Sjukhusnatt

Sankt Görans sjukhus

Bland de oroligt sovande patienterna går en blek skepnad vars ankomst väntas med bävan. Dess besök sägs båda död eller olycka för den vid vars säng den stannar.

Högt på åsen över Lindhagensgatan och Drottningholmsvägen ligger Sankt Görans sjukhus med sitt gytter av byggnader i alla upptänkliga stilar. Likt ett lidandets tempel målet för sjuka och skadade från hela Stockholm, och för några det sista uppehållet innan kyrkogården. Här är knappast någon plats där skratt eller glada lekar dominerar, och det förvånar inte heller att höra att platsen sägs vara hemsökt.

De äldsta byggnaderna på Sankt Görans sjukhus. Här har otaliga människor lidit genom åren.

Det äldsta Sankt Göran byggdes i vad som då var stadens utkant mellan åren 1886 och 1888. Sitt namn fick det av Stockholms äldsta kända sjukhus Sankt Görans hospital, grundat 1288, och i sin tur döpt efter de sjukas eget helgon, riddaren Sankt Göran. Trots det för sin tid stora sjukhuskomplexet hade det ursprungliga Sankt Görans sjukhus bara plats för 270 patienter, men var å andra sidan hypermodernt med elektriskt ljus, centralvärme, och dess stolthet: det Curmanska badet. Sjukhuset var till en början avsett för patienter med köns- och hudsjukdomar, men med tiden kom det höga läget bland tallskogen att locka allt fler tuberkulospatienter, varför Sankt Göran kring förra sekelskiftet byggdes ut med nya paviljonger.

Ingång för besökande till de sjuka. En av de gamla 1920-talsskyltarna som sparats ovanför entrén till spöksjukhuset Sankt Göran.

Inrättningen växte stadigt under årens lopp. 1910 invigdes Sankt Görans kyrka tvärs över gatan, de sjuka till tröst och uppbyggelse eller möjligen onda aningar beroende på sjukdomstillstånd och läggning.  Stora tillbyggnader gjordes under slutet av 1920-talet, det var bland annat då den vackra Mariebergsporten kom till, och på nytt 1967 när barnsjukhuset och den dåvarande sjukvårdsskolan, sedermera Stadshagens vårdgymnasium, nuförtiden Kungsholmens grundskola, på andra sidan Kellgrensgatan uppfördes. Under 1980-talet revs stora delar av det gamla Sankt Göran, och ersattes successivt av dagens brutala koloss. Under resans lopp hann man även med att vända på namnet från Sjukhuset Sankt Göran till Sankt Görans sjukhus, en något meningslös reform kan tyckas. 1998 lades barnsjukhuset ner, dess byggnader finns kvar men har tagits över av annan verksamhet, och även sjukvårdsskolan skulle skatta åt förgängelsen. Sankt Görans storhetstid var över.

De sista av tallarna vars förmodat hälsosamma luft en gång lockade tuberkulospatienter till sjukhuset Sankt Göran. Är det innanför fönstren här den vita dödsängeln går?

Här har tusentals patienter ömsom botats, lidit och dött under åren, men om det är någon av dessa som gett upphov till de otäcka nattliga händelserna ska vara osagt. Klart är i varje fall att ett flertal människor haft skräckfyllda upplevelser på Sankt Görans sjukhus, särskilt i de äldre delarna närmast Mariebergsvägen och de kvarvarande resterna av den forna sjukhusparken. En kvinna som varit intagen här berättar hur hon natt efter natt oförklarligt vaknar vid ett visst klockslag, och hur mörkret i sjukhussalen varje gång fyller henne med en bävan som inte har det minsta med hennes sjukdom att göra. Atmosfären är tung och hotfull, och en oförklarlig kyla ligger i luften trots sommarvärmen utanför fönstren. En natt känns närvaron av någonting onaturligt mer tryckande än någonsin, och när hon reser sig upp på ena armbågen får hon till sin fasa se en blek gestalt stå lutad över kvinnan i sängen mittemot. Vad det är vet hon inte, men är säker på att det i varje fall inte är en levande människa, och dess närvaro genererar instinktiv motvilja. Efter någon minut försvinner den, bleknar gradvis bort för att till sist upplösas av halvmörkret under sjukhusets nattlampor. Vid ronden dagen därpå får läkaren någonting nervöst i ansiktsuttrycket då han undersöker kvinnan som fått den otäcka påhälsningen. Hon ligger inne för lårbensbrott och rullas snabbt ut till operation, men återkommer aldrig. Sankt Görans nattliga skepnad har hämtat ett nytt offer till sin samling.

Text och bild: Petter Inedahl