Den nattliga kyrkobesökaren

Taxinge kyrka

Vad händer nattetid i Taxinge kyrka? Ingenting borde vara det självklara svaret. Det är tyvärr fel.

Strax nedanför Gripsholmsviken ligger Taxinge kyrka. Dess historia är blygsam. Det sägs att den ursprungliga byggnaden var ett gammalt krutmagasin som fick sig en ansiktslyftning under slutet av 1600-talet för att kunna tjänstgöra som kyrka åt närbelägna Taxinge-Näsby slotts föregångare. Kanske finns de gamla 1600-talsväggarna kvar någonstans under teglet, för den nuvarande kyrkan är resultatet av en ombyggnad så hårdhänt att den snarare var en nybyggnad av det 1863 lika omoderna som förfallna huset. Nu är det ett tegeltempel i bästa fantasigotik som står på platsen, skapat av Adolf Edelsvärd, en arkitekt som annars mest ritade järnvägsstationer. Gjutjärnstornet för tankarna till Riddarholmskyrkan i Stockholm, vilket troligen inte är någon slump då de bägge stammar från Åkers styckebruk. Kyrkogården ligger på andra sidan vägen, några tiotal meter bort, och på höjden över gravarna en klockstapel med klockor från 1600-talet, men den ursprungliga kyrkogården låg runt kyrkan där också de döda finns kvar i marken även om deras kors och stenar tagits bort.

Taxinge-Näsby slott, kusligt nära både spökeken och den hemsökta kyrkan.

Trakten kring Taxinge kyrka är rik på fantasieggande lämningar. En av dem är den så kallade Drottningkällan, en ursprungligen hednisk offerkälla där legenden berättar att den blivande drottning Katarina Jagellonica varje dag lät hämta vatten åt sin man, den likaledes blivande kung Johan III, som då satt fängslad på Gripsholms slott för landsförräderi, då hon var rädd att vakterna skulle förgifta maken om hon inte själv höll uppsikt över hans dricksvatten. Vid stranden av Mälaren ligger Taxinge-Näsby empirslott med en park full av lusthus, gamla kanoner och ordenskors. I området finns även ett tiotal gravfält, och om i varje fall ett av dem går det underliga rykten. Det kallas allmänt för Spökeksbacken efter den månghundraåringa eken nere vid vägkanten, och sägs nattetid vara tummelplats för minst två skräckinjagande skepnader. En vit dam lär hemsöka spökeken, och en man som passerat förbi en kväll berättar dessutom hur han förvånat lägger märke till en gubbe som sitter på en sten en bit upp i Spökeksbacken. Han stannar till och ska just ropa till den okände då denne upplöses i tomma intet mitt framför ögonen på honom. Att den okände skulle hunnit springa uppför hela backen utan att synas är otänkbart, och gräset är inte tillräckligt högt att gömma sig i, men som sagt, Spökeksbacken har länge haft rykte om sig att härbärgera mer än enbart träd.

Spökeksbacken, med spökeken intill vägkanten mitt i bild.

Även vid Taxinge kyrka sägs allt inte riktigt vara som det borde, den gudsnära omgivningen till trots. En kvinna som en kväll, det är dagen innan julafton, den tid på året då de döda sägs vara oss som närmast, är på väg in på kyrkogården för att tända ljus på en grav stannar abrupt sedan hon kommit innanför häcken. De lampor som idag kantar gångarna fanns på den tiden inte och mörkret är därför närapå kompakt. Vagt kan hon skymta gravstenarnas konturer mot den tunna pudersnö som knappt förmår täcka gräset och de nakna buskarna, och till sin förargelse inser hon att hon inte hittar. Obeslutsamt står hon med ett gravljus i vardera handen och överväger om hon ska gå tillbaka till sin man som väntar borta vid bilen, när en märklig ljuspunkt dyker upp på grusgången alldeles intill hennes fötter. Den vidgar sig och börjar sedan sväva iväg, och på ren impuls följer hon den bort under träden. Känslan den injagar är märklig men inte på något sätt otäck, dess dansande sken leder henne mot en av de svarta gravstenarna, varefter det försvinner rätt upp i luften. Till hennes oförställda häpnad visar det sig att graven hon står vid är den rätta, den hon sökte men inte kunde hitta i mörkret. I tron att ljuset kanske kommit från någon billykta frågar hon ut sin man när hon kommer tillbaka till parkeringen, men han nekar till att ha haft strålkastarna på och inte heller har någon annan bil varit där.

Vad är det för ett väsen som nattetid tar sig rätt genom porten i Taxinge kyrka?

En annan historia berättas av en man som för ett antal år sedan tillsammans med ett par kamrater varit på väg förbi berättar om ett möte som fick dem alla att länge undvika platsen. Det är en ljus sommarnatt så trots den sena timmen är det lätt att se. De tre vännerna går på vägen i allén, och har just hunnit i höjd med busshållplatsen när de får se vad de först tror är ett barn komma springande över ängen mitt emot kyrkan. Den svarta gestalten rör sig på ett underligt sätt, liksom knyckigt, och är bara en knapp meter hög. Ju närmre den kommer desto märkligare verkar den, och när den tar sig upp på vägbanan inser de alla att den inte är mänsklig. De beskriver den som någonting på två ben, men med onormalt grov kropp och i total avsaknad av huvud. Den groteska skepnaden stannar upp som om den kännt de andras närvaro, och verkar vittra i luften med en näsa den saknar. Den utstrålar en så kompakt illvilja att de tre vännerna stannar som på kommando, utan att förmå röra sig ur fläcken eller yttra ett ord. Skepnaden ser ut att ha svårt att bestämma om den ska ge sig på dem, men fortsätter till slut på sin tidigare kurs, rakt in genom den stängda kyrkporten. Inte förrän den försvunnit får vännerna tillbaka kontrollen över sina lemmar, och börjar livligt diskutera det inträffade. Med åtskillig tvekan går de fram till kyrkporten och känner på den endast för att upptäcka att den är låst, vilket med tanke på timman inte är särskilt konstigt. De lägger öronen mot det bastanta trävirket, men kan inte uppfatta några ljud från andra sidan, en sak i varje fall en av dem efteråt erkänner sig upplevt med stor lättnad. Efter att ha betraktat den stängda porten ett par minuter skyndar de sig därifrån och aktar sig sedan noga för grannskapet av Taxinge kyrka sedan mörkret fallit.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.