Kyrkobuller

Hökhuvuds kyrka

Han trodde inte på spöken. När han likblek stapplade ner nästa morgon trodde han fortfarande inte på spöken, men hade blivit mörkrädd och ville aldrig mer sova i Hökhuvuds prästgård.

Där länsväg 288 möter Olandsån på dess slingrande väg norrut mot Öregrundsgrepen ligger Hökhuvuds bastanta gråstenskyrka. Där förr en vacker stenvalvsbro förde över ån ståtar nu ett betongschabrak med rostfria vägräcken, men annars har området närmast kyrkan lyckats bevara sin ålderdomliga prägel där endast trafiken gör små nålstygn i illusionen. Hökhuvuds kyrka dyker upp lite oväntat, liksom hela det odlingslandskap som plötsligt träder fram ur skogen och förvandlar det mörkt gröna till soligt gult. En vandrare på den överraskande stora kyrkogården möter få andra besökare, men desto fler skuggor ur det förgångna. Några hundra meter österut ligger Torer Höks hög, gravhögen efter den forntida hövding som enligt sägnen gett namn åt trakten, och i Olandsån, alldeles intill kröken bakom prästgården, sägs den kyrkklocka ligga som traditionen vill berätta sänktes för att rädda den undan rysshärjningarna blodssommaren 1719.

Hökhuvuds bastanta medeltidskyrka där ett flertal människor haft obehagliga upplevelser.

Hökhuvuds nuvarande kyrka byggdes i slutet av 1400-talet, en tung och sträng byggnad, märkligt nog helt utan de tidstypiska tegelblinderingarna. Den vaktar över gravarna och kanske även på övergången av ån, och den kritvita 1800-talsportalen i långhusets kortsida passar illa in i sammanhanget, som om någon limmat på en del från helt fel byggsats. På en höjd intill ståtar klockstapeln, bjärt röd mot de bakomliggande granarna. Takspånen doftar tjära, och stillheten sväljer det sporadiska trafikbruset. Det är lätt att hemfalla åt tron att det här enbart är en fridens plats, men så lär inte alltid vara fallet om man får tro vad som sägs. Två systrar från Gunbyle har berättat om hur de varit på väg förbi kyrkan en sen kväll när grindarna glider upp till synes av sig självt. Genom hålet i muren kommer två vitklädda flickor som injagar oförklarlig olust. Barnen stirrar på dem med tomma ögon innan de vänder sig om och börjar gå, obehagligt nog exakt samma väg de bägge systrarna ska och de tvekar om de ska fortsätta eller vända om när de bägge barnen försvinner lika spårlöst som de kommit efterlämnande en mur av kompakt skräck.

Kyrkogården vid Hökhuvuds kyrka där två små spökflickor sägs vandra nattetid.

Kanske värre ändå är vad som lär ha hänt en man som en natt promenerar hem från ett besök i Väddika. Klockan är runt midnatt och Hökhuvuds kyrka avtecknar sig som en kompakt svart massa mot den ljusare himlen när han till sin förvåning hör ett ljudligt buller. Det kommer inifrån kyrkan och låter som brädor som kastas mot varandra, då och då blandat med tyngre dunsar av obestämt ursprung. I tron att det rör sig om ett inbrott springer mannen iväg till en granne och lyckas efter åtskilliga försök få med sig honom ut. De smyger in genom grinden till kyrkogården där de hukar i skydd av gravarna. Bullret håller på med oförminskad styrka, ur ett av de stora fönstren silar ett blekt ljus, kanske ljuset av en ficklampa, och efter att ha tagit mod till sig låser de upp kyrkporten och stiger in. Ljuden tystnar omedelbart, och trots att de letar igenom varenda vrå av den nu klart upplysta kyrkan ser de inte skymten av vare sig inbrottstjuvar eller vandalisering. En iskall och avvaktande atmosfär fyller den uråldriga byggnaden och de får flera gånger känslan av att någon befinner sig alldeles bakom deras ryggar, men när de vänder sig om är ingen där. Efter att ha sökt igenom kyrkan ännu en gång lämnar de vid det här laget betydligt skärrade männen platsen, och någon förklaring på de obehagliga fenomenen får de aldrig. Enligt lokal tradition ska den som spökar i Hökhuvuds kyrka vara en luffare som någon gång kring sekelskiftet 1900 hittats död på landsvägen utanför och som sedan legat åtskilliga dagar på bår i vapenhuset, men vad det är han vill förtäljer inte berättelsen.

Hökhuvuds prästgård tvärs över vägen från kyrkan. Det rödmålade huset är den hemsökta ursprungliga prästgården, och mitt på gårdsplanen ses den omtalade runstenen.

Tvärs över vägen från kyrkan ligger Hökhuvuds prästgård, ett stort vitt hus med sin rödmålade föregångare som flygel och infartsvägen flankerad av lika röda ekonomibyggnader. Mitt på gårdsplanen står en runsten som minner om den rike Vidjärv vars söner låtit resa stenen till hans ära. Bortser man från Vidjärvs sten är prästgårdens äldsta del den murade 1500-talskällare som tros vara en relik från dess korta tid som kungsgård under Gustav Vasas dagar. Nuvarande huvudbyggnad uppfördes 1777, men den tidigare är betydligt äldre. Hur gammal är det ingen som riktigt vet, men den finns med på en karta från 1706 och var sannolikt åldrig redan då. Efter att prästen fått nytt hem blev den gamla prästgården arrendatorsbostad och senare församlingshem, och var i varje fall förr ett ökänt spöktillhåll, särskilt de två rum på övervåningen som prästen länge hade tillgång till via arrendatorskontraktet. En man som en natt sov över här kände mycket väl till ryktet, men brydde sig inte stort om det då han ansåg sådana historier för dumheter och vidskepelse. Rummet är behagligt varmt efter att pigan eldat hela kvällen, och det är med ett belåtet leende han kryper i säng efter en ansträngande dag, och han somnar också så gott som omedelbart. Vid okänd tid på natten vaknar han av att han fryser och finner till sin förvåning täcket i en hög på andra sidan rummet. Övertygad om att han på något sätt måste kastat dit det i sömnen hämtar han det, men hinner knappt lägga sig tillrätta innan han känner hur täcket börjar glida ner på golvet. Han tar tag med bägge händerna för att dra det tillbaka när han till sin fasa känner hur någon håller emot. Med all kraft försöker han dra täcket till sig, men lyckas inte hindra att det slits ur hans grepp och kastas iväg till samma plats där han tidigare hittat det. Betydligt mer tveksam hämtar han tillbaka det för andra gången, men inte heller nu förmår han hålla det kvar på sängen. Med en snärt slits det ut och landar åter i en hög på golvet. Gång på gång upprepas det hela, och när han till sist äntligen får behålla det avlöses det otäcka fenomenet av nästa. Ute på fönsterblecket bultar det som av osynliga händer och han får till sin fasa se hur glaset bågnar som om någonting mycket tungt lutat hela sin vikt mot det, och nere på den helt tomma gårdsplanen kan han en stund senare höra hjulen av en vagn i gruset, en vagn han lätt kan konstatera inte finns där. Morgonen efter är det en ytterst uppriven man som med gråblekt ansikte kommer ner för trappan, men ingen av värdfolket ställer några frågor. De kan nämligen mycket väl föreställa sig vad som hänt honom under natten.

Församlingshem, arrendatorsbostad och spökhus. Hökhuvuds gamla prästgård har många epitet.

En annan historia berättas om närbelägna Borggårde där en kvinna från Gubbo fick ett nattligt besök vars rätta innebörd inte skulle gå upp för henne förrän dagen därpå. Hon är vid tillfället på besök hos sin syster som bäddar åt henne i en vindskammare som för tillfället står tom. Någon gång under natten vaknar kvinnan av att någon står och stirrar på henne i mörkret. Vagt kan hon skymta konturerna av en vithårig liten gumma några steg från sängen, men den främmande varken säger eller gör någonting, bara står där och stirrar med outgrundlig min. Hon svarar inte på tilltal, och kvinnan blir till sist arg och grymtar några oförskämdheter varefter hon rullar in sig i täcket och vänder ryggen åt sin märkliga besökare och somnar om. När hon morgonen därpå frågar värdinnan vem den konstiga gamla kvinnan är blir hon likblek och börjar stamma. Utan att lyckas få fram en vettig mening tar hon systern i armen och leder henne till ett av uthusen där hon drar lakanet av ett bylte med otäckt mänskliga drag, och till sin oförställda fasa får kvinnan se den gamla gumman från natten innan. Hon visar sig ha varit en av gårdens invånare, en kvinna som oftast gått under namnet Olssons-gumman, eller Duvan med anspelning på hennes kritvita hår, och som dött ett par dagar tidigare i just det rum där systern fått sova. Kanske är det överflödigt att nämna att hon avbröt besöket redan samma dag och inte återkom på lång tid.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl