Fest bland döda

Ekebyholms slott

En fest med klingande glas och sorlet av röster. Och sedan känslan när du upptäcker att du är den enda levande där.

Strax utanför Rimbo ligger den långsmala sjön Syningen. Dess flacka stränder med vassfyllda vikar smälter ihop vattenytan med det omgivande landskapet, och får på sina håll gränsen mellan det våta och det torra att suddas ut. I dess norra del förenas den med den betydligt större Skedviken genom Landbroån, förr berömd för sitt goda ålfiske, och vid östra stranden ligger Ekebyholms slott.

Syningens strand intill slottet. Här fanns ett badhus på kuranstaltens tid.

Ekebyholm byggdes någon gång mellan åren 1624 och 1632 av Bengt Oxenstierna, en smått legendarisk figur känd för sina resor till på den tiden avlägsna och exotiska platser. Han lär ha varit den förste svensk att besöka Persien där han en tid var i tjänst hos shah Abbas den store, och reste dessutom åtskilligt i området bland annat till Bagdad, Jerusalem och Egypten, färder som här hemma gav honom smeknamnet Resare-Bengt. Ekebyholms slott var endast ett av hans många herresäten, och det vackert belägna huset byggdes alldeles i strandkanten och inom synhåll från Mörby slott på andra sidan Skedviken. Det ursprungliga Ekebyholm var en pampig borgliknande byggnad med hörntorn och brant takfall och ett tornkrönt porthus vid den muromgärdade borggården.

Ekebyholms vackra biblioteksbyggnad i resterna av den forna slottsparken.

Som vanligt har tidens tand bitvis farit hårt fram med det gamla slottet, och det har byggts om flera gånger, ibland av nödvändighet, ibland för att anpassa det efter ändrade moden. Sitt nuvarande utseende fick det efter att kanslipresidenten Arvid Horn köpt det 1724. Uppfartsvägen ledde på hans tid över en vägbank omgiven av vatten på bägge sidor, men har av landhöjningen förvandlats till vanlig landsväg, och av den en gång så imponerande parken återstår inte mycket mer än allérester och det lilla biblioteket från 1803 på sin kulle invid vägen mot Rånäs, ett bibliotek som under årens gång hunnit med att vara spannmålsmagasin, kapell, gymnastiksal och danslokal för att till sist bli bibliotek på nytt. Även Ekebyholm har förvandlats, och är idag privatskola, men har dessutom gjort några säsonger som kuranstalt.

Ekebyholms slott. Här sägs de döda festa om nätterna.

Hur mycket skolbarnen känner till om Ekebyholms förflutna ska vara osagt, men det finns i varje fall en del av dess historia de ganska säkert inte kommer att bli informerade om. Det sägs nämligen att det inte är helt stilla om nätterna innanför de gamla 1600-talsmurarna, och människor som sovit här, och särskilt de som sovit i det så kallade Kungsrummet på övre våningen, ett på ytan vackert rum med blåmålade papperstapeter från 1740-talet, har inte alltid känt sig lockade att göra om det. En kvinna som en vinternatt haft oturen att få sängplats här berättar hur hon vid tretiden på morgonen vaknar med en oförklarlig känsla av fasa. Håret reser sig på hennes huvud, och hjärtat bankar. Hon har så vitt hon kan minnas inte drömt någonting, men trots detta är hon full av förlamande och isande skräck. Hon beskriver det som att hon vet att någonting betraktar henne med ögon som må vara osynliga, men vars blickar ändå förmedlar hat och illvilja. Hon ligger blick stilla, utan att våga röra ett finger, när hon hör en tung kropp hasa över det knarrande golvet och hur stolen vid fönstret knakar som om någon satt i den. I rummet viskar ett knappt hörbart sorl av röster ackompanjerade av klingande glas, liksom om osynliga händer skålat. Den makabra festen verkar vara i oändlighet, och inte förrän i gryningen släpper den otäcka stämningen och allt blir åter tyst. Hon sov aldrig mer på Ekebyholm trots inbjudan, och är inte den enda som gett sig av hals över huvud efter en natt här. Vad det är som festar i de gamla rummen är det ingen som lyckats ta reda på, och kanske är det lika bra så.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.