Spökhären

Rasbokils kyrka

En hägring, en flera dagar lång illusion, eller döda soldater som utkämpade sin sista strid på nytt? Ingen har än så länge lyckats förklara de underliga synerna mellan Rasbo och Rasbokils kyrkor.

Den som promenerar den dryga halvmilen från Rasbo kyrka bort mot Rasbokil gör en spatsertur inte bara i rummet och tiden, utan lika mycket mellan två världar. Från det livliga och moderna till det stilla, ålderdomliga och dunkla. Kring Rasbo stora kyrka, en av de största landsortskyrkorna i hela Uppland, med dess skola, busstorg, villabebyggelse, företagsliv och till och med en krog är det sällan tyst. Skolbarn, biltrafik och lunchgäster ger en lika livlig som oväntad puls åt den urgamla trakten. För var kilometer vandraren förflyttar sig norrut på den slingrande väg som stryker fram i skogsbrynet ändras dock karaktären på landskapet. Det hjälper inte att några monteringsfärdiga villor sticker fram mellan träden eller att då och då en bil eller moped passerar förbi, det är som om det åldriga smyger sig på med tassande steg, och när man hunnit till de vida ängarna kring Rasbokils lilla trånga gråstenskyrka är förvandlingen i det närmaste total.

Rasbo kyrka. I bakgrunden kyrkängen där spökarmén visade sig.

Om Rasbo kyrka är stor och imposant med en sluttande kyrkogård som visar upp sina gravmonument som partysnittar på en serveringsbricka, är Rasbokil dess raka motsats. Liten och oansenlig och ytterst ålderdomlig med en kyrkogård som trots sin ringa storlek ger ett överdimensionerat intryck, som om församlingen förberedde sig på en epidemi. Istället för grannkyrkans Bernadottegravar ståtar man med en runsten rest av en man med det tvivelaktiga namnet Otvagen, ett namn som enligt de lärda ska tolkas som ”den smutsige” eller ”den orene”. Och ändå är det betydligt svårare att inte fästa sig vid Rasbokils kyrka än dess allt överskuggande granne. Kanske är det klockstapeln på sin höjd i en kohage, den lilla ringlande Lejstaån, eller närheten av Årby 1600-talsslott, kanske är det platsen själv, dess själ, som sätter sin prägel på området.

Årby slott dit de döda soldaterna drog sig efter slaget.

Här utspelade sig under några vårdagar i slutet av 1600-talet en numera bortglömd händelse som dock orsakade stor uppståndelse, en av de mest väldokumenterade äldre svenska spökhistorierna, och de gulnade dokumenten utgör en märklig läsning som än idag är lika oförklarlig som för trehundrafemtio år sedan. Det hela börjar i Rasbo mitt på dagen den 18 februari 1655 när predikanten Lars Biur tillsammans med församlingen kommer ut ur kyrkan. Över ängarna på andra sidan landsvägen ser de täta rader med soldater uppställda med flygande fanor och en mystisk svartklädd man framför fronten. Trots att det är ”många hoopar krigsfolck både till häst och foot” som går till attack mot varandra är hela striden ljudlös, och att det inte rör sig om några levande krigare står klart redan från början. Kampen böljar fram och tillbaka, och de långa pikarna och rykande musköterna kan tydligt ses av den häpna församlingen, likaså de stupade och sårade som faller. Synen varar en god stund innan den löses upp liksom i dimma, men redan nästa dag är de spöklika härarna på plats för att åter utkämpa sitt tysta krig. Ytterligare en gång en dryg månad senare skymtas de, men den här gången betydligt vagare, därefter verkar det ha blivit lugnt på Rasbo kyrkäng. Det märkliga aktstycket som berättar om händelsen är undertecknat av både Lars Biur och ordinarie kyrkoherde Petrus Enstadius, och där hade saken kunnat vara över om det inte varit för att den skulle upprepa sig i grannsocknen med kuslig precision några år därpå.

Vid Rasbokils lilla gråstenskyrka stod det märkliga slaget mellan spökarméerna 1671, om man får tro vittnesmålen.

Den 24 mars 1671 klockan åtta på morgonen skiner solen klart från en blå himmel när bonden Olof Pedersson från Killinge befinner sig på fältet utanför Rasbokils kyrka. Han tittar upp och får till sin förvåning se hur en stor grupp svartklädda soldater kommer ut och radar upp sig i slaglinje framför klockstapeln. Tropp efter tropp marscherar fram och deras svarta fanor fladdrar i vinden. Efter en dryg kvart gör de helt om och försvinner mot skogsbrynet där de löses upp i tomma intet. Olof Pedersson är inte ensam om att ha sett den svarta spökarmén. Även hans granne Lars Andersson och dennes dotter har varit vittne till skådespelet liksom två drängar från Nyckelbol. De beskriver alla hur hären ställt upp sig på fältet mellan Rasbokils kyrka och Årby slott, och en av dem menar sig också ha sett masterna på en flotta på avstånd. Dagen därpå är spökhären tillbaka på samma äng, men den här gången är det två mot varandra tydligt fientliga arméer som gör sig redo till slag. Liksom dagen innan står de uppställda utan att gå till angrepp när den ena hären plötsligt beger sig på flykt i riktning mot torpet Skarpvreten med fienden hack i häl och där försvinner de spårlöst. Även den 26 upprepas det hela med i det närmaste identisk precision. De två härarna står uppställda tills den ena gör helt om och flyr. De soldater som inte deltagit i förföljandet av den vikande fienden samlas i troppar och marscherar bort mot Årby slott på andra sidan den lilla Lejstaån, och även en stor transport av tio eller tolv kärror fullastade med krigsfolk passerar förbi utanför Rasbokils kyrka i samma riktning. Hela synen varar i bortåt trettio minuter och ses av åtskilliga namngivna personer, bland dem bonden Olof Ersson från Kölinge. Även denna gång är vittnesmålet underskrivet av två präster och dessutom en domare och flera nämndemän förutom de tidigare nämnda bönderna. Någon rimlig förklaring på de minst sagt märkliga synerna har aldrig presterats. Gissningarna har oftast rört hägringar och synvillor, men det måste varit riktigt handfasta hägringar som kunnat ses av så många människor, som alla såg dem från olika håll, under tre dagars tid och i klart solsken. Gåtan kommer förmodligen att förbli olöst, men att socknens pampar, de bägge prästerna Henrik Byrelius och Laurentius Laurentius samt adelsmännen Peder Stråle och Gabriel von Ringen, skulle satt sin heder på spel genom att underteckna någon sorts aprilsedel är knappast troligt.  Frågan kvarstår: Vad var det för svart spökarmé som ställde upp sig till slag utanför Rasbokils kyrka 1671? Var det rentav samma soldater som hemsökt grannsocknen sexton år tidigare?

Text och bild: Petter Inedahl