Kungliga slottet

En vit dam, en svartklädd man, och märkliga och olycksbådande varsel. Stockholms slott har många mörka och olösta hemligheter.

Att Stockholm överhuvudtaget finns kan ganska säkert tillskrivas den borganläggning om vilken man inte ens säkert vet när den började uppföras. Vid 1200-talets mitt står den bara där, enligt historikerna sedan århundradets början. Ursprungligen var den endast en kastal, det bastanta och höga kärntornet Tre Kronor som så småningom införlivades med Birger Jarls fyrkantiga riddarborg. Under dess långa historia byggdes den både till och om, och längs försvarsmurarna reste sig så småningom bostadslängor som med åren blev allt större och praktfullare.

Fler människor än man skulle tro har mött sitt öde på Stockholms slott. Kanske är det någon av dem som nu hemsöker de praktfulla salarna?

Den mäktiga borgen låg i en backe så att övre borggården befann sig hela nio meter över den undre, och under Gustav Vasas tid förvandlades det medeltida huset till en fästning med vallar, bastioner och djupa torrgravar som endast kunde passeras via vindbrygga. Hans söner, i synnerhet Johan III, skulle sedan i sin tur bygga om den dystra fästningen till ett praktfullt renässansslott med tre borggårdar, höga tornspiror, och vackra pelararkader. Den 7 maj 1697 var den ståtliga anläggningens saga all när vådeld lade hela det stora slottet i grus och aska. Det skulle dröja nära sextio år innan en ny kungaborg stod klar på den gamlas plats.

Yttre borggården. Någonstans innanför de svarta fönstren vandrar en vitklädd vålnad.

Stockholms slott dominerar inte bara Gamla stan, utan även områdena på andra sidan strömmen, och dess tunga murmassa breder ut sig längs kajkanten med stram, närapå avvisande, högtidighet. Kvällstid blir intrycket av tomhet starkt när turisterna försvunnit och de svarta, blinda fönsterraderna oseende stirrar ut över staden. Inget ljus förråder liv, och högvaktens små myrfigurer drunknar under de höga portvalven. Vore det inte för de strålkastare som belyser fasaden skulle det hela te sig som ett stort mörkt urtidsdjur lurande med Logårdens utsträckta framtassar och bakbenen mot yttre borggården kröka till språng. Här, både i den försvunna renässansborgen och det nuvarande barockpalatset, har en mängd otrevliga händelser utspelats. I oktober 1559 störtar ett nyligen uppfört torn samman och ett otal människor lemlästats och dör när de begravs under rasmassorna. 1567 sägs den sinnessjuke Erik XIV ha stoppat en fänrik vid slottsloven i en säck och låtit dränka honom därför att han tittat lite för närgånget på drottningen, Karin Månsdotter, och året därpå slår han under ett raseriutbrott ihjäl sin sekreterare, Martin Helsingius, med en eldgaffel. Det var också här Gustav III dog i plågor tretton dagar efter skottet på Operan, och under slottsbygget 1731 rasar en byggnadsställning vid slottsbacken varvid sju personer omkommer och ytterligare tre blir invalidiserade för livet. Och detta är bara en bråkdel av alla som mött sitt onda öde här.

Märkliga fall av varsel lär ha utspelat sig på slottet. Händelser som bådat död.

Om händelserna gett upphov till de vålnader som sägs hemsöka Stockholms slott ska vara osagt, men klart är att en hel del människor under årens lopp rapporterat om oförklarliga saker i de ståtliga gemaken. En medlem av kungafamiljen är en sen kväll våren 1871 på väg genom Karl XV:s våning då hon möter en vitklädd kvinna med stor spetskrage stående blick stilla under ljuskronan. Den främmande stirrar tyst, och ingen av de övriga i sällskapet verkar lägga märke till henne. När de passerat rummet vänder hon sig om och får till sin förvåning se hur den vitklädda tar ett steg mot henne för att därefter spårlöst försvinna, och hon överväldigas av ångest och onda aningar. Vid ett annat tillfälle är en läkare kallad till slottet med anledning av ett sjukdomsfall, och han sitter tillsammans med en kammarvaktmästare och väntar på att bli insläppt till patienten när de bägge ser en blek gestalt, en kvinna i lång släpande klänning, gå genom rummet samtidigt som temperaturen sjunker märkbart. ”Vem är det där” frågar läkaren överraskad, men förvåningen övergår i skräck när hon försvinner i tomma intet. En annan man är en kväll på väg över borggården när han får en oförklarlig och oemotståndlig impuls att titta upp, liksom om osynliga makter tvingat hans blick, och i ett av de svarta fönstren ser han ett blekt förvridet ansikte som stirrar olycksbådande på honom innan det löses upp. Synen varar bara några få sekunder, men är nog för att få honom att springande ta sig därifrån. Ett märkligt fall av varsel berättas av en man som 1920 promenerar mot Riddarholmen över järnvägsbron från Tegelbacken, och som när han tittar upp mot slottet får se att flaggan vajar på halv stång. I en närbelägen butik frågar han om någon vet vem i kungafamiljen som dött, men frågan genererar endast oförstående blickar, och väl ute igen konstaterar han till sin förvåning att flaggan inte bara åkt i topp, utan dessutom fladdrar åt rakt motsatt håll mot tidigare. En kväll några dagar senare går han återigen samma väg när han på nytt tittar upp mot slottet och ser exakt samma syn. Stum av häpnad stannar han mitt på bron, och även andra stannar upp och beskådar den olycksbådande flaggan. Av en förbipasserande får han veta att kronprinsessan oväntat och hastigt dött under dagen. Även nutida människor har haft märkliga möten på kungliga slottet. En kvinna som arbetat som guide berättar hur hon en kväll håller på att stänga när en av besökarna ber henne vänta med att låsa så att den svartklädde mannen med hög hatt hinner ut. Förvånad går hon in igen, och besökaren pekar mot en av fönsternischerna där hon någon minut tidigare mött den främmande som nu är spårlöst borta trots att den enda öppna dörren varit den de bägge kommit in genom. Med likblekt ansikte backar besökaren, och vänder sig sedan om och skyndar därifrån så fort hon kan medan guiden på nytt låser. Atmosfären har med ens blivit kall och hotfull, och att någon man med hög hatt inte ingått i turistgruppen är förmodligen överflödigt att nämna. En annan kväll befinner sig en soldat ur högvakten på sitt postställe i östra valvet när han överraskas av ljudet av fotsteg nerför den breda trappan. Det är sent, och våningarna ovanför hans huvud står tomma och låsta varför ljudet får honom att genast strama upp sig i närapå givakt då han misstänker att det är en överordnad ute på oannonserad inspektion. Längre och längre ner kommer fotstegen för att till sist upphöra alldeles intill honom utan att någon uppenbarar sig, och när han något förbryllad till sist går för att se efter är hela trappan tom. Stämningen under det höga valvet är tät och olustig, och han svär på att någonting funnits där trots att det inte gått att se.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl


0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *