Häverö kyrka

I mörkret såg det ut som om den främmande böjde huvudet mot bröstet. Det var först när gestalten kommit nära han insåg att den inte hade något huvud.

Några kilometer öster om Hallstavik ligger Häverö kyrka. Den dyker upp med sina tjocka gråstensmurar liksom frammanad ur forntiden, precis när landskapet ändrar karaktär, och skogen ger vika för hagar och åkrar. Tungt vilar den över de små gravarna vid dess fot.

Häverö kyrka. Den märkliga gången genom kyrkmuren skymtas längst till höger.

Häverö kyrka är märklig på flera sätt. Den ligger i en sluttning vilket gör att den är nästan dubbelt så hög från kyrkogårdssidan som från landsvägen, och genom ena hörnet leder en gång, en genväg som huggits ut rätt genom murverket. Dess existens har försökts förklaras med att de medeltida processionerna behövde ett enkelt sätt att kunna gå runt kyrkobyggnaden, en förklaring som dock innehåller en stor portion gissning, varför den underliga gångens historia ännu är höljd i dunkel. Trakten här är Bullerbyaktigt lantlig. Många av de gamla gårdarna ligger ännu kvar, bland dem spökgården Buska några hundra meter från kyrkan, och landsvägen norrut mot Herräng har till stora delar samma sträckning som på de äldsta kartorna för över trehundrafemtio år sedan. Mitt emot kyrkan ligger Prästgården, förr ett sockencentrum med postkontor i ena flygeln, nu privatbostad, men fortfarande vacker och pietetsfullt vårdad. Innanför ett rött spjälstaket speglar sig dess ännu rödare fasad i den damm som enligt lokal tradition uppstått ur ett lertag från kyrkbygget kring sekelskiftet 1300.

Häverö prästgård och dammen som sägs ha uppstått vid kyrkbygget kring år 1300.

Liksom på så många andra ställen byggdes kyrkan mitt i hednatidens centralort, och namn som den nu försvunna Hovgården och prästgårdens tidigare namn Tuna, där det fornnordiska ordet hov betyder offerlund eller kultplats och Tuna huvudgård, talar ännu sitt ålderdomliga språk. Den första kyrkan var liten, endast sju gånger sju meter. Dess rester hittades under golvet vid en restaurering 1972, och tros vara från mitten av 1100-talet. Dagens kyrkobyggnad började uppföras på 1290-talet, och byggdes på i etapper fram till slutet av 1400-talet då den i stort sett fick sitt nuvarande utseende med tegelblinderingar och vackra valv vars målningar en gång målats över efter att ärkebiskopen tyckt de var fula vid ett besök 1813. På en höjd i hörnet av kyrkogårdsmuren ståtar den höga klockstapeln med rödmålade paneler och tjärstruket spåntak. Den lär vara Sveriges äldsta och byggdes någon gång under 1400-talet. Som genom ett mirakel klarade både den och kyrkan sig genom rysshärjningarna 1719 trots att resten av trakten ödelades.

Backen upp mot kyrkan och klockstapeln. Går en huvudlös man här nattetid?

Att en plats så gammal och säregen som Häverö kyrka skulle ha spöken är inte direkt överraskande, och märkliga saker lär mycket riktigt inträffa här. En tidigare kyrkvaktmästare berättar hur han en kväll är på väg till sin bil på parkeringen mitt emot kyrkporten när han i halvdagern ser en man komma gående. Han kommer från Prästgården och fortsätter upp för backen mot kyrkogårdsgrindarna, och vaktmästaren vänder om och följer efter i tron att den främmande vill ha hjälp med någonting. Varken Häverövägen eller vägen mot Herräng, i vars korsning Häverö kyrka ligger, har någon gatubelysning, och det är bara de fåtaliga lamporna på själva kyrkogården som sprider ljus över scenen. Den främmande svarar inte på tilltal, och verkar gå med huvudet framåtböjt ända ner på bröstet. Det är inte förrän han kommit alldeles intill som kyrkvaktmästaren ser att den märkliga besökaren inte har något huvud, och han stannar tvärt när skräckens klor hugger tag i honom. Den okände går rätt genom grindarna utan att öppna dem, och försvinner därefter spårlöst under lampan ovanför den bastanta kyrkporten. Kyrkvaktmästaren är inte ensam om att ha haft obehagliga upplevelser vid Häverö kyrka. Även en annan av de anställda lär ha mött den skrämmande huvudlösa gestalten, och retirerat i fasa inför vad han sett.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl


1 kommentar

Ulla Nilsson · 25 augusti, 2017 kl. 11:34

Min mammas grav är hjärtat från september 2012.

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *