Suckarna i likboden

Likboden vid Edsbro kyrka.

Gångna tiders verksamheter kan lämna spår efter sig på en mängd olika sätt. Ruiner, minnestavlor och föremål i något museum, och kanske även av illvilliga väsen i mörkret.

Högt uppflugen på sin kulle tronar Edsbro kyrka över det omgivande flacka landskapet. Med sina åldriga murar och höga klockstapel dominerar den trakten på långt håll, och dess gravstenar spretar mot himlen i ojämna rader. Det är en fantasieggande plats, som dock inte alltid behöver hjälp på traven av yttre rekvisita.

Edsbro station. Inga tåg har passerat här sedan 1977, och träd växer nu på den forna perrongen.

Edsbro är ett samhälle som oftast tittar bakåt. Det ruvar på sina minnen, och den främmande som gör någonting annat än stannar till för ett snabbstopp i affären blir snart föremål för nyfikna blickar. Järnvägsstationen står mitt i byn, men rälsen är sedan länge borta och på den forna perrongen har ett träd vuxit upp. Inga tåg har passerat här sedan 1977. En bit bortom ån finner man ruinerna efter masugnen, den enda bevarade i Stockholms län, som under flera århundraden levererade stång- och sedan tackjärn till Skebobruk längst bort i andra änden av den långa och smala sjön Närdingen. Idag är Kyrksjön, den del av Närdingen som nått ända in till Edsbro, i det närmaste försvunnen. En vassbevuxen sumpmark med en sista rest öppet vatten några hundra meter från den forna hamnen är allt som återstår, och den forsande strömmen som en gång var ökänd som självmördarnas plats är idag en stilla bäck en kanot skulle ha svårt att ta sig fram i.

Edsbro kyrka med sin märkliga stiglucka. trappan upp till predikokammaren kan skymtas till höger i portvalvet.

1200-talskyrkan med vitkalkade tegelblinderingar har bevarat sitt medeltida utseende, och här finns även en märklig stiglucka med predikokammare ovanför korsvalvet, en sorts porttorn i miniatyr. Kyrkan är byggd på en gammal kultplats, kanske en offerlund, och gamla kartor visar att vägen upp till krönet varit kantad av en allé bautastenar, av vilka några än i dag står strödda runt kyrkogården. På kyrkbacken väster om själva kyrkan ligger prästgård och församlingshem i stilla lantlig ro, och här ligger också en rödmålad knuttimrad uthusbyggnad. Källaren är delvis murad av slaggsten från masugnen, och under tegeltaket på den fönsterlösa timmerväggen står byggåret 1831. Den har genom åren haft många användningsområden, bland annat vedbod, och det var även här liken förvarades i väntan på en begravning som ibland kunde dröja veckor.

Kyrkbacken i Edsbro. Framför nuvarande församlingshuset ligger den gamla likboden där Jan Matssons suckande lär kunna höras trots att det gått över ett århundrade sedan han dog.

Likboden ser fredlig ut i solskenet, men var i varje fall förr en fruktad plats som barnen noga undvek vid sina lekar. Det berättas om en man vid namn Jan Matsson, vilken lär ha dött någon gång under slutet av 1800-talet, vars lik förpassats in i den kalla källaren under huset. Redan samma kväll hör en förbipasserande ett underligt läte bakom den stängda dörren, ett stönande och jämrande liksom av en människa i plågor. Han springer förskräckt in till prästen, och i tron att det rör sig om en skendöd, en förr fruktad men sällan bevisad åkomma, går man in för att besiktiga liket, vilket dock befinns lika dött som förr. Jan Matssons begravning drar ut på tiden, och fler personer lägger märke till de otäcka ljudfenomenen i likboden, men någon förklaring lyckas man inte hitta. Inte ens sedan han grävts ner slutar ljuden, och de kringboende börjar undvika husets närhet under dygnets mörka timmar. Atmosfären inne i likboden sägs vara tät och olycksbådande. En kvinna uppvuxen i Edsbro berättar hur hon, årtionden efter Jan Matssons död, gått in en kväll för att hämta ved, och blivit stående i skumrasket då hon tyckt sig höra ett lågmält stönande. Ljudet blir efterhand allt tydligare och verkar komma närmre, som om den plågade varit på väg mot henne utan att hon dock kan se någon där. Med ett snabbt ryck sliter hon åt sig sina vedklabbar, skyndar därifrån, och vägrar sedan gå dit utan sällskap. Att händelsen inte förbättrade husets rykte är knappast förvånande, och kanske är det ingen slump att det idag oftast står obesökt.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.