Den falska gengångaren

Rånäs

Den fasaväckande svarta skepnaden satte skräck i hela bruksorten. Tills den fick stryk.

Vid Skedvikens nordöstra hörn ligger bruksherrgården Rånäs. I en engelsk park med vindlande vattendrag, dammar, sjöar och alléer lyser dess märkliga franskinspirerade fasad bland lövverket, en drottning över sina undersåtar längs bruksgatan. Den hammarsmedja som en gång gjorde Rånäs stort har sedan länge tystnat, men längs den forna bruksgatan ligger 1700-talets gamla smedsbostäder med vagnshus, och ladugård, skola och kvarn finns kvar även de. På en holme i en av herrgårdsparkens dammar ligger det forna bruksarkivet, förvillande likt ett gravkor, men där fruktträdgården en gång fanns växer ogräset över den toviga och ovårdade marken och den höga tegelmuren håller sakta på att förfalla.

Rånäs bruksgata. Herrgårdsparken skymtar i fonden.

Det äldsta Rånäs uppfördes mot slutet av 1600-talet av hovmarskalken Joakim von Lützow, och var en tvåvånings träbyggnad med en ensam flygel åt sjösidan. Under 1700-talet anlades stora och smått fantastiska trädgårdsanläggningar med spikraka gångar, buxbomshäckar, figurklippta buskar, gräsmattor och mönsterlagda alléer i all oändlighet. 1772 köptes gården av ostindiska kompaniets direktör Johan Henrik Le Febure, vilken även införlivar Mörby slott på Skedvikens andra sida med ägorna, och det sägs att flera av Rånäs bruksbyggnader är byggda av sten från det gamla slottet, bland annat den så kallade stenkvarnen och den nu försvunna vallonhammaren. Den på sin tid enormt rike Le Febure anklagades 1766 för att ha svindlat staten på miljonbelopp, och slutade sina dagar året därpå som fånge på Marstrands fästning. Hans skuld blev aldrig fullt klarlagd och rättegången hade starka inslag av justitiemord när det styrande mösspartiet på alla sätt försökte göra sig kvitt sina rivaler bland hattarna.

Kvarnens tunga gråstensmurar sägs vara byggda av sten som hämtats från Mörby slott på andra sidan Skedviken.

Nuvarande manbyggnad stod klar 1844, och skulle vara kronan på verket i Rånäs bruk endast ett halvt århundrade tills smidet upphörde för gott. Under ett par decennier förde herrgården sedan en tynande tillvaro innan den 1932 förvandlas till mentalsjukhus, och gamla foton visar rader av institutionssängar, helt malplacerade i de praktfullt förgyllda och målade salarna. Sedan 1998 är Rånäs liksom så många andra gamla herrgårdsbyggnader konferenshotell. Att en plats med så många olyckliga minnen skulle vara hemvist för spöken är lätt att tro, kanske alltför lätt. Rånäs har vid flera tillfällen haft rykte om sig att vara hemsökt, hemsökelser som dock vid närmare beskådan visat sig varit betydligt mer prosaiska. Vid östra änden av den långa bruksgatan låg en gång värdshuset. Den gulmålade träbyggnaden finns kvar, men har efter en period som brukshandel sedermera blivit privatbostad. Här huserade under mitten av 1800-talet en svart skepnad som fick nattvandrare att gå långa omvägar för att slippa möta den. En bonde från närbelägna Råby är en sen kväll på väg förbi den fruktade platsen när han får se någonting oformligt svart, en varelse med luden kropp och stora blänkande ögon, resa sig upp bakom gärdesgården. Dess djuriska skepnad får bonden intresserad och han hoppar snabbt över stängslet för att ta sig en titt på den märkliga gestalten, någonting som spöket dock inte alls verkar uppskatta. Istället börjar det springa, men jagas ikapp av bonden som nu blivit misstänksam och sliter isär dess demonkostym för att därinnanför hitta brukets skräddare, och spöket får därefter en behandling som säkrare än någon exorcism får hemsökelserna att upphöra med omedelbar verkan.

Ett av Rånäs kvarvarande magasin. Bakom träden till höger i fonden ligger det före detta värdshuset där en skomakare spökade för sina grannar.

En annan historia handlar om gastar i herrgårdsparken. Besökare kommer skräckslagna tillbaka och berättar hur de nattetid hört kusliga tjut ur trädkronorna, ljud som när de gått för att undersöka förflyttat sig med våldsam hastighet liksom om ett okänt väsen svävat runt den vidsträckta parken. Fenomenet blir känt över stora delar av trakten och under några sensommarveckor samlas folk så gott som varje kväll för att försöka få klarhet i de obehagliga fenomenen. Tjuten, avlösta av otäcka hånskratt, börjar vid mörkrets inbrott och håller ibland på flera timmar innan de oförklarligt upphör. De hörs än från ena sidan parken, än från andra, oftast i närheten av kvarnen eller mejeriet, men vad som orsakat dem blir aldrig klarlagt. Förrän en full smed en kväll pratar bredvid munnen. Det visar sig att han och två trädgårdsdrängar suttit uppkrupna i trädkronorna med halmpipor och lockat de sökande kors och tvärs genom den mörka parken, och ibland även hoppat ner och blandat sig med hopen för att dirigera dem med lämpliga tillrop. Händelsen var på sin tid ett stort mysterium och dess avslöjande förorsakade en hel del förargelse och även handgripligheter. Det är inte alltid lättnaden som är starkaste känslan när det övernaturliga visar sig inte vara fullt så övernaturligt som man först trott.

Text och bild: Petter Inedahl