Nattlig oro

Emågatan 92

En mysig och välplanerad lägenhet där hela familjen stortrivdes. På dagarna.

Det brukar sägas att alla platser har en historia, men i fallet Bagarmossen är det tveksamt om detta stämmer. De händelser som möjligen timat här innan dagens bebyggelse såg ljuset under 1950-talet har i vart fall inte lämnat några minnen efter sig, och den som tittar på gamla kartor finner endast berg, skog och en sankmark som omväxlande går under beteckningen mosse eller kärr. Enligt traditionen lär den bagare som lånat sin yrkestitel till ortnamnet varit en tidigare ägare av Skarpnäcks gård, och det får anses tveksamt om han känt sig hedrad av sammankopplingen med det ensliga träsket i skogen. Inga fornfynd har gjorts här, inga gravhögar eller stensättningar, och den enda dokumenterade bebyggelsen var en liten stuga, Moss-stugan, som låg vid nuvarande Lagaplan.

Emågatan nattetid, en kuslig plats?

Bagarmossen är en livfull stadsdel som till stor del lyckats värja sig mot förvandlingen till sovstad som annars tagit kål på de flesta av Stockholms äldre småcentrum och förorter. Här finns ännu affärer och restauranger, och förvånande nog även människor som inte ser ut att tråna efter innerstaden. Bland de ursprungliga byggnaderna har nyare hus så småningom vuxit upp, men 1950-talet ligger ännu tungt över Bagarmossen. Strax intill centrum ligger Emågatan 92, ett typiskt bagarmossenhus i tre våningar omgivet av en starkt förminskad park och de obligatoriska parkeringslandskapen. Huset byggdes 1953, och har av en man som bott här beskrivits som mysigt, välplanerat och charmigt. Ändå skulle charmen naggas i kanten betydligt av de bitvis otrevliga händelser som kom att utspela sig här.

Emågatan 92 från parksidan. Kanske var det här den gamle mannen blev mördad.

Redan kort efter det han flyttat in börjar han misstänka att allt inte står rätt till med lägenheten. Gång på gång vaknar han av ett mystiskt klickande, ett ljud som är ytterligt förbryllande tills han inser att det är de små skåpen ovanför garderoberna som ideligen öppnas. Vid ett tillfälle blir hans flickvän vittne till hur ett av dem oförklarligt slås upp på vid gavel mitt för hennes ögon, och kläder som hängts upp i garderoben rasar ner till synes av sig självt. De många märkliga fenomenen ger lägenheten en atmosfär av obehag, som om någon var där hos dem, någon osynlig vars avsikter det efterhand finns alltmer anledning att ifrågasätta. De oförklarliga händelserna fortsätter. Toalettlocket slår igen med en hård smäll utan att man lyckas hitta någon orsak, och när mannen en kväll sitter vid bordet i vardagsrummet börjar stearinljuset bubbla och fräsa samtidigt som lågan svajar liksom en vindkåre gått genom den väl tillstängda lägenheten. Ett par sekunder därpå sätts datorn i rummets andra ände igång av sig själv, den har stått i stand-by-läge och uppför sig nu som om någon flyttat på musen eller tryckt ner en av tangenterna. En bekant som en tid sover på soffan i väntan på egen lägenhet berättar även han om olustiga händelser, om glas som flyttar sig själva och hur han en kväll sitter vid datorn när ett brak från hallen får honom att närapå ramla av stolen. Ljudet är så starkt att han först tror innertaket har rasat ner men när han går för att se efter finner han allt som det brukar och ljudets ursprung förblir en gåta.

Emågatan. Nummer 92 mitt i bild, men porten döljs av det lilla trädet.

Andra märkligheter är att glödlampor slocknar och går sönder hela tiden, trots besök av elektriker och till slut byte av stora delar av elsystemet. Vid ett tillfälle går alla lampor i vardagsrummets takkrona på en gång med ljudligt blixtrande och det visar sig att den blivit helt utbränd och inte längre går att reparera. Även i köket händer märkliga och obehagliga saker. En vattenkokare slår på och av av sig själv och är vid ett tillfälle nära att orsaka brand då den blivit överhettad då den stått påslagen utan vatten i. En av de obehagligaste upplevelserna har mannen en eftermiddag när han lagat pannkakor till sina barn. Då köket inte har någon fläkt sprider sig oset i lägenheten och både kök och vardagsrum sveps in i rena Lützen-dimman till barnens förtjusning. För att föreviga den annorlunda utsikten fotograferar han sönerna där de sitter i den dimmiga soffan, men bilden får de aldrig får se. Alldeles intill dem visar sig nämligen siluetten av en man, mörk mot bakgrunden av gardinen, och det är med stor portion olust han smusslar undan bilden och erkänner utan förbehåll att sömnen höll sig långt borta den kvällen. Hans flickvän är också hon med om obehagliga saker. Vid ett tillfälle flyger vad hon beskriver som en svart boll rakt mot henne när hon går in i köket, ett rum där atmosfären ofta är så tjock att hon har svårt att andas. En natt vaknar hon av okänd anledning och får till sin förvåning se pojkvännen sittande i sängen. På frågan om han drömt får hon inget svar, och när hon sträcker ut armen för att klappa honom går den rätt genom den svarta gestalten och det är också då hon inser att pojkvännen ligger och sover och att det där som sitter intill henne i sängen är någonting helt annat. Fylld av fasa drar hon täcket över huvudet och kniper ihop ögonen och lyckas mot all förmodan somna. När hon vaknar på morgonen är skuggmannen borta och pojkvännen totalt omedveten om det skedda. Idag bor de inte längre kvar på Emågatan 92, men berättar att lägenheten kunde vara lugn långa tider för att därefter, till synes utan anledning, leva upp igen och att de under de oroliga perioderna undvek att gå upp ensamma nattetid. Bland grannarna viskades det om en äldre man som ska ha blivit mördad någonstans i kvarteret under 1990-talet. Kanske skedde det i just den här lägenheten?

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl