Möte i mörkret

Penningby slott

Att äga ett slott är en dröm för många. Att möta dess väsen kan lätt förvandla den till mardröm.

Några kilometer söder om Norrtälje gör länsväg 276 en stor krök. Den verkar vid en första blick på kartan helt omotiverad, men visar sig vara ett klokt drag för att undvika den snart helt igenvassade Väsbysjön. Vid dess nordöstra strand, eller i varje fall vid vad som en gång var dess nordöstra strand ligger medeltidsslottet Penningby med tjocka gråstensmurar och utskjutande försvarstorn.

Sjöporten står idag långt upp på land, men ledde förr direkt ut till Väsbysjön.

Penningby är känt i varje fall sedan tidigt 1300-tal, men det nuvarande slottet började byggas någon gång under 1400-talets senare del. Det låg på den tiden med sjöporten i direkt anslutning till Väsbysjön, eller Penningbysjön som den förr kallades, och den urgamla segelled som förde via Edsviken ut i havet. Penningbys historia har beskrivits som sällsam, ett uttryck det är svårt att inte instämma i. En av dess ägare var Sten Sture den yngre, vars änka Kristina Gyllenstierna 26-år gammal valdes till svensk regent och skulle leda försvaret av Stockholm mot Kristian Tyrann. Efter sveket och blodbadet 1520 och fem år i danska fängelsehålor återvände hon till Penningby, och hennes vapen tillsammans med hennes andra mans Johan Turesson Tre Rosor kan än idag beskådas på en sten som ursprungligen suttit inmurad i den nu försvunna borggårdsmuren. Det var även till Penningby som Sophie Piper, Axel von Fersens syster, flydde sommaren 1810 förklädd till bondkvinna efter det brutala mordet på hennes bror.

Av slottsparken återstår idag inte mycket, men dess spår kan ses överallt kring det gamla slottet.

Slottets öden har som så ofta växlat mellan storhet och förfall, och dagens Penningby ser en smula märkligt ut om man jämför med bilden Erik Dahlberg ritade i slutet av 1600-talet. Det nuvarande utseendet är resultatet av en skorstensbrand 1831, som totalt förstörde de översta våningarna varefter murarna helt enkelt bröts ner till nuvarande nivå och huset fick det låga takfall det sedan dess behållit vilket ger hela slottet ett utseende som om någon trampat på det med en jättefot. I källarvåningarna finns de ursprungliga medeltidsvalven kvar, men huvudingången ligger sedan 1700-talet i trädgårdstornet som invändigt byggts om till en fantasieggande och ekande monumentaltrappa.

Trädgårdstornet, ett gammalt försvarstorn som fått nya arbetsuppgifter som trapphus.

Att Penningby är en plats där mycket hänt är som sagt klart, men en hel del av vad som hänt, och ännu lär hända, talas det mycket tyst om. En man som bott här har berättat hur han redan första natten i sitt nya hem vaknat av ett ljud som påminner om vind som viner genom springorna i fönstret. Han lyssnar fundersamt till det underliga lätet, vilket inte blir mindre underligt av att han vet att det är helt vindstilla ute. En lång stund sitter han med alla sinnen på helspänn. Tydliga andetag hörs vid fotändan av sängen, och han tänder förskräckt lampan på nattduksbordet bara för att finna rummet tomt. När han släcker och kryper tillbaka under täcket börjar andetagen på nytt, och den här gången kan han dessutom höra hasande steg släpa över golvet. Åter tänder han, och de märkliga ljuden tystnar. Han försöker intala sig att det hela är inbillning och beror på den ovana miljön i ett gammalt slott, men blir ändå sittande med vidöppna ögon och bankande hjärta, och inte förrän gryningen kommer vågar han lägga sig igen.

Gemaken på Penningby. Någonting ondskefullt sägs gå här om nätterna.

Natten därpå har han händelserna i färskt minne, vilket inte gör det lättare att somna. I mörkret kan han känna hur illvilliga blickar betraktar honom, och när han öppnar ögonen drar en skugga förbi fönstret. Någonstans i slottet, han kan inte säga om det är i våningen över eller under, hörs ett slamrande ljud som om någon kastade kastruller, och han sätter sig kallsvettig upp i sängen. Han sitter utan att varken våga sova eller tända av rädsla för vad han kan få se. Blickarna far genom det mörka rummet, ingenting verkar finnas där samtidigt som han vet att någonting faktiskt gör det. Efter vad som känns som en evighet har han till sist bestämt sig för att göra ett försök att sova då han lägger märke till ett svagt ljussken i rummets andra ände. Det ser ut att sväva kring en byrå, och knappt har han fått syn på det när någonting hårt och kallt, likt en benig hand, griper tag om hans fot med sådan kraft att han ofrivilligt skriker till. Sängkläderna dras ur hans krampaktiga grepp, och med darrande händer tänder han lampan. I mitten av golvet ligger både täcke och lakan i en stor hög, och den skräckslagne mannen springer ut för att tillbringa resten av natten i ett annat rum. Han bodde återstoden av sitt liv på Penningby, och skulle till och med dö här, men sov aldrig mer i det rum där han tillbringat sina första två nätter i ett medeltida slott. Idag är det tyst på Penningby. Ägarna bor i ett hus strax bredvid, och salar och källarvalv står öde om nätterna, eller gör de verkligen det?

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.