Länsmannens vålnad

Brunnaskolan

Han hus är rivet, själv är han död. Ändå vägrar han lämna platsen.

Mitt i miljonprogramsbebyggelsen i Hallunda ligger historiens skärvor och förvånar. Bortom villaområdet på andra sidan Botkyrkaleden sticker Hallunda herrgård upp sina skorstenar mellan knotiga trädstammar, och bland betonghusen vid Brunnaskolan syns en bjärt röd och pietetsfullt vårdad timrad bod, det enda som idag återstår av åldriga Brunna gård.

Hallunda herrgård, som gett området sitt namn ligger bara ett stenkast från den hemsökta skolan.

Vi människor har ofta mentala bilder av hur ett spökhus egentligen ska se ut. Det ska vara gammalt, naturligtvis, helst en smula medfaret, och gärna förknippat med våld, elände och ond bråd död, men frågan är om de döda är lika kräsna i sitt urval. Längs den gångväg som egentligen är en fortsättning av Brunnavägen ligger Brunnaskolans husgytter som en buffert mot motorvägen. De barackliknande byggnaderna är inte ämnade att ge många impulser åt ens den livligaste fantasi, men sådant verkar inte bekymra dem som inte längre hör till de levandes skara. Längst i norr ligger ett hästskoformat hus med delvis igensatta fönster, en smula avskilt från de övriga. Där finns i dag Brunna dagligverksamhet, men var tidigare särskola, och lär dessutom vara hemvist för väsen av helt annat slag.

Märkliga och oförklarliga händelser lär utspela sig bakom Brunnaskolans trista fasad.

En kvinna som tidigare arbetat här berättar om ett hus som sällan är fridfullt, och som personalen kom att betrakta med fruktan. Hon står en dag i ett av klassrummen när dörren med ens smäller igen med en styrka som får väggarna att darra. Förvånad går hon ut i korridoren för att se efter om det är öppet någonstans så att det blivit korsdrag, men både fönster och dörrar är noga stängda. Att hon dessutom vet att hon är helt ensam i byggnaden gör inte mysteriet mindre, och hur hon bryr sin hjärna kan hon inte finna någon förklaring till det skedda. Vid samtal med kollegor får hon veta att fler varit med om dörrar som öppnats och slagit igen helt utan synlig anledning, och upptäckten efterlämnar en besk smak av rädsla. Oförklarliga skramlande ljud hörs ibland i korridoren, som om någonting var där, någonting osynligt, och vid upprepade tillfällen kan man förnimma en märklig kemisk lukt, hon beskriver den som lukten av målarfärg men utan att någon målning förekommit. En av kollegorna berättar hur hon en kväll är ensam kvar för att låsa då hon hör en ljudlig skräll från rummet bredvid. Det låter som om en hel bokhylla fallit omkull, men när hon går för att se efter står allt som det brukar. De otäcka fenomenen uppträder i hela huset, men är alltid värst i den del som ligger närmst den röda boden från Brunna gård.

En rödmålad bod är allt som återstår av Brunna länsmansboställe. Är det länsmannen själv som spökar i närliggande Brunnaskolan?

Idag arbetar hon inte längre kvar, och någon förklaring till de skrämmande händelserna lyckades varken hon eller kollegorna finna, men enligt lokal sägen är det anden efter en död länsman som hemsöker platsen. Brunna gård var av gammalt datum, och omnämns redan under 1400-talet. Dess långsmala ägor gränsade till Hallunda herrgårds, och sträckte sig hela vägen ner till Mälaren. Någon gång strax efter dåvarande ägarens död 1691 blir Brunna länsmansgård för Svartlösa härad, en position den kom att behålla tills länsmanssystemet avskaffades 1918. Här var alltså traktens polishögkvarter komplett med finka och allt. Länsmännen på Brunna var åtskilliga, och en av de mer ryktbara var en man vid namn Per Mellin, vilken dog här den 15 maj 1883. Det berättas om hur Johan Hörstadius, en präst som slagit sig på brännvinstillverkning med sådan framgång att han blivit miljonär, kommit åkande med en säck från sin närbelägna gård Fittja. När han kommit i höjd med Smista backe rusar två män fram och skär av repen som binder fast säcken vid kärran och springer därifrån efter att ha hotat honom med kniv om han skulle försöka följa efter. Hörstadius sitter dock lugnt kvar och fortsätter färden till legendariska krogen Långpannan där han sänder bud efter kronolänsman Mellin och berättar om det fräcka rånet. Mellin, som kan de flesta av Svartlösa härads invånare på sina fingrar, tänker efter en stund, och redan dagen därpå återkommer han med de bägge rånarna och även den förlorade säcken som till tjuvarnas besvikelse visat sig endast innehålla hö. Johan Hörstadius nickar med outgrundlig min och till de övrigas, inte minst tjuvarnas, bestörtning drar han fram sedlar för över 10 000 riksdaler ur höet, en enorm penningsumma på den tiden. Brunna länsmansboställe revs i början av 1970-talet när de nuvarande husen uppfördes. Det sista fotot är taget i augusti 1971 och visar ett rött hus med vita knutar och sönderslagna rutor samt en protestaffisch med texten ”Riv ej Brunna gård”. Varför den lilla boden sparades är en gåta till synes lika olöslig som den varför länsmannen går igen, men de är bägge länkar till platsens historia om än på radikalt olika sätt.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.