Under träden vid Bromma kyrka står gravarna tätt, men alla döda sover inte, och än mindre tycker de om de levande.
Bromma kyrka byggdes strategiskt invid Mälaren, och lär vara Stockholms äldsta bevarade byggnad. Idag, nära niohundra år senare, är vattnet långt borta, och kyrkan ligger insprängd i ett villaområde. Sträng och hotfull ser den lite malplacerad ut med sina tjocka gråstensmurar bland motorgräsklippare och omsorgsfullt planterade blomsterrabatter.
Att det stilla livet i vad som nu är en villaförort inte alltid varit lika stilla blir genast uppenbart när man besöker Bromma kyrka. Det är inte en gudstjänstlokal som möter bland gravar i välordnade rader, utan en fästning. Murarna är metertjocka och fönstren uppenbart förstorade från de skottgluggar varifrån bågskyttarna kunnat täcka den framförliggande terrängen. Istället för dagens ståtliga tornspira var det ett krenelerat murkrön med skyttegångar som välkomnade både vänliga och illa sinnade besökare.
Troligen låg den ursprungliga ingångsdörren ett par meter över marken liksom den ännu gör på den snarlika fästningskyrkan i Solna, med en smal och lättförsvarad trappa utan ledstång. Inne i tornet fanns dels själva kyrkan, dels den så kallade jungfrukammaren där barn och kvinnor skulle kura medan männen dog utanför, och samtidigt begrunda det öde som väntade dem om alla försvararna föll. Bromma kyrka är byggd för krig. Om det någonsin utkämpats några strider kring den är osäkert, men långtifrån otroligt. Mälardalen var en orolig plats innan Stockholms tillkomst, och all mänsklig olycka finns inte bevarad i historiens eftermälen.
Under århundraden som kom har den ursprungliga fästningen byggts om och till ett otal gånger så att det nu är ett gytter av små sammanbyggda hus som möter. Kring 1480 målade Albertus Pictor de karaktäristiska och smått bisarra kalkmålningar som täcker väggar och tak i de låga medeltida valven. På gräsmattan vid uppfartsvägen har den gamla kyrkklockan stått sedan klockstapeln brann 1974. ”Genom elden flöt jag, gjutaren göt mig. Ära vare Gud i höjden 1638” står det på ålderdomlig tyska i den knaggliga och ärgade bronsen.
Hur många som begravts kring de gamla murarna är det ingen som vet, men de är betydligt fler än antalet gravstenar låter antyda. De flesta av dem sover gravens sömn och området kring kyrkan är stilla och tyst, men det finns undantag. I en grav av ganska sent datum alldeles vid den gångväg som nattetid används av de som genar över kyrkogården ligger en man som om de som passerade honom kände till lite mer om hans vanor troligen skulle fått dem att ta en annan väg. Hur hans illvilja uppstått är okänt, men att han inte enbart ligger lugnt i sin kista är omvittnat. Över den stumma graven kan ibland när mörkret sänkt sig ett ljussken skymtas, ett ljus som lär vara svårt att vända blicken ifrån när det väl fångat in dig. Ljuset ökar i styrka tills det bränner ut synnerven. Betraktaren blir blind, ibland för evigt, ibland endast några dagar, vilket lär ha varit fallet med en granne som råkade se det på avstånd genom sitt fönster. Ett annat, och snudd på lika otrevligt spöke ska kunna ses jagande under träden längs Gliavägen. En svart skepnad som söker ut ensamma nattvandrare, och anfaller dem för att skada dem fysiskt. Enligt lokal sägen ska detta vara vålnaden av den gamle läkaren Urban Hjärne, vilken dog 1724 och ligger begraven här. Hans hat till de levande sägs bero på att de silvermynt som enligt dåtida begravningsskick lagts på likets ögon blivit stulna vid ett inbrott, och att det är hämnd för detta han nu söker. En man som en sen kväll passerat förbi kyrkan på Bromma kyrkväg har berättat om hur han blir upphunnen av ett likfölje, komplett med svarta hästar och likkista. Det hela är en smula olustigt, inte bara på grund av den sena timmen, utan även därför att följet är helt ljudlöst. Han stannar upp och betraktar den ovanliga och alltmer skrämmande scenen då både hästar, vagn och människor löses upp i tomma intet och han åter finner sig ensam i natten. Vålnaderna vid Bromma kyrka lär vara lika många som otrevliga.
Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer