Kvarnens hemlighet

Sunds kvarn

Att gammal industriverksamhet lämnar spår efter sig är knappast förvånande, men det är någonting helt annat än detta som får människor att nattetid undvika den övergivna kvarnen.

Från den böjda och långsmala sjön Närdingen rinner Skeboån i sakta mak ut mot havet i Edeboviken vid Hallstavik, och enda utsvävning den tillåter sig innan dess är den lilla forsen vid den forna bruksdammen i Skebobruk. Skeboåns färd kantas till en början av åkrar och ängar för att efterhand slingra in mellan täta lövträdsbestånd som då och då öppnar sig, än åt ena sidan än åt andra, för att liksom glimtvis låta den kringliggande trakten ana vattendragets existens. Några enstaka paddlare förirrar sig hit under sommarveckorna, men annars är det endast änderna som njuter av dess brunaktiga och inte alltid inbjudande vatten.

Skeboån på väg ut mot Edeboviken och öppna havet.

Vid Häverödal passerar den under Edebovägens bro där den pittoreska och dvärglika gamla brandstationen står och förfaller. Tvärs över vägen ligger en smal och hög byggnad med paneler i flagnande rödfärg. Större delen av fönstren är förspikade, dörrarna står halvöppna eller hänger på trekvart, putsen låter tegelstenarna komma i dagen, och sly och trädgrenar gör allt närmre och hotfullare rörelser mot det skamfilade huset. Här låg en gång Sunds kvarn, Lundås kvarn eller Häverödals kvarn och såg, kärt barn har många namn, vars verksamhet sedan många år upphört, och ändå var dess rötter gamla.

Sunds kvarn, Lundås kvarn, Häverödals kvarn och såg. Kärt barn har många namn, men idag står den sedan länge öde.

Kvarnen vid vad som förr kallades Lundås bro eller Sunds bro då marken omväxlande hört till Lundås herrgård eller Sunds rusthåll, anlades vid stranden av Skeboån någon gång i slutet av 1700-talet, men det är långtifrån omöjligt att kvarnar funnits tidigare på platsen även om deras existens inte blivit bevarad på någon karta. År 1791 ligger två kvarnbyggnader intill ån, och på andra sidan nuvarande Edebovägen mjölnarstugan, och med undantag för de sista åren har det malts kontinuerligt ända sedan dess. Att Skeboåns vatten förmått driva några kvarnar kan verka otroligt för en nutida betraktare, men det stilla vattendraget var åtskilligt temperamentsfullare innan det stora vattenregleringsföretag som genomfördes åren 1892-93 och som sänkte vattenståndet ordentligt. Ett par år tidigare hade kvarnen försetts med ångdrift, varför ett annars förödande ingrepp i vattentillförseln inte längre spelade någon roll, och betydligt värre drabbade det blixtnedslag som på 1950-talet brände ner huset i grund. I skuggan av Sunds kvarn växte en rad andra verksamheter upp, bland annat ett bränneri och ett spinneri, vilka dock bägge sedan länge skattat åt förgängelsen.

Sunds kvarn från bron över Skeboån. Finns onda väsen här nattetid?

Den tomma och förfallna kvarnbyggnaden framkallar, som de flesta andra övergivna hus, en vemodig och säregen stämning, men även under sin storhetstid gick det märkliga berättelser om den. Det sades att mörka makter drev sitt spel kring det högresta huset, och en man från närbelägna Ytterby  vilken en natt kring förra sekelskiftet passerat förbi här har vittnat om ett möte han inte gärna ville ha igen. Det är sent och han går längs vägrenen i egna funderingar. Vinden drar genom träden, och kvarnbyggnaden tornar upp sig majestätiskt mot den blekblå sommarnattshimlen. Arbetet är sedan länge slut för dagen, och kvarnen mörk och tyst när han lägger märke till en rörelse på andra sidan staketet. I tron att det är något djur sneglar han förstulet dit, men blicken fryser fast vid den underliga och inte särskilt betryggande skepnad som uppenbarar sig. Med långsamma men målmedvetna rörelser kryper en varelse vars like han aldrig tidigare sett upp över staketspjälorna. Han beskriver den som svartbränd och flagnande, människoliknande, men ändå inte då dess huvud är onormalt stort och ögonen då och då glöder till i svagt lysande röda blänk. I storlek är den ungefär som ett spädbarn, men att det inte är någonting levande som sakta men säkert är på väg upp står genast klart för honom, och överväldigad av fasa springer han därifrån. Även i senare tid har märkliga iakttagelser skett i Sunds kvarn, och en man som en kväll stått och studerat den övergivna byggnaden berättar om ett ljus som plötsligt tänds innanför ett av de få kvarvarande fönstren på andra våningen, ett blekt ljus som inte har någon likhet med en glödlampa och som försvinner efter ett par minuter lika oförklarligt som det dykt upp.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl