Mälsåkers slott
Ett hundra år gammalt spökfotografi och oförklarliga skepnader och ljud. Följ med till halvt bortglömda mälarslottet Mälsåker.
I förnäm avskildhet ute på lantliga Selaön ligger ett av Mälartraktens pampigaste slott, det halvt bortglömda Mälsåker. Intill stranden av Prästfjärden reser det sina månghundraåriga murar i vad som en gång var en ståtlig park, blickar ut över vattnet med oseende fönsterögon bakom vilka det brokiga folklivet för det mesta håller sig på avstånd. Busksnåren växer höga kring stenbryggan, ett ensamt ordenskors på en kulle för tankarna till begravning, och ruinen av ett litet vattentorn blinkar tegelrött genom lövverket. Det stora slottets tunga stenmassor ruvar på minnen av längst förflutna dagar. Här är stämningsfullt även i klart solsken.
Mälsåker från sjösidan. Ett stort och stämningsfullt hus.
Slottet i sin nuvarande skepnad stod färdigt 1679, ungefär samtidigt som byggherren Gustaf Mattsson Soop dog, varför det får anses tveksamt om han hade så mycket glädje av sitt praktfulla hus. Hur gammalt Mälsåker i själva verket är är omtvistat. Det nämns första gången i ett brev från 1383, och var under 1400-talet bebyggt med ett tornliknande stenhus av vilket idag endast källaren finns kvar med slingrande gångar och metertjocka gråstensväggar. I början av 1600-talet revs det medeltida huset och ersattes av ett nytt vilket sedan i sin tur byggdes ut kraftigt av den tidigare nämnde Gustaf Mattsson Soop. Huset kom genom åren att ägas av ett stort antal människor bland vilka märks den excentriske Åke Sjögren, en ingenjör som gift sig med Alfred Nobels stenrika dotter Mary och på några årtionden lyckades sätta sprätt på hustruns hela enorma förmögenhet. Under hans tid var Mälsåker en märklig men levande plats där tama björnar och lejon strövade i parken och kungligheter kom på besök. 1916 var epoken över efter knappt tjugo år när konkursen var ett faktum och sedan dess har Mälsåkers öden varit skiftande och oftast allt annat än ljusa. Lågvattenmärket är nått i och med den förödande brand, ur vilket slottet än idag inte återhämtat sig, som bryter ut tidigt på morgonen den 24 januari 1945 när Mälsåker var förläggning för de norska soldater som under beteckningen ”polistrupper” i hemlighet tränades här. Idag ägs Mälsåkers slott av statens fastighetsverk men visas sommartid av en ideell förening, och nog framkallar det märkliga känslor att ströva omkring i de endast delvis restaurerade salarna där sotfläckar efter branden ännu är synliga.
Den forna kyrksalen på Mälsåker. I en soffa i mitten av bilden satt skepnaden på det underliga spökfotografiet.
Det kanske märkligaste arvet efter Åke Sjögren är inte den överdådiga och tyvärr sedan länge försvunna inredningen, utan ett fotografi som med rätta beskrivits som häpnadsväckande. Omständigheterna kring dess tillkomst är inte kända, men bilden är tagen i slottets dåvarande sällskapsrum beläget i den forna slottskyrkan vars vackra finska marmorpelare en gång huggits på Johan III:s order till Stockholms slott. I en soffa längs norra väggen ser man på fotot de suddiga, halvt genomskinliga konturerna av vad som verkar vara en man i 1600-talskläder med värja, kragstövlar och hatt med plymer. Om det är ett äkta spökfoto eller en manipulerad bild har ingen lyckats avgöra, men att den är fantasieggande står över allt tvivel. Även den gamla skrönan med blodfläcken som inte går att tvätta bort finns knuten till Mälsåker, och fläcken lär enligt historien ha uppkommit sedan en pojke vådaskjutits till döds vid en vapenlek, men dess otvättbarhet måste varit av det mer flyktiga slaget då idag ingen minns exakt var den skulle finnas annat än någonstans i stora trappan. Det vilar en mycket speciell stämning över Mälsåkers slott. En guide som arbetar här berättar hur hon brukar hälsa slottets osynliga invånare när hon låser upp om morgnarna och hur hon alltid öppnar portarna både åt land- och sjösidan på vid gavel för att vad som eventuellt funnits där om natten ska kunna ge sig av. ”Det är någonting här i huset”, säger hon med eftertryck.
Från det här rummet hörde en besökare mystiska fotsteg en natt. Lägg märke till sotfläckarna som ännu sitter i väggarna.
Hon är inte den enda som haft besynnerliga upplevelser på Mälsåker. En besökare berättar hur han mött en vit skepnad i ett flygelrum bakom riddarsalen, och hur den uppenbart kvinnliga gestalten gått tvärs genom rummet och sedan försvunnit. En annan man, en del av ett sällskap som tillbringat natten här, de första på många årtionden att göra så, har även han haft svårförklarliga upplevelser. På eftermiddagen sitter de på slottsterrassen och dricker kaffe när han genom ett fönster i sydvästra flygeln ser en av de övriga komma ner för den smala trappan. Reflexerna i glaset gör att han inte ser kamratens ansikte, men känner igen honom på hans vinröda jacka, en färg som ingen annan i sällskapet har på sig. Han finner ingenting märkligt i det hela, och noterar det endast i förbigående, det är först någon timme senare när guiden låser upp dörren till denna del av slottet, vilken normalt är avspärrad för besökare då den befinner sig under renovering, som han blir en smula fundersam. Att dörrarna till samma flygel genomgående är låsta även på de övriga våningsplanen gör saken än mer förbryllande, och när den person han tyckt sig se dessutom nekar till att ha varit där, en sak som ju inte heller verkar speciellt trolig då han inte kunnat komma dit med mindre än att han brutit sig in, är mysteriet fullkomligt. Vem eller vad han sett gå ner för den branta trappan är och förblir en gåta. Nästa förbryllande händelse utspelar sig vid halvtretiden på natten när han sitter i ett av rummen på andra våningen, samma våning för övrigt där den vita skepnaden tidigare setts. Han sitter i nästan fullständigt mörker, endast en bildskärm sprider ett blekblått sken över golvet, och ser ut genom fönstret mot den korta sommarnattens svagt hägrande gryningsljus när tystnaden bryts av ljudet av fotsteg som verkar komma ett par rum bort. De går snabbt och hörs tydligt mot trägolvet, och han tittar in i salen intill, men inser genast att de inte kan komma därifrån då golvet är av rå betong. Sekunden därpå minns han att han är ensam här uppe och gör därför reflektionen att ljudet måste kommit från våningen under men att tystnaden i huset fått det att låta som om det varit närmre. En kvart därpå kommer en av de andra upp med en kopp kaffe, och inte förrän han på den i förbifarten utkastade frågan om vem som gått omkring på våningen under får det förvånade svaret att de alla befunnit sig i hallen i bottenvåningen, vars golv för övrigt är av sten, blir han en smula brydd. För att definitivt avgöra saken låter han kamraten gå fram och tillbaka över golvet två rum därifrån, det enda rum i den här delen av slottet med trägolv, men trots att alla dörrar mellan dem är öppna är ljudet svagt och endast delvis hörbart. Inte förrän kamraten klampar med hela sin tyngd lyckas han imitera de tidigare fotstegen, vars antal dessutom överensstämmer exakt när han klampar fram från ett litet hörnrum snett över golvet till nästa rum vars golv även det är av rå betong. Att ljud från våningen nedanför, en våning ingen vid tillfället vistats på, skulle kunnat höras tydligare än de från ett par rum därifrån är helt uteslutet, och upplevelsen gör honom åtskilligt tankfull lång tid efteråt. Var det Mälsåkers spöke han hörde, och var det i så fall den vita kvinnan, mannen i 1600-talskläder eller någonting helt annat? Svaret är ingalunda lätt att ge.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
Nyfiken på rörliga bilder från Mälsåkers slott? Klicka på loggan nedan för att följa med
Paranova på en nattlig undersökning av fenomenen.
0 kommentarer