerat men något kasernliknande hus, och det var troligen även då som den monumentala paradtrappa som ledde mellan våningarna försvann.
Stavsund från gårdssidan. Här utspelar sig Jenny Ödmans fantasifulla roman Bruden på Stafsund.
Likt de flesta gamla herremanshus har Stavsund, eller Stafsund som det ibland även kallas med äldre stavning, vandrat genom många händer, tidvis stått tomt, och var ett tag uppdelat i lägenheter. Här var skådeplats för Jenny Ödmans fantasifulla roman Bruden på Stafsund från 1905, och mången dåtida läsare ryste vid tanke på de nattsvarta dåd som enligt boken förövats här. En herrgård utan spöke är ingen riktig herrgård har det sagts, och om så är fallet uppfyller Stavsund mer än väl kriterierna. En man som tidigare bott här berättar om hur gäster blev märkvärdigt illa till mods när de klev över Stavsunds tröskel, och om ett hus där någonting osaligt sades ströva sedan mörkret fallit. Han väcks en natt av ett häftigt bultande på sovrumsdörren, och sätter sig yrvaket upp i sängen. De tunga slagen låter både angelägna och brådskande, och efter att förgäves ha ropat går han för att släppa in den sena besökaren, övertygad om att huset brinner eller att någon är döende, men när han öppnat dörren finner han till sin häpnad och olust rummet utanför tomt. En genomsökning av våningen avslöjar ingen besökare, och ger heller ingen ledtråd till hur ljuden uppstått.
I Kungssalen på Stavsund sägs man kunna få besök av såväl döda som levande.
Vid ett annat tillfälle firar man födelsedag, och bland de många gästerna finns en dam som dagen efter ringer för att tacka för senast, och samtidigt kommer med den överraskande frågan om vem den vackra flickan med lång vit klänning var. Att någon person passande till den beskrivningen inte varit på festen och inte heller bor i huset gör inte frågan mindre förbryllande, och damen förklarar att hon mött henne i trappan på vägen ut, men att den främmande inte stannat eller svarat på tilltal, utan skyndat förbi uppåt i stor brådska. En annan av Stavsunds forna hyresgäster berättar om hur han en kväll sitter i Kungssalen, övervåningens stora sal med 1600-talsspis, imiterade gyllenläderstapeter och bred fris med guldkronor på blå botten under det höga taket, och betraktar den flammande brasan när en granne kommer in. Hon slår sig ner i stolen bredvid och de samtalar om alldagliga ting när hon med ens blir askgrå i ansiktet och med svettdroppar i pannan stirrar rätt ut i luften. På frågan om hon inte mår bra, svarar hon endast med största självövervinnelse, men pekar mot en tom plats strax till höger om dem och säger: ”Ser du henne inte? Den döda kvinnan?” Mannen kan inte se någonting alls på den utpekade platsen, men den uppenbart livrädda grannen lämnar rummet i största hast, och det dröjer lång tid innan hon gör om besöket. Vid samtal visar det sig att hon flera gånger tidigare sett den skräckinjagande kvinnan i parken, men aldrig så nära och hotande som den där kvällen i Kungssalen.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
0 kommentarer