Killingstorp
Gamla hus har sin egen atmosfär. En blandning av ålder och visdom, ibland med trevnad, ibland med obehagliga spår efter dem som bott där.
Järvafältet är en udda och med stockholmsmått stor plats, tillräckligt stor att gå vilse på fastän det ligger insprängt mellan bebyggelse på alla håll. I södra delen, mellan Kista och Ulriksdal, står skogen många gånger tät trots epitetet fält. Bland mossbelupna splittervärn och förfallna kulsprutenästen, rester av sextiofem års militär närvaro, står backarna fulla av fornlämningar, och den en gång kräftrika Igelbäcken ringlar ut mot Edsviken. I det hörn av fältet som bildas där E 18 och E 4 möts löper en överbliven vägstump utan varken mål eller utgångspunkt. På dess södra sida ligger ett rött torp med vita knutar, höga skorstenar och snickarglädje kring fönstren. Det är Killingstorp, som trots att det är bebott sakta men säkert skattar åt förfallet.
Killingstorp, eller rättare Slaktartorp, vid sidan om vägstumpen som varken har något mål eller egentlig utgångspunkt.
Killingstorp nämns första gången 1599, och var länge kungsgårdshemman under Ulriksdals kungsgård. Den stora herrgårdsliknande manbyggnaden förstördes vid en anlagd brand i början av 1980-talet, och gårdens äldsta byggnad, en parstuga från 1600-talet, revs 1990 av Byggnadsstyrelsen trots att den var klassad som fast fornlämning. Idag finns bara ett litet stall och en stuga kvar av den en gång rikliga bebyggelsen, en stuga som ibland kallats Slaktartorp med hänsyftning på den ursprungliga invånarens yrke. Huset stod klart 1884 och ser idag ytterligt trist ut med flagnande färg runt fönster och på väggar, takets och skorstenarnas plåtdetaljer starkt rostangripna och hela gårdsplanen en soptipp där gamla bildelar, presenningar och sönderslagna möbler slåss om utrymmet bakom de förvildade snår som en gång var en trädgård där lupinerna stod tätt. Här är ett stycke Järvahistoria som inte mår bra.
Bland högar av bråte ligger det sista kvarvarande boningshuset på Killingstorps urgamla gård där någonting osynligt sägs förfölja besökare.
När militären 1905 tog över Järvafältet blev Killingstorp en anakronism, en kuriositet de flesta trodde snabbt skulle försvinna, men som fortsatte sitt stapplande och småskaliga lantbruk under många år, nödtorftigt upphjälpt av trädgårdsmästeri. Så sent som 1938 hölls här två hästar, en ko och en gris, men miljonprogrammen i början av 1970-talet, mest av allt den planerade men aldrig byggda stadsdelen Kymlinge, förändrade bilden helt. Den tidigare lantliga karaktären försvann i betongarkitekturens skugga, och motorvägarna gjorde inte heller någonting för att förbättra saken. Den brunna gården, vars huvudbyggnad var från 1881, hade länge stått tom med vandaliserad inredning och utslagna fönster, ett öde som drabbat flera av Järvafältets gårdar. Att det var en kuslig plats har många vittnat om.
Slaktartorp, en kuslig plats?
Det sägs att de som dött på våldsamt sätt är benägna att komma tillbaka efter döden. Om några sådana dödsfall skett på Killingstorp är inte känt, men gården lär vara hemvist för högst påtagliga skuggor ur det förflutna. En kvinna som av nyfikenhet besökt det då tomma Slaktartorp berättar hur hon överväldigas av känslan att någonting onaturligt finns innanför de svarta fönsterhålorna. Hon stannar framför ytterdörren, tvekande om hon ska ge sig in i husets inte särskilt inbjudande domäner, då hon får se hur den på glänt stående dörren öppnas på vid gavel av sig självt och hur den sedan slås igen med en skräll för att därefter på nytt öppnas. Mörkret inne i huset är kompakt och stämningen illavarslande trots att det ännu är dagsljus. På gårdsplanen ligger en boll, och i den vindstilla kvällen blir hon med stor olust vittne till hur den far iväg liksom av en spark från en osynlig fot. Med stigande obehag lyssnar hon till ljudet av knarrande golvbrädor inifrån huset, och bestämmer sig för att lämna platsen. Hon börjar gå när hon i gruset tydligt hör hur någon följer efter på bara några stegs avstånd, men när hon vänder sig tvärt stirrar hon ut över en tom gårdsplan. Så snart hon börjar gå på nytt kommer de skrämmande fotstegen tillbaka, och hon känner instinktivt hur någonting befinner sig alldeles bakom hennes rygg. Utan att våga vända sig om fler gånger skyndar hon på sina steg, men trots att hon lämnat Killingstorp tar det lång tid innan den osynlige förföljaren ger upp.
Text och bild: Petter Inedahl
2 kommentarer
Ingrid Jerrås · 27 februari, 2015 kl. 09:22
En gång på våren i slutet av 80-talet tror jag så kom jag och gick på grusvägen från Kista mot Ulriksdal och var mittemot Killingstorp vid lupin-fältet där det betar ponnies nu. Då var det ett stort fält med lupiner mellan Killingstorp och där jag gick på grusvägen. Till höger i diket vid skogen satt två små pojkar klädda i kanske 50-talskläder och lekte med fördämningar de byggt där. Det var flera fördämningar och dom hade tennsoldater uppställda här och där som dom lekte med. Dom tittade blygt på mig och vi hejade på varann. Vad fint ni byggt sa jag. Tack sa den ena pojken. Dom var inte lik nutida barn heller om dom inte var från annat land tänkte jag. Sedan gick jag vidare. Nästa gång jag gick förbi där var ungefär 2 månader senare och då fanns ingenting kvar av fördämningarna och det var mer platt dike och det växte gräs där. Då undrade jag om det spökat förra gången. Kan diket ha ändrats om under den tiden? och pojkarnas fördämningar var helt borta.
Ingrid Jerrås · 7 februari, 2024 kl. 01:35
Dessutom en annan gång när jag gick samma väg så såg jag herrgårdsbyggnaden som egentligen var bara grunden kvar av. Men jag såg en uteplats med möbler och några som var där och dom tittade på mig. Har för mig det var en ljus byggnad. Det såg snyggt och trevligt ut och att dom mådde bra där.