Stockholms rådhus
I Stockholms rådhus sjuder det av liv under dagtid. Nattetid är det en helt annan sorts ljud som ekar i de tomma korridorerna.
Mitt emot polishuset på Kungsholmen ligger Stockholms rådhus taktiskt placerat. Här hålls rättegångar i parti och minut, och till för ett par år sedan även vigslar, och en strid ström människor passerar de mäktiga portarna var dag. Detta rådhus är stadens tredje, och har ganska exakt hundra år på nacken. Av den dåtida borgmästaren Carl Lindhagen liknades det vid ”en nordisk sfinx ruvande över rättvisans mysterium”.
Rådhusets port mot Polishusparken. En ingång till de dödas värld?
Det ursprungliga medeltida rådhuset låg som sig bör vid Stortorget, på samma plats där Börsen, sedermera Nobelmuséet nu ligger, men den som tänker sig en ståtlig praktbyggnad i stil med Tallins eller Bremens blir grymt besviken. Stockholms rådhus bestod av två helt olika byggnader som blivit hopfogade utan att ha någon förbindelse med varandra. Den som ville komma från den ena hälften av rådhuset till den andra var helt enkelt tvungen att gå ut på gatan och in genom porten bredvid. Att detta hoplappade bygge var en nagel i ögat på stadens styresmän är inte att undra på, och vid ett flertal tillfällen gjordes storslagna planer vilka dock på grund av den ständiga pengabristen aldrig kom att realiseras.
Rådhuset från Scheelegatan. I det bastanta tornet hänger en klocka med eget liv.
Granne med Riddarhuset ligger ett 1600-talspalats kallat Bondeska palatset, inte att förväxla med det sena 1700-talets Bondeska palats på andra sidan strömmen, och detta köptes av staden och inreddes 1732 till nytt rådhus. I nära tvåhundra år skulle det vara så, men redan under 1800-talets mitt, när Stockholm på allvar började växa, klagades över att lokalerna var för små. En lång debatt om vad som borde göras slutade med att man strax efter sekelskiftet 1900 bestämde att ett nytt rådhus skulle byggas på Eldkvarns tomt där Stadshuset nu ligger, men beslutet hade knappt fattats förrän det revs upp och man flyttade det ännu inte ritade huset till polishusets trygga närhet, där det också stod klart 1915. Vigeslrummet i Stockholms nya rådhus skapade problem då det var det första i sitt slag, och ingen riktigt visste hur ett borgerligt vigselrum borde se ut. Skandal skapade Isaac Grünewald när hans utkast till väggmålning med nakna människor visades upp, och den i våra ögon ganska oskyldiga dekorationen refuserades barskt med hänvisning till att den gav upphov till tankar som inte borde komma vid vigseln, utan endast på bröllopsnatten.
Gången utanför det forna vigselrummet lär vara centralpunkt för Rådhusets många hemsökelser.
Att de advokater och nämndemän som om dagen springer i rådhuskorridorerna ersätts med annat när solen gått ned är omvittnat. Anställda vid det vaktbolag som nattetid ansvarar för säkerheten har berättat om hur det till synes tomma huset sjuder av illasinnat liv. En av dem berättar hur hon alltid hade känslan av att någon var där, att osynliga ögon iakttog henne, och hur hon ofta kunde höra fotsteg som gick bakom hennes rygg, och att de stannade om hon stannade, för att sedan börja på nytt när hon gick vidare. Värst är denna närvaro i den vackert dekorerade korridoren utanför det forna vigselrummet där både fotsteg och viskande röster lär höras, och atmosfären nattetid ofta är hotfullt tjock. En annan historia berättar om en uttråkad väktare som en natt okynnesringde i den stora klocka som hänger uppe i rådhustornet, men att hans flin stelnar på läpparna när han och kollegan kommit ner till ingångshallen i huset de vet att de är ensamma i och hör hur klockan ringer igen. Mot alla regler larmar de på och går därifrån så fort de kan. Ibland är det tryggast att inte veta vad man har mot sig i mörkret.
Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer