Inga böner på Ekensberg

Ekensbergs herrgård

Att uppfostra barn är inte alltid lätt, och än svårare blir det när de döda gör sitt bästa att uppfostra dem i helt annan riktning.

Vid foten av Lurberget några hundra meter från Överenhörna kyrka ligger Ekensbergs stora 1700-talsherrgård. Vägen dit går genom en pilallé, mellan vajande sädesfält och öppna hagar. Ekonomibyggnaderna lyser vita mot bergets mörka grönska, och Hornbovikens blå vatten kan anas bortom lövverket. Det kunde varit en sommaridyll om det inte var för det väsen som sägs bo i det en gång stolta herremanshuset.

Ett sönderslaget ordenskors på toppen av Lurberget. En gång räckte Ekensbergs herrgårdspark ända hit.

Ekensberg har gamla anor. Dess skrivna historia börjar redan på 1200-talet under namn av Husby kungsgård. Det ursprungliga husets ruiner ligger nu under kullen i fårhagen nedanför kyrkan, och om kungsgården och kyrkan är jämngamla, vilket är troligt eftersom kyrkan sägs ha byggts på dess mark, är Husby i så fall minst hundra år äldre än det brev som år 1276 testamenterar gården till biskopen av Strängnäs. Hur detta hus sett ut är det ingen som vet då inga bilder bevarats och ingen arkeologisk undersökning genomförts på platsen. Dess senare historia börjar 1649 när underståthållaren Bengt Ekehjelm förlänas Husby. Troligen var det en ganska förfallen gåva han fick för han river den gamla kungsgården, och börjar bygga ett nytt hus nere vid vattnet ett par hundra meter därifrån, ett bygge han dock knappast hunnit se mycket av då han dör inte långt därefter. Istället är det hans dotter Sigrid Ekehjelm som låter färdigställa det nya Husby, vilket hon döper till Ekensberg efter familjen. Det nuvarande Ekensberg är resultatet av en ombyggnad dåvarande ägaren Mikael von Törne gjorde kring sekelskiftet 1800, men det är troligt att i varje fall delar av 1600-talshuset finns kvar under den strikta empirfasaden.

Ekensberg sett från kyrkvägen. Husby kungsgård låg strax till vänster utanför bild.

Det viskas mörka saker om Ekensberg, och är bara några av dem sanna förklarar det mycket väl varför huset idag står obebott med igenvuxen park och bleknande puts. Enligt lokal legend ska Ekensberg, i sällskap av ett försvarligt antal andra svenska slott och herrgårdar, vara hemsökt av en vit fru. Hon sägs vara vålnaden av en kvinna som blev mördad och inmurad i en lönngång på tredje våningen någon gång under 1700-talet. Vem hon skulle varit eller varför hon mördats tiger sägnen om, och inte heller känner man till att någon skulle försvunnit under den aktuella tiden, varför berättelsen nog får tas med en nypa salt, men att allt inte är som det ska på Ekensberg är en helt annan sak och ett flertal personer har vittnat om skrämmande möten här. En kvinna som bott granne med herrgården berättar hur hon och en bekant en kväll sitter under ett av träden i allén när de får syn på en kvinna som kommer över vägen. Hennes konturer är märkligt otydliga, och hon ser ut att glida snarare än gå, ingen av dem ser henne ta ett enda steg trots att hon förflyttar sig stadigt. Hon har långt svart hår som avtecknar sig skarpt mot den vita klänningen, och hela figuren utstrålar en obegriplig illvilja. De sitter tysta utan att kunna ta ögonen från den skrämmande gestalten då den i ett slag försvinner mitt framför ögonen på dem.

Ekensbergs igenvuxna park. Vad är det som gör att ingen vill bo här?

En av Ekensbergs tidigare ägare berättar en annan, och betydligt otrevligare historia. Hon har för vana att varje kväll läsa aftonbön med sin fyraårige son innan denne går och lägger sig, men noterar efter en tid att sonen blir mer och mer illa till mods när det är dags, och att han dessutom gör varje ansats för att slippa. När dagarna går, och sonen inte slutar konstra tappar hon tålamodet och säger strängt åt honom att om han inte vill uppföra sig får han gå och lägga sig utan mamma i fortsättningen, men kommer av sig mitt i meningen då hon ser hans av skräck förvridna ansikte och vitt uppspärrade ögon. Med gråt i rösten förklarar han att han vill, men att han inte får. Det är då hon lägger märkte till att sonens ögon inte är riktade mot henne själv, utan snett över hennes axel liksom mot någon som står bakom hennes rygg. Hon vänder sig om, men ingen finns där, och hon ska just till att banna sonen på nytt då denne pekar dit hon nyss tittat, och hysteriskt skriker innan han kastar sig i hennes famn: ”Hon har sagt att jag inte får be aftonbön. Hon. Den där vita gumman som alltid kommer på kvällen.” Trots att hon vet att hon och hennes son är ensamma i rummet svär hon på att hon hör någonting bakom sin rygg, och att hon känner hur luften med ens blir iskall. Redan samma kväll flyttas barnkammaren till en annan del av huset, men när hon förhör sig med hushållets övriga medlemmar visar det sig att flera sett någonting vitt glida förbi i ögonvrån när de varit i eller i närheten av den tidigare barnkammaren, och även att de tvekat att gå in i rummet då de instinktivt känt närvaron av någonting de inte kunnat se.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.