Karlavägen 60
Så fort hon öppnade ytterdörren visste hon att någonting var fel. En tjock atmosfär av kompakt ondska strömmade ut genom det gapande dörrhålet och någonting visade tydligt att hon inte längre var välkommen.
Karlavägen har med rätta beskrivits som Östermalms paradgata. Här kommer man som allra närmast de drömda parisiska illusioner som en gång föresvävat de arkitekter som skövlade det gamla slitna Ladugårdslandets mångskiftande husgytter till förmån för stenborgarna. Under de lummiga lindarna har många generationer stockholmare flanerat ljumma sommarnätter såväl som gnistrande kalla vinterdagar, och den smala planterade mittremsan är en märkligt stilla plats även när trafiken är som tätast.
Natt över spökhuset på Karlavägen 60.
Byggnaderna längs Karlavägen är nästan alla från 1800-talets sista år, men går i en mängd olika stilar. Typisk för den riddarborgsliknande arkitektur man ofta förknippar med stadsdelen är huset Karlavägen 60 med sitt hörntorn, fasad i huggen sten, och Alhambra-inspirerade randiga omfattningar kring bottenvåningens portar och skyltfönster. Ursprungligen var huset faktiskt ännu mer ornerat och imposant. Originalritningarna visar en fasad med girlanger, stora rundade smidesjärnsbalkonger kring tornet, och små nätta takfönster vars spetsar förgäves tävlade med tornets blomsterprydda höga spira. Huset stod klart 1898 och inrymde både bostäder och butiker, men idag är det många årtionden sedan den sista hyresgästen flyttade ut. En kvinna som växt upp i huset berättar om en stor och spöklik fastighet där grannarna för vart år blev färre och hennes familj till sist var de enda levande varelserna efter kontorstid. Ett otal butiker och andra verksamheter har genom åren haft sina tillhåll på Karlavägen 60. Här har sålts så skilda varor som kläder, blommor, lampor och böcker, och till och med sprit då Aktiebolaget Stockholmssystemet hade utminuteringslokal med ingång Jungfrugatan. De forna lägenheterna togs över av en läkarmottagning och försäkringsbolaget Ansvar som till sist skulle bli ensam hyresgäst. Idag huserar bland annat Georgiska ambassaden i byggnaden.
Jungfrugatan. Karlavägen 60 andra huset på vänster hand.
Att det stora huset på Karlavägen 60 kändes spöklikt kan dock inte enbart tillskrivas innerstadskontoriseringen om man får tro vad som berättas. Här lär även funnits mer direkta anledningar att vara rädd om nätterna. Ett par som bott på fjärde våningen sitter en kväll i vardagsrummet och pratar. Genom den öppna dörren kan de höra sin treåriga dotter leka i sitt rum längst in mot gården. Hon pratar och skrattar och det tar en stund innan det går upp för hennes föräldrar att det är fler än en röst som låter ur barnkammaren. Förvånade går de för att se efter vilka hon leker med, men när de kommer in sitter flickan ensam på golvet stirrande in i hörnet som om hon kan se någonting de inte kan. På frågan om vilka det var hon lekte med svarar hon bara ”barn”, och något förbryllade återvänder föräldrarna till vardagsrummet. De främmande hörs inte mer den kvällen, men några dagar senare vaknar de mitt i natten av att dottern pratar med några som svarar med tydligt urskiljbara röster. När de kommer in i barnkammaren finner de henne sittande upp i sängen med leksaker spridda över täcket, och med ett stygn av obehag nattar de henne på nytt. Av de främmande syns inte ett spår, men händelsen upprepas vid åtskilliga tillfällen, oftast nattetid, och skratt av okända barn ekar genom lägenheten tills föräldrarna efter att de obehagliga fenomenen pågått många månader låter dottern byta sovrum då de upphör lika plötsligt som de kommit. Att det verkligen var någonting med just det rummet är de övertygade om då de nattliga och osynliga lekkamraterna inte heller någonsin dök upp när flickan sov hos mormor eller på landet. Vid ett tillfälle när dottern blivit äldre har de släktingar som sover över och hon får tillfälligt flytta tillbaka till sitt gamla rum, och hon berättar hur hon än idag minns hur hon legat och stirrat in i dunklet när ett parti av väggen blir suddigt och ett moln bildas där och hur det märkliga molnet blir allt fastare tills ett kvinnoansikte är klart urskiljbart. Hon beskriver det som en gammal kvinna med sträng blick och svart huckle, och den främmande spänner ögonen i henne och säger med raspig röst: ”Nu sover du”. Därpå löses huvudet upp och försvinner, och det är förmodligen överflödigt att nämna att hon inte sov en blund den natten trots förmaningen.
En ambassad och några företag har tagit över efter de forna hyresgästerna på Karlavägen 60.
De bodde kvar i lägenheten under många år, och dottern berättar om en våning med en hotfull och illasinnad atmosfär, en där hon som tonåring tyckte det var otäckt att vistas ensam till och med på dagen. De gånger hennes föräldrar är borta försöker hon bjuda hem vänner, men de som tackar ja till att övernatta i lägenheten på Karlavägen 60 blir snabbt färre. Sista gången hon är där är efter föräldrarnas död när lägenheten ska tömmas och hon och en bekant har städat till sent på kvällen. De står ute vid bilen när hon drar sig till minnes en bukett hon fått med anledning av dödsfallen, och bestämmer sig för att springa upp och hämta den. Hennes bekant väntar bakom ratten, och redan när hon öppnar ytterdörren till den tomma lägenheten känner hon hur atmosfären i den ändrats radikalt på de futtiga minuter som gått sedan hon sist var där. Luften är tjock och hotfull och när hon tar ett steg in gör den motstånd som om den fysiskt försökte knuffa henne ut. En oresonlig skräck fyller henne, men trots detta är det enda hon kan tänka på buketten, och hon bönfaller det okända som nu tagit lägenheten i ensam besittning att släppa henne förbi. Likt ett mantra rabblar hon högt vägen hon ska gå, genom vilka rum och vad hon ska göra där och till sist känner hon hur en korridor öppnar sig, en korridor som hon instinktivt känner bara kommer att vara öppen en kort stund. Med andan i halsen springer hon så fort hon kan genom serveringsgången och in i rummet där buketten står, sliter den åt sig och rusar samma väg tillbaka. Väl ute i trapphuset darrar händerna så mycket att det tar flera minuter innan hon lyckas låsa lägenhetsdörren, och hon springer med ekande steg ner för trappan. Händelsen lämnar så starka och obehagliga intryck efter sig att hon uppsöker en präst, och än idag, många år efteråt, kan hon inte låta bli att undra över vad som skulle hänt om hon vikit av från den öppna korridoren och försökt tränga sig in i något av de andra rummen eller hur det skulle slutat om hon dröjt för länge så att korridoren stängts medan hon ännu var kvar i lägenheten.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
0 kommentarer