Tallåsstigen 12

Ett oväntat besök kan vara glädjande. Det kan också vara raka motsatsen, till exempel om besökaren är död.

En liten bit från Fruängens tunnelbanestation passerar man gränsmarkeringarna mellan Stockholm och Huddinge kommun. Om de som bor på bortre sidan har komplex gentemot sina grannar i storstaden ska vara osagt, men det finns i varje fall ett hus här där känslorna sägs gå i vågor varierande mellan spänd avvaktan och ren och skär skräck.

Tallåsstigen i Huddinge. En lugn och skön adress?

Tallåsstigen är en återvändsgränd uppe på den bergsknalle som höjer sig ovan Gamla Södertäljevägens nersprängda körbana. Ett tyst och stilla villaområde till stor del byggt under tidigt 1970-tal. Under den lugna ytan råder nervös spänning. Vakande ögon spejar bakom gardinerna, och varje inkräktare tas noga i betraktande. Skyltar från föreningen ”Grannsamverkan mot brott” kantar gatorna, och främlingar möts med utpräglad misstänksamhet. En smula avskilt från de andra husen ligger Tallåsstigen 12, en 70-talsvilla till utseendet exakt likadan som de kringliggande. Den lilla trädgården är mörk då gatlyktorna inte riktigt förmår tränga dit. Lokal tradition menar att huset byggts på platsen för ett mord som skulle skett någon gång kring förra sekelskiftet då Tallåsstigen var okänd och trakten kring det nuvarande villaområdet rena landsbygden. Kanske skulle mordet kunna förklara de märkliga och skrämmande ting som sägs ske innanför fasaden på det skenbart stilla huset.

Spökvillan på höjden ovanför Gamla Södertäljevägen.

Redan från början stod det klart att allting inte var som det skulle. Folk som bott här menar att de känt sig iakttagna och haft förnimmelser av att någonting osynligt gått i rummen, små obehagliga vardagshändelser dock helt utanför en normal vardag. En kvinna berättar om hur hon en sen kväll är ensam hemma och tappar upp ett bad, men knappt hinner krypa ner i vattnet innan hon hör en högljudd krasch som om någon krossat ett fönster. Hon stelnar till och lyssnar förskräckt, och fasan blir inte mindre av de tunga och tydligt urskiljbara steg som kommer från köket och fortsätter uppför trappan, in i hallen och sedan stannar rätt utanför den stängda badrumsdörren. Utan att våga göra en rörelse av rädsla för att förråda sin närvaro sitter hon och väntar på vad som komma skall. Minuterna kryper förbi utan ett ljud, och när hon till sist suttit så länge att hon börjar få kramp tar hon mod till sig och reser sig upp ur badet. Bråkdelen av en sekund tvekar hon innan hon sliter upp badrumsdörren och stirrar ut i den tomma hallen. Där finns inte ett spår av någon inkräktare, inte heller i något annat rum eller i nedervåningen. Alla fönster är hela, och ytterdörren låst. Vem eller vad som kommit in kan hon naturligtvis inte säga, men menar att huset efter den händelsen förlorat den sista resten av hemtrevnad.

Tallåsstigen. Spökvillan ligger precis bakom fotografens rygg.

En annan och minst lika skrämmande historia berättas av en man som även han bott i det hemsökta huset. Han sitter en vinterkväll och väntar på en bekant, men är trött efter en tidig morgon, och somnar i soffan på nedervåningen. När han vaknar efter en obestämd tidsperiod är rummet kallt som is. Han huttrar till och sätter sig förvånat upp då han lägger märke till att ytterdörren han med egna händer låst nu står på vid gavel. Inramad av den mörka fyrkanten står en halvt genomskinlig skepnad med vagt mänskliga drag. Den vajar lätt, liksom i vinden, och ett ljud som av någon som skrynklar ihop en plastpåse hörs i det annars knäpptysta huset. Han sväljer hårt, och närmar sig med inte helt fasta steg den skrämmande skepnaden vilken då upplöses i tomma intet. Med en snabb rörelse stänger han ytterdörren, och kontrollerar för säkerhets skull att låset fungerar som det ska, vilket det gör. När den väntade gästen till sist anländer och frågar varför han har det så kallt inomhus vet han inte riktigt vad han ska svara, men bestämmer sig till sist för att tiga. Det finns trots allt saker som inte är helt lätta att förklara. Han bodde kvar en tid efter detta, och berättar att huset kunde vara lugnt i långa perioder för att så utan förvarning leva upp igen, och är övertygad om att Tallåsstigen 12 hyser mer än bara gipsskivor i sina väggar.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.

Läs mer


2 kommentarer

Stefan Torstensson · 12 januari, 2014 kl. 06:32

Jodå, det är sannolikt den mördade mannen som går igen. Jag är den mannen som är uppvuxen i det huset, och tror att det är den avlidne som inte får ro i sin grav. Kvinnan som minns denna episod (hon i badkaret) kommer aldrig att glömma det. F ö är det samma kvinna som berättelsen om Fantombilen handlar om, där jag också är en av dem. Vi fick något att fundera på så att säga …. det där med att passera gestalten i hallen, var hårresande!

Det har också hörts fotsteg i grusbädden utanför huset. Vi var tre personer som hörde dessa och blev verkligen överraskade. Varsel?? Kanske det.

Vad gäller varsel i form av olika ljud, så har både jag och farsgubbens dåvarande sambo, hört ljudvarsel i hallen av farsgubben. Intressant att två personer hör samma sak.

Nu har farsgubben, som älskade sitt hus, vandrat till de sällare jaktmarkerna, och jag skulle inte bli förvånad om spökerierna orsakas av ytterligare en person.

God Fortsättning,
Stefan

Stefan Torstensson · 25 maj, 2017 kl. 07:02

Den här villan har främst präglats av stora middagar och stora fester. En del gäster har varit av det dunkla och ljusskygga slaget, ex v äkta KGB-spioner, och olika svenska parlamentariker och regeringsmedlemmar, dock inte samtidigt.

Tre av dessa KGB-killar träffade jag på en del av dessa fester. Den bulgariske killen hade absolut hamnat i dåligt KGB-sällskap. Han mådde inget vidare, och fruktade för sitt liv.
Han blev hemkallad till Sofia, och anade att han skulle få ett otrevligt slut i sin organisations källare, bunden vid en påle. Inte utan orsak!
Det visade sig att han var dubbelagent för CIA, och ville hoppa av. Tyvärr slutade han sina dagar i Schweiz, mördad av sin egen organisation. Eventuellt var det där han tänkte hoppa av??

Han berättade vidare om en helt annan sak, om ett berömt agentmord. Paraplymordet.
Georgi Markov blev mördad med ett förgiftat paraply. Spetsen var specialkonstruerad med en liten ihålig kula. Georgi visste för mycket om bulgariska partielitens utsvävningar och lyxliv, och berättade glatt om detta en gång i veckan, vilket inte var populärt bland partieliten. Han visste vad som väntade, då hans gamla kompisar, ideligen åkte till London och varnade honom för att fortsätta berätta, bl a nämnda KGB-kille, en mycket trevlig grabb.
Han gillade välkomnandet av min, farsan och de andra inbjudna gästerna. Till och med så bra att han kom med ett erbjudande, att vi skulle få gratis lyxvistelse i två Bulgarienveckor, på det kommunistiska partiets räkning.

Vi avstod, mest av etiska skäl.

Hela denna spionhistoria började för farsans räkning, av SÄPOs klåparaktighet.
En av hans partikamrater blev misstänkt av SÄPO. Farsan härsknade till och provocerade SÄPO med att prenumerera på ”Nyheter av Sovjet”, en propagandabroschyr från gamla Sovjet. Det räckte för att KGB skulle bli nyfikna. Resten är historia.

Vad gäller farsan och KGB ….. Han var dum nog att gå i en äkta ”honungsfälla”.
Inte speciellt smart, men svårt att låta bli. Det var då KGB insåg att farsgubben bara var intressant av en orsak, alla vilda fester! 🙂

Det förekom även kul fester av oss (då) ungdomar. Lugna med lagom vilda, och skapligt städade.
På en av dem, blev jag kompis med den unga damen som denna story också handlar om, hon som också är känd ifrån ”Fantombilen”.
Hon och jag har varit med om en hel del paranormala fenomen, ex v ren telepati.

Platsminnen existerar på vissa platser, och i denna kåk är det fullt tänkbart att även en del av dessa fester skulle kunna ”gå igen, med bild och ljud”.

Vänligen, Stefan T.

Lämna ett svar till Stefan Torstensson Avbryt svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *