Det lackade mot jul på Svartsjö slott, och det glada hovlivet stördes bara av en enda sak: rösten av en demon från underjorden.
Långt in i Färingsö tränger en havsvik som genom landhöjningen idag nästan blivit insjö. Det är Svartsjöviken, och vid brofästet vid dess östra strand ligger Svartsjö slott i en park som nyligen blivit väckt ur sin törnrosasömn. Här har varit boplats för kungligheter i varje fall sedan början av 1300-talet, och under 1400-talet byggdes den gamla kungsgården om till ett befäst stenhus av den skånske riddaren Ivar Axelsson Tott. Sedan dess har många vindar susat mellan ekarna, och Svartsjö hunnit med en hel del radikala förändringar.
Gustav Vasa byggde ut den gamla riddarborgen till ett slott värdigt en kung, ett arbete som fortsattes av hans söner Erik och Johan, vilka förvandlade Svartsjö till ett sagoslott utan like i svensk historia. Det Svartsjö som finns avbildat i Sveciaverket har visserligen hunnit bli ytterligare hundra år äldre, men den säregna, närmast cirkelrunda anläggningen med sina pelargångar och den stora kupolen kransad av en märklig skog av små vimplar eller vindflöjlar liknar inget annat slott i Sverige. Knappt någon annanstans i världen heller. Enligt legenden ska drottning Kristina ha planterat ut de första näktergalarna i landet på Svartsjö, en sanning som kanske inte riktigt är historiskt bevisad, men faktum är att just här kring mälaröarna är denna magiska fågel, vars namn anspelar på nattliga trolldomssånger, ovanligt väl representerad.
I slottsparken har tidigare funnits en så kallad trojeborg, men som så mycket annat har den försvunnit utan spår. Försvunnet är också sagoslottet från Svecia Antiqua, vilket brann upp natten till den 23 januari 1687. Endast förborgen med dess fyra torn fanns kvar, och de sorgliga resterna skulle stå öde tills drottning Ulrika Eleonora lät uppföra det nuvarande Svartsjö alldeles bredvid ruinen av det gamla. När det nya Svartsjö stod klart 1739 lär det ha varit Sveriges första rokokoslott, och de bägge slotten skulle stå grannar tills ombyggnaden 1773 då de sista resterna av renässanskungarnas märkliga borg försvann. 1891 var det dags igen, då det nu halvt förfallna Svartsjö tömdes på innehåll och byggdes om till fängelse och alkoholistanstalt, ett tragiskt öde för en plats där en lång rad kungar och drottningar dragit sig tillbaka i lantlig ro. Efter att de gamla fängelsecellerna rensats ut 1973 och slottet restaurerats har det återfått en smula av sin forna stolthet, men det finns delar av Svartsjös historia som inte gärna nämns.
Första gången demonerna på Svartsjö lät höra av sig var på förmiddagen den 11 december 1559. Inte mindre än ett femtiotal personer är församlade när ett underligt och skrämmande läte hörs. Det verkar komma nerifrån marken, liksom ur underjorden, och när det dovt hotfulla ljudet ökar i styrka beskriver några det som stönandet av en människa i dödsångest. Detta ljud kom och gick under åtta hela dagar med varierande styrka, därefter förändrades det till någonting som liknade en mycket gammal människas röst, sprucken, rosslande och ihålig. Slottsfogden Henrik Simonsson skickar slutligen sin hustru till drottningen, Katarina Stenbock, på Stockholms slott, vilken förskräckt lyssnar till berättelsen. Efter att ha rådgjort med Gustav Vasa skickar hon en mycket motvillig magister Johannes, Storkyrkans präst, för att med sin kaplan undersöka det hela.
Prästernas ankomst får dock den djävulska rösten bara att bli ännu hotfullare, liksom hade den känt deras närvaro och inte uppskattat den. Det krävs en formlig exorcism innan demonen till sist tystnar, men händelsen gjorde ett outplånligt intryck inte bara på de som var närvarande, utan alla som hörde talas om den, och Johan III, som var en prins på strax över tjugo när händelsen inträffade, ska många år senare ha satt upp en nu försvunnen pyramid i Svartsjös park på det ställe där djävulsrösten hördes. Det sägs att den utförda exorcismen inte förmådde förinta demonen från underjorden, utan bara binda den någon tid. Det var nu nära 500 år sedan. Även sentida besökare har lagt märke till underligheter på Svartsjö, och en kringboende berättar hur hon en kväll gått förbi det tomma slottet och genom fönstret tydligt sett en kvinnogestalt sväva genom ett rum som senare identifierats som drottning Lovisa Ulrikas sängkammare, platsen där hon dog 1782.
Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer