Österbybruks herrgård

Ett herrgårdshotell med historia, atmosfär och tradition. Ett herrgårdshotell där vissa trivs som fisken i vatten medan andra flyr hals över huvud.

I utkanten av det lilla brukssamhället Österbybruk ligger herrgården som en tyst pärla vid kanten av den stora dammen. Med skogen tät på andra sidan parken ruvar den på minnen av flydda storhetsdagar, tider när härskaren på herrgården också styrde bygden, en enväldig monark med makt långt utöver sina likar. Det är inte för inte den forne ägaren Per Adolf Tamm låtit avporträttera sig i skepnad av romersk kejsare vars byst strängt blickar ner på besökarna från sin nisch i den vackra entréhallen. Under lindalléernas raka band råder konstant halvdager, parkens korsformade spegeldamm ligger stilla. Det är stämningsfullt och ålderdomligt, och intrycket blir på inget vis mindre av den välbevarade bruksmiljön där 1700-talshusen ännu är bebodda och klocktornet mäter ut tiden med vemodiga slag intill den brusande lilla forsen.

Österby: Un Palazo mui bonito, om man får tro revolutionären Francisco de Miranda.

Österby fick sin första herrgårdsbyggnad av dåvarande ägaren Anton de Geer på 1730-talet, en byggnad som alltjämt finns kvar och idag utgör östra flygeln i gårdskomplexet. 1763 började nuvarande huvudbyggnaden uppföras, ett tungt och massivt stenhus med högt takfall och framspringande mittparti. Revolutionären Francisco de Miranda kallade det ”un Palazo mui bonito” när han besökte det i september 1787. Här har genom åren åtskilliga ägare residerat, men ingen av dem har lämnat sådant material till folkfantasin som den tidigare nämnde Per Adolf Tamm, än idag förtroligt omnämnd i bygden som gammelbaron, gammel-Per, eller gammel-Tammen. Att han var en färgstark man råder inga tvivel om. Han avsade sig sitt adelskap efter en kontrovers med Gustav IV Adolf 1800, men skulle adlas på nytt av Karl XIV Johan ett par årtionden senare, och var när han dog en av landets rikaste män. På Österby märks hans ande vid varje steg, bokstavligt menar några. Här är en speciell och egenartad stämning, och den som en gång suttit en månljus natt i bottenvåningens balsal och betraktat skuggspelet i parken genom de stora franska fönstren glömmer det aldrig. En besökare som varit här sommaren 1851 skriver i sin dagbok om en natt med tung sömn och obehagliga drömmar, utan att dock gå in på detaljer. I början av 1900-talet bodde Bruno Liljefors här, hans cykel och kanot finns ännu bevarade, men sedan han flyttat ut 1932 har ingen människa stadigvarande bott i det stora huset. Idag är här konferenslokaler, och den första herrgårdsbyggnaden hotell och restaurang. I den resterande flygeln finns brukskapellet där åtskilliga gamla smeder skickats iväg på den resa varifrån ingen återvänder, eller gör de kanske det?

Klockstapeln där en spökande man med sin spökande hund sägs visa sig. Huset på andra sidan dammen är värdshuset Gammel Tammen, och rum nummer 14, spökrummet, hittas bakom mittenfönstret i takvåningen.

Naturligtvis har Österby sina hemligheter, måhända till och med mer så än de flesta andra herrgårdar. En av de anställda berättar om ett hus där man ofta känner en främmande närvaro hur långt till närmsta levande varelse det än kan vara. En episod som etsat sig fast i hennes minne är hur hon kommer in i bottenvåningens kökskorridor där en lång rad galgar hänger utanför toaletterna. Hon är just på väg förbi när hon ser hur de börjar gunga häftigt som om en osynlig hand dragit genom dem, och hur rörelsen bullersamt fortplantar sig längs hela raden. Något vinddrag går inte att upptäcka, och händelsen är lika märklig som obegriplig. Vid ett annat tillfälle befinner hon sig på övervåningen och noterar i förbifarten hur hennes kollega står inne i städskrubben. Hon kan tydligt se hennes svarta arbetskläder, och hur hennes arm avtecknar sig mot den gråmålade dörren. Händelsen är vardaglig och hon reagerar inte märkvärt på den förrän hon i trappan möter samma kollega och med ens inser att hon varit ensam däruppe. En undersökning av städskrubben genererar ingen främmande, och enda vägen mellan våningarna går via den stora stentrappan där hon mött kollegan som vid fråga nekar till att ha varit uppe och till råga på allt dessutom bytt kläder och alltså inte längre är svartklädd. I samma trappa är hon några månader senare med om vad hon beskriver som den enda verkligt skrämmande händelsen på Österby. Hon är sysselsatt med att dammsuga fönsternischerna i vindstrappan och är helt absorberad av arbetet då hon får en hård knuff ur ingenstans som närapå får henne att ramla baklänges, och upplevelsen är så obehaglig att hon genast lämnar arbetet och berättar att det tar över en timme innan hon känner sig stark nog att gå tillbaks och fortsätta trots att det är ljusan dag. En man som övernattat här har berättat hur han gång på gång väcks av några barn som springer fram och tillbaka i övervåningens långa korridor, men hur ljuden tystnar varje gång han tittar ut ur sovrummet. Att han säkert vet att huset är väl tillbommat och ingen annan än han själv är där minskar på intet vis mystiken. I samma korridor har en annan person vittnat om hur hon hört tunga andetag alldeles bakom ryggen, och hur någon upprepade gånger nyst i den tomma korridoren. Det hela är oförklarligt och stämningen i rummet ytterst olustig och när hon dessutom hör en skarp och torr smäll som av ett pistolskott springer hon därifrån och bestämmer att arbetet hon hållit på med kan vänta tills dagen efter.

Spökkorridoren en trappa upp där besökare hört oförklarliga hostningar, barnröster och en hel del annat.

Men Österby har fler oförklarligheter. I en av bottenvåningens salonger finns ett litet åttakantigt bord som enligt uppgift använts vid seanser, och efter detta verkar någonting ha dröjt sig kvar i möbeln så att den upprepade gånger hörts vicka och knacka i parkettgolvet med sina ben. I samma rum finns även en flygel som en gång lär ha specialtillverkats för sångerskan Jenny Lind och flera människor har berättat om hur de hört tangenterna tryckas ner, ibland till hela små melodier, men hur de trots undersökningar inte lyckats bli kloka på hur musiken uppstått då rummet varit folktomt så när som på dem själva. Samma kvinna som varit med om händelsen med galgarna berättar hur hon en morgon är på väg in i den så kallade gula salongen för att dammsuga när hon märker att någonting står för dörren på insidan. Efter att ha satt axeln mot de stora dubbeldörrarna lyckas hon till slut få upp dem men blir gapande stående i dörröppningen. Vad som hindrat hennes inträde visar sig vara den gamla rullstol Per Adolf Tamm använt under sin sista tid, och som normalt står uppställd intill motsatta väggen. Att den funnits på sin vanliga plats när hon kvällen innan varit där för att släcka och låsa är hon hundra procent säker på, likaså på att ingen varit inne i den larmade byggnaden under natten då nycklarna varit i säkert förvar. Även andra har funnit stolen i rörelse. En man som glömt sin kavaj inne i rummet återvänder efter några minuter och finner till sin konsternation rullstolen mitt på golvet, långt från dess tidigare plats. En undersökning av parketten med vattenpass för att hitta eventuella ojämnheter eller lutningar som skulle kunna förklara stolens märkliga rörelseförmåga ger dock inget resultat utan gör endast gåtan ännu större.

Per Adolf Tamms rullstol som sägs flytta sig av egen kraft.

Även på värdshuset sägs oförklarliga saker ske. Föremål försvinner eller flyttas till synes av sig själva, och tunga dunsar hörs inifrån tomma rum. En anställd som är sysselsatt med att städa gästrummen finner till sin irritation hur dammsugaren gång på gång stängs av, och till sist tappar hon tålamodet och skriker åt den kollega hon misstänker skojat med henne, men utan att få svar. Med pannan i bistra veck lämnar hon arbetet för att få fatt i gärningsmannen, men tvingas ganska snart konstatera att förutom kocken nere i köket befinner sig varken gäster eller andra anställda i huset. Vid ett annat tillfälle håller hon på och bäddar när duschen i hotellrummet plötsligt slås på med full kraft. Mystifierad stänger hon av den bara för att någon minut senare se hela händelsen upprepas, och trots att hon drar åt kranen så hårt hon kan dröjer det inte lång tid innan vattnet slås på igen. När hon äntligen fått stopp på strålarna och går ut i korridoren upptäcker hon att duschen står på även i två andra rum. Hon stänger naturligtvis av dem men någon förklaring på det skedda får hon aldrig. Rum nummer 14 på översta våningen är ett vackert litet rum med utsikt över bruksdammen och klocktornet i vars skugga man för övrigt sägs kunna möta vålnaden av en sedan länge död man och hans likaledes döda hund, men trots rummets fridfulla utseende lär inte alla ha uppskattat vistelsen här. En kvinna som arbetat i receptionen får en tidig morgon besök av en av gästerna, han vill checka ut omedelbart utan att äta frukost, och berättar hur han mitt i natten vaknat med känslan att inte längre vara ensam. Efter att ha gnuggat sömnen ur ögonen blir han varse en flicka som sitter med ryggen vänd mot honom i stolen framför det lilla skrivbordet i den djupa fönsternischen. Förvånat ropar han till henne bara för att till sin fasa få se hur hon löses upp i tomma intet efterlämnande en känsla av obehag så intensiv att han inte får en blund mer på hela natten. När gryningsljuset äntligen kommer klär han på sig och tar sitt pick och pack och lämnar hotellet och rum 14 så snabbt han kan för att aldrig återkomma, trots att de anställda försäkrar att ingen del av herrgården har några illvilliga väsen.

Text och bild: Petter Inedahl

Nyfiken på rörliga bilder från Österbybruks hemsökta herrgård? Klicka på loggan nedan för att följa med Paranova på en nattlig undersökning av fenomenen.

 


1 kommentar

Fredrik · 17 juni, 2017 kl. 07:58

Det verkar vara en plats värd att besöka.
Men bra bilder och välskriven text bidrar nog med lite 🙂
Intressant artikel!

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *