Fotsteg i natten

Riddersviks herrgård

Hasande steg, knackningar i väggar och tak. Spökrummet på Riddersvik bevarar sin hemlighet och sina väsen.

Mitt emot Färingsö vid stranden av Mälaren ligger sedan ett par århundraden Riddersviks herrgård. När huset byggdes i mitten av 1700-talet låg det långt ute på landsbygden, idag har dess forna ägor till största delen ätits upp av villaområden och odlingslotter. Av de storslagna parkanläggningarna finns endast delar av den igenvuxna engelska parken med sitt lusthus, och den vackra, men förkortade lindallén kvar, men med lite fantasi går det att föreställa sig hur det en gång var.

Anno 1762. Året då Elias von Langenberg köpte torpet Flottvik.

Den som förvandlade det obetydliga torpet Flottvik till en imponerande herremansgård var kung Adolf Fredriks tyske källarmästare Elias von Langenberg, vilken lät uppföra den nuvarande huvudbyggnaden och de två, ursprungligen gulmålade, flyglarna. Familjen Langenberg skulle äga Riddersvik under lång tid, och det var under det sena 1700- och tidiga 1800-talet som Riddersvik kom att uppleva sin storhetstid med lysande fester och en ståt som inte blev mindre när Elias Langenbergs son, som även han hette Elias, övertog egendomen och bit för bit köpte in hela den nu försvunna byn Lövsta för att lägga till sina ägor.

Riddersviks bägge flyglar hade ursprungligen samma färg som huvudbyggnaden. Här låg även det forna gårdsköket.

Idag drivs Riddersvik som konferensgård, och ett flertal anställda har vittnat om märkliga händelser i de inte alltid så tysta salarna. En kvinna som nu har slutat lär tidigt en morgon då hon förberedde frukosten ha hört underliga ljud från våningen ovanför. Stolar som flyttades och fotsteg över golvet. I tron att det var hennes arbetsgivare som kommit tidigare än de brukar, och nu höll på att hjälpa henne, reagerar hon till en början inte över bullret. Inte förrän hon tittar ut genom fönstret och får se deras bil komma längs allén, då det med ens går upp för henne att ingen annan levande människa befunnit sig i det stora huset.

Rum 202, spökrummet. Den omtalade vindsluckan finns i korridoren strax till höger utanför bild, där även stentrappan är belägen.

Den nuvarande kökspersonalen var med om en liknande händelse då kocken hör ett kraftigt buller liksom någonting tungt som ramlat ner för stentrappan till övervåningen. När han springer ut för att se efter finns där ingenting att se. Allting är precis som det brukar. Alla föremål på sina vanliga platser, och huset är knäpptyst. Någon förklaring på ljudet lyckas han aldrig hitta. Spökerierna på Riddersvik tycks koncentrera sig kring ett av gästrummen på översta våningen, rum 202, där flera övernattande berättat att de väckts av knackningar i väggarna eller på dörren, men när de sömndrucket gått för att öppna har korridoren utanför varit tom.

Riddersvik från stranden av Mälaren. Spökrummet finns bakom det mörka mittenfönstret på tredje våningen.

Den kanske märkligaste upplevelsen hade en av de nuvarande anställda just i rum 202 en morgon när hon bäddar sängen. Hon känner tydligt hur en hand stryker henne över ryggen i det annars tomma rummet. Det tog tid att komma över den upplevelsen, och hon medger gärna att hon än idag känner olust när hon vistas ensam på övervåningen under dygnets mörka timmar. I taket i korridoren utanför spökrummet finns en låst lucka som leder upp till den oinredda vinden, en lucka som kräver stege för att nås, men som då och då öppnas till synes av sig själv. Riddersvik drömmer om den tid som var, och kanske gör även Elias von Langenberg det, om det nu är han som hemsöker de gamla gemaken.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.