Nattlig underhållning

Funbo Prästgård

När han först hörde musiken blev han glad. När han inte kunde finna dess ursprung blev han förvånad. När den började förfölja honom blev han rädd.

Bländande vit och inklämd mellan den äldre och den nyare landsvägen tonar Funbo stämningsfullt ålderdomliga kyrka fram mellan träden. Det branta spåntäckta taket med sina lustiga 1600-talstuppar, den tidigmedeltida halvrunda korabsiden, och runstenen utanför Didronska gravkoret, allt hjälper till att skapa en atmosfär som trots närheten till två skolor och en tidvis hårt trafikerad väg ändå har förmågan att kännas överväldigande. Ortnamnet Funbos äldsta belägg finns på en runsten från 1000-talet där det skrivs Funum, ett ord som lär betyda sumpmark och vars riktighet än i dag går att övertyga sig om genom att en vårdag ta sig ner till stranden av Funbosjön. Kyrkan började byggas 1180, troligen som gårdskyrka till Hallkved, en herremansgård som, om än i 1700-talstappning, ännu ligger kvar intill sjökanten. En av Funbos många kyrkoherdar var en man vid namn herr Jöns vilken för att ha förtalat en kollega 1606 blir dömd till det något ovanliga straffet att lägga handen på sin mun och gå baklänges genom tingsstugan samtidigt som han högt bekände att han var en lögnare.

Funbo kyrka, en stämningsfull och ålderdomlig byggnad.

Av outgrundlig anledning hamnade inte prästgården som brukligt är i kyrkans närhet, utan kom att ligga nästan två kilometer bort, norrut under ett brant berg där lämningarna av två små fornborgar pryder toppen. Kanske var det herrarna på Hallkved som ville ha sockenprästen ur sin åsyn, mannen som tagit kontrollen över den kyrka de en gång bekostat? Dagens prästgård, numera dock prästgård endast till namnet, byggdes under 1760-talet, men dess källare är enligt expertisen senmedeltida. Huset ligger vackert i gränsen mellan åker och skog, och nås genom en skuggande allé av knotiga och mossiga stammar under vilka en vacklande stenmur gör sällskap hela vägen fram till gårdsplanen.

Spökprästgården där någonting osynligt sägs spela om nätterna.

Om Funbo prästgård nuförtiden verkar huka under skog och berg, är det trots allt en relativt sentida förvandling. Äldre tiders kartor visar gården med alla dess uthus liggande i ett öppet landskap där dagens skog istället upptas av en stor kryddgård och brygghushagen. 1779 ligger de skilda husen grupperade kring gårdsplanen, med en stor, nu försvunnen, byggnad som fond mitt för alléns mynning. Än idag kan man mitt emot huvudbyggnaden finna en samling timrade röda bodar där bland annat hönshus och prästens dass en gång inrymdes, och att de bevarats gör mer än något annat sitt för att behålla den åldriga stämningen kring en månghundraårig gård.

De vackra röda bodarna vid prästgårdens gårdsplan. Bakom den närmast i bild låg förr hönshuset och prästens dass.

Prästgårdar med sina nära kopplingar till högre makter borde ju logiskt sett vara de sista att härbärgera vålnader och liknande, men så verkar inte alls vara fallet. Det finns ett flertal historier om hemsökta prästgårdar, bland många andra Brottby, Alingsås, Gudhem, Sköldinge, Valö och Västra Hoby, och även Funbo kan efter vad som sägs rätta in sig i ledet. En släkting till en av kyrkoherdarna som haft Funbo prästgård som tjänsteboställe berättar hur han efter ett besök sovit över där och någon gång under natten vaknat av musik. Tonerna är spröda, liksom av en spinett, och verkar komma från rummet intill. Melodin är vemodig men mycket vacker och han ligger med slutna ögon och njuter av den lika finstämda som oväntade underhållningen. När musiken efter någon stund tystnar stiger han upp och går ut i salongen där han väntat stöta på upphovet till den nattliga förströelsen, men till hans konsternation finner han rummet mörkt och tomt och vad som är märkligare ändå är att något instrument som kunnat frambringa tonerna inte existerar. Förbryllad kryper han till sängs igen, men innan han hunnit somna börjar musiken på nytt och den här gången smyger han upp direkt för att lokalisera den, en sak som dock grymt misslyckas. Försiktigt, för att inte väcka någon av de övriga i hushållet, tassar han runt, men musiken verkar alltid vara ett stycke bortom hans räckvidd, och stämningen i huset blir alltmer tvivelaktig. När musiken återigen tystnar ger han upp, men liksom tidigare hinner han knappt tillbaka i säng innan den hörs på nytt, och han tillbringar återstoden av natten förskräckt lyssnande till de nu inte alls längre särskilt njutbara tonerna. De försvinner och återkommer gång på gång ända tills gryningsljuset sipprar in genom fönstret då den osynlige musikanten verkar ha gett sig av, och det är en ytterst trött och skrämd man som dagen därpå tackar för sig för att inte återvända på lång tid. Att värdparet studerat honom med forskande blickar men undvikit att kommentera hans hastiga och oväntade avfärd styrker honom i tron att vad han upplevt inte varit någon engångsföreteelse.

Text och bild: Petter Inedahl