Gengångarna på slottet

Venngarns slott

Under de tunga valven promenerar den gamle greven om nätterna. Ändå har han varit död i flera hundra år.

Vid Sigtuna skär Garnsviken ett djupt snitt mot nordväst. Likt en jättelik nymåne sträcker den sig inåt landet och hade sånär förvandlat hela Sigtunalandet till en ö om den fått hållas. Vid dess övre västra strand sticker en mer än hundra meter lång brygga ut i det fågel- och vassrika vattnet där både gula och vita näckrosor blommar. Strax därovan börjar en allé vilken efter en knapp kilometer slutar vid muren utanför Venngarns slott.

Venngarns slott ovanför den återskapade barockparken.

Tungt, stort och ålderdomligt ligger det gamla huset på krönet av en kulle, och runt dess tjocka murar sträcker sig de vackra resterna av barockparken med tuktade trädrader, terrasser och spelande vattenkonst. På borggården står en stor knotig lind, ett vårdträd som tidigare hade en make på andra sidan gårdsplanen. Venngarns slott byggdes enligt sägnen av den mytiska drottning Disa, vars historia fanns avbildad på väggarna i den så kallade Disasalen tills målningarna togs om hand av Nationalmuseum, och om legenden kanske inte riktigt är historiskt belagd är det dock klart att ett befäst hus stått på platsen i varje fall sedan 1200-talet. 1591 byggs den medeltida borgen om till ett ståtligt herremanshus av dåtida ägaren hertig Gustav av Sachsen vilken övertagit slottet av sin far, den våldsamme och illa omtyckte Magnus av Sachsen under vars tid Johan III:s trupper vid ett tillfälle lär ha belägrat Venngarn. Hur mycket nöje hertig Gustav, vars mamma var den svenska prinsessan Sofia, hade av Venngarn ska vara osagt, för några år efter det nya slottets färdigställande råkar han skjuta sig själv i benet och dör av blodförgiftning endast 27 år gammal.

Är det Magnus Gabriel de la Gardie som spökar på Venngarns slott?

Lokal legend berättar att hans far, hertig Magnus, efter ett raseriutbrott dödat sitt eget barn i ett av rummen innanför Disasalen, det så kallade blodfläcksrummet där man länge kunde se det intorkade blodet i golvet. Kanske var det modern städteknik som slutligen blev den hundratals år gamla blodfläcken övermäktig, för idag är den tragiskt försvunnen. En annan av Venngarns ägare var Magnus Gabriel De la Gardie, en av sin tids rikaste män, som efter stora skulder och reduktioner till kronan skulle dö här 1686, som det sägs: utfattig. Venngarn var då hans näst sista slott, och han hade på nåder tillåtits stanna kvar trots att huset egentligen dragits in fem år tidigare. Det vackra slottet skulle sedan bli hem för ett otal adliga släkter tills det 1916 degraderades till alkoholistanstalt, en verksamhet som dock till största delen bedrevs i det vita slottsliknande hus som uppförts strax väster om det gamla. 1983 läggs alkoholistanstalten ner, och Venngarn hamnar ur askan i elden när det istället blir rehabiliteringshem för narkomaner och därefter flyktingförläggning. Idag har den pampiga byggnaden renoverats och parken åter iståndsatts. Det gamla alkoholisthemmet har blivit hotell, och slottet öppet för turister.

Gången i slottets bottenvåning där någonting osynligt smäller i dörrarna.

Bland de som bott eller arbetat på Venngarn har det länge varit en officiell hemlighet att det stora slottet är hemvist inte bara för levande människor. En man som haft arbetslokaler här berättar hur han en kväll står och målar när känslan av att vara iakttagen får honom att stanna upp mitt i en rörelse. Då han vänder sig om får han se en gestalt i ålderdomliga kläder, en man som stirrar på honom med olycksbådande blick. Några evighetslånga sekunder står de så, den levande och den döde, och betraktar varandra innan den spöklika skepnaden försvinner i tomma intet. En av slottets anställda talar om att det alltid är med stor portion obehag hon om kvällarna låser den åldriga byggnaden, och hur hon en gång hört barnskrik från någon av de övre våningarna, dock utan att våga gå dit och titta efter. Flera personer har oberoende av varandra sett en skugga som vandrar i parken, en mörk dimgestalt som av en identifierats som ingen mindre än Magnus Gabriel De la Gardie själv. En annan besökare berättar hur han är på väg genom bottenvåningens kryssvälvda gång när den tunga porten utan synbar anledning slår igen mitt framför näsan på honom. Det visar sig vid en undersökning att den träkil som hållit porten öppen oförklarligt dragits ut. Naturligtvis finns här också en vit dam, hon lär visa sig i det rum i östra flygeln som tidigare var prinsessan Maria Eufrosynes, Magnus Gabriel De la Gardies fru, arbetsrum. Kanske är det förflutna helt enkelt mer närvarande på Venngarn än på andra platser.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl