Hemmesta gård

Det kan vara ensamt om nätterna i avsides belägna hus. Det är nog bra, om alternativet är att dela säng med någon som är död.

Hemmesta på Värmdö ser ut som ett arketypiskt villaområde. Likformiga hus längs raka gator utan ett uns av historia, men för en gångs skull är intrycket helt fel. Här har bott människor sedan urminnes tider. Minst fem kända gravfält finns här, och den lilla berghällen mittemot sopcentralen ståtar med både en rest sten och en så kallad älvkvarn, en forntida offersten där den urgröpta skålen lär ha fyllts med blod gudarna till ära. Här låg även Hemmesta herrgård, namnet stavas Hemmestad på 1877 års karta, vilken gett namn åt det nuvarande villaområdet, ungefär där husen mellan Mariebergsvägen och Hemmesta alléväg nu ligger. Det mytiska herremanshuset, om vilket väldigt lite är känt trots att det revs i modern tid, var en stor tvåvånings träbyggnad med lätt framspringande hörnpartier. Till gården hörde både lador, torp, kvarn och såg, och allén, som gick söderut längs nuvarande Centrumvägen, fanns kvar ännu i början av 1950-talet liksom den förvildade herrgårdsparken.

Månsken över Hemmestas åkrar.

Det nuvarande Hemmesta gård, som fått överta namnet från sin lite mer storstilade föregångare, ligger i ett skogsparti bakom den numera bebyggda gamla åkermark som en gång gick under det bisarra namnet Fläskängen. En grusbacke för rätt in mellan träden, och bakom gårdsbyggnaden ligger ladugård och uthus där marken sluttar neråt igen och sedan öppnar sig mot åkrarna. Söderut sträcker sig den så kallade Storskogen, vars storhet tar abrupt slut redan någon kilometer senare när den stöter ihop med villaområdet Värmdövik. Hemmestas fåtaliga åkrar utgör en sista rest av det gamla jordbrukssamhället, och både huset och dess bruksbyggnader känns en smula malplacerade i villaomgivningarna, liksom vore de komna från en annan värld, vilket de ju också är. Kanske är de även nyckeln till en värld av helt andra dimensioner än de rent historiska, för det sägs att Hemmesta byter skepnad sedan mörkret fallit.

Skogen står mörk kring Hemmesta gård, vars byggnader ligger en bit till höger utanför bild.

En man som tidigare bott här berättar hur han redan innan han flyttat in, av husets ägare som inte själv ville bo här, fått antydningar om att någonting egendomligt försiggick på övervåningen och utan närmare förklaringar getts rådet att inreda sitt sovrum på nedre botten. Utan att egentligen tänka på det lydde han, och, om det nu var de halvkvädna visorna eller någonting annat, betraktade sedan husets övre delar med viss respekt. Ingenting utöver det vanliga kunde dock märkas, och med tiden suddas det första obehagliga intrycket ut, så mycket så att han när en bekant kommer på besök en sommar, utan att tänka närmare på det ger honom sitt eget sovrum och flyttar själv en trappa upp. Att nattsömnen inte riktigt var vad den brukat sedan han bytt sovplats tillskrev han helt enkelt miljöombytet, men dagarna gick utan att det på något sätt blev bättre. Snarare var förändringen åt rakt motsatt håll. Han kunde helt plötsligt och opåkallat få känslan av att inte längre vara ensam i rummet och han var flera gånger nära att falla för den barnsliga frestelsen att sova med lampan tänd. Någon enstaka gång vaknar han upp mitt i natten med en obehaglig förnimmelse av att någon sitter på sängkanten, ett intryck som dock försvinner så snart han sätter sig upp. Kulmen kommer en natt när han vaknar av ljudet av fotsteg i hallen utanför sovrumsdörren, och i tron att det är hans gäst som vill någonting gnuggar han sömnen ur ögonen och öppnar munnen för att be honom komma in när fotstegen passerar rakt genom den stängda dörren och inte stannar förrän framme vid hans säng. I det bleka månskenet kan han tydligt se mattan på det annars tomma golvet, och orden han haft på tungan fastnar där. Ljudet av tung andhämtning som inte är hans egen väser alldeles intill hans huvud liksom någon stod lutad över honom, och han känner hur skräcken kommer krypande längs ryggraden. Sekunderna går i vad som verkar vara oändlighet innan han ser hur täcket lyfts upp och till ytterligare fasa känner hur en iskall men osynlig kropp kryper ner bredvid honom. Han ligger som paralyserad och känner det där otäcka svampiga något pressas mot sig innan krafterna återvänder och han med ett vrål av skräck hoppar ur sängen och springer ner till sin vän där han tillbringar resten av natten på soffan. Han kan inte förmå sig att berätta sanningen, utan förklarar att han, vuxna människa, haft mardrömmar och därför inte vill sova ensam. Han aktade sig sedan noga för att sova på övervåningen, och flyttade en tid därefter hellre än att bli ensam med det som vandrar på Hemmesta gård.

På en kulle bakom villorna ligger Hemmesta gömt i skogen.

Gården lär efter detta stått öde under många år, men fler har märkt den övernaturliga närvaron. En annan av dem som bott här berättar hur hans hustru en sen kväll kommer nerrusande från övervåningen, och med likblekt ansikte berättar att någonting osynligt gungat på sängen hon legat i. Han skrattar åt hennes livliga fantasi, men redan några dagar därpå ligger han själv och försöker sova när han tydligt känner vad han beskriver som en hand som upprepade gånger trycker ner fjädrarna i madrassen. Han tänder lampan, men det oförklarliga gungandet fortsätter med oförminskad kraft varpå även han hastigt lämnar sängen, nu med helt ny syn på hustruns tidigare upplevelse. En tid senare flyttar hans styvson tillfälligt in i ett av rummen på övervåningen, men vaknar redan första natten av oförklarliga och skrämmande ljud. Golvet knakar och knarrar som om någon väldigt tung och storvuxen gått alldeles intill hans sovplats, och han beskriver hur han överväldigas av en hotfull känsla av att inte vara välkommen, en känsla så obehaglig att han omedelbart lämnar rummet. De nattliga besöken fortsätter dock, och efter några dagar har han fått nog och flyttar ut. Närvaron visar sig även på andra sätt, och alls inte bara i övervåningen. Det berättas om hur elektriska apparater sätts igång av sig självt, hur cd-spelare börjar spela från ett rum ingen befinner sig i, och hur telefonen ringer fast inget samtal är på väg in. En av de märkligaste, och även obehagligaste, upplevelserna är när två personer samtidigt ser hur en stekpanna lyfts från köksbänken och vänds upp och ner så att innehållet rinner ut över golvet. Vad som är upphov till spökerierna på Hemmesta gård är okänt, men en man som flera år bott här är övertygad om att någonting ondskefullt skett på platsen, och att detta lämnat avtryck. ”Det är någonting där”, säger han med eftertryck.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.