I den månljusa salen hördes den hårda klangen när värjorna träffade varandra, ekot av en duell mellan kombattanter sedan länge döda.
På en udde i Mälaren tronar Gripsholms slott, en symbol för kungamakten, staden Mariefred och det förgångna det är svårt att inte fascineras av. Dess tunga röda huskropp med vallgrav, kanoner och tornspiror speglande i det glittrande vattnet är en minnesbild tusentals turister för med sig varje sommar, och dess ödesmättade stämning griper lätt besökaren trots att dess roll i svensk historia egentligen är försvinnande liten.
Sitt namn har slottet från Bo Jonsson Grip, en man som sägs ha skurit ut barnet ur magen på sin döende fru för att vara säker på att få ärva henne, och som kring 1380 anlade en befäst borg här. Hur det medeltida Gripsholm såg ut är det ingen som riktigt vet mer än att det troligen var en rätt tidstypisk borganläggning med kärntorn, vars grundmurar ännu finns bevarade i det så kallade Kronköket på yttre borggården, och diverse ekonomibyggnader inom en nu försvunnen ringmur. När Engelbrekts bondehär närmade sig Gripsholm sommaren 1434 satte kungens fogde eld på slottet och flydde till Stockholm hellre än att riskera dela det öde som beskärts flera av hans kollegor, och under slutet av århundradet ägdes Gripsholm av munkarna i Mariefred innan det efter reformationen drogs in till kronan. Gripsholms nuvarande slott började byggas av Gustav Vasa 1537 intill det äldre som då tillsammans med klostret fick lämna sten till nybygget, och märkligt nog har det undkommit moderniseringssugna arkitekter så att det än idag ter sig ungefär som det gjorde under vasatiden.
Här satt hertig Johan, sedermera Johan III, fängslad sedan han försökt sluta förbund med rikets fiender, och även Erik XIV hamnade som fånge på Gripsholm, en fångenskap som dock var betydligt brutalare än brodern Johans och hans skelett visar bland annat benbrott som följd av svår misshandel. Även Gustav IV Adolf satt fängslad här sedan han avsatts vid militärkuppen i maj 1809, och hans fångvaktare sägs ha separerat honom från familjen och avsiktligt hindrat honom att sova i ett försök att driva honom till vansinne innan han deporterades. 1781 rev Gustav III ut slottskyrkan och ersatte den med en teater i det torn som sedan dess kallas Teatertornet, en händelse som inte sågs med blida ögon av prästerskapet och som sades öppna dörrarna för mörkrets makter. Om det är detta som orsakat spökerierna på Gripsholm är en öppen fråga, men ett flertal personer har vittnat om otäcka och märkliga upplevelser i de gamla gemaken, trots att guiderna är snabba att dementera alla spökrykten. Ett par som en gång bott i Ståthållarflygeln berättar hur de vaknar en natt av att någon rycker och sliter i sovrummets dörrhandtag, men när de går för att se efter finns ingen där. De står villrådiga och försöker finna en förklaring till det skedda när handtaget till nästa dörr börjar skaka och rycka på samma sätt. Efter viss tvekan går de dit och öppnar, men rummet utanför är tomt även det. Sekunden därpå börjar ytterligare ett dörrhandtag röra sig, och paret som vid det här laget är avsevärt skärrade låser nu in sig i sovrummet, beväpnade med mannens tjänstepistol, där de tillbringar oroliga timmar innan gryningen gör slut på de obehagliga fenomenen.
En av de otrevligaste upplevelserna hade fyra personer som under 1930-talet bestämt sig för att övernatta på Gripsholm. De stod ut i exakt två timmar och femton minuter. Klockan är tio en månljus och vindstilla vårnatt när de tunga slottsportarna slår igen om sällskapet. Redan när de kommer in i nedre förmaket, det rum där disken man betalar inträdet vid står idag, omges de av vad de beskriver som en ytterst otäck stämning som verkar strömma mot dem ur mörkret. Då deras ögon vant sig vid dunklet får de till sin förvåning se hur först en och sedan ytterligare en mörk gestalt kliver rätt ut ur väggen och går genom rummet för att försvinna spårlöst. De avtecknar sig som svarta skuggor och det är omöjligt att avgöra om de är män eller kvinnor, men det inträffade gör ett obehagligt intryck på besökarna som lämnar rummet för salen bakom, en del av den vackra svit som byggdes och inreddes åt hertig Karl under slutet av 1500-talet. I månskenet kan de fyra besökarna tydligt se varandra, men till sin fasa även en femte gestalt, en skugga av ogenomträngligt mörker månen inte rår på. Den främmande är tydligt fientlig och de två som står närmast hör en röst som med illa undertryckt vrede frågar vad de har där att göra. Rummet är oförklarligt kyligt och en av deltagarna känner hur någonting iskallt stryker förbi, en sak som gör att hon ofrivilligt utropar ”herregud”, och kommentaren får skuggan att svara med ett mullrande hånskratt.
Rum efter rum besöks utan vidare händelser tills de kommer till Rikssalen i slottets kungsvåning, ett rum med ljusa träpaneler och omsorgsfullt dekorerat kassettak. Intill tronen vid bortre kortsidan ser de åter den svarta skuggan samtidigt som temperaturen sjunker på nytt. När de tar några steg in i salen hör de ett klingande ljud, stål mot stål liksom två värjor som träffas, ett ljud som upprepas åtskilliga gånger som om en osynlig duell utkämpades framför tronen, och när den hotfulla skuggan närmar sig gör de helt om och flyr ut i trapphuset, förföljda av en röst som bestämt varnar dem för att gå in i teatern, ett rum de ännu inte besökt men som alltid haft dåligt rykte. Stämningen är nu så olycksbådande och fientlig att de bestämmer sig för att avbryta den nattliga slottsvandringen, och redan när klockan slår kvart över tolv lämnar de Gripsholm efter ett besök ingen av dem är på humör att göra om.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
0 kommentarer