En kassaskåpssprängares bekännelser 2

Svartviksvägen 10

Vissa slavar på kontoret för att få ihop till brödfödan. Andra spränger kassaskåp. Läs andra och sista delen av intervjun med pensionerade dynamitarden Arne Willstrand.

1958 kommer Arne Willstrand, tjugo år gammal, ut efter två år på Roxtunaanstalten med den fasta föresatsen att börja ett hederligt liv. Roxtuna var ett ungdomsfängelse och under tiden där har han passat på att lära både svarvning och fräsning, och får snart arbete på ett instrumentföretag i Viggbyholm. Allt går bra. Han gifter sig och skaffar barn, och trivs på jobbet, vilket även det verkar trivas med honom. Hans förflutna har arbetsgivaren naturligtvis ingen aning om. Tills en morgon när han kommer dit och finner poliser kryllande över gården. Under natten har okända gärningsmän brutit sig in på kontoret och sprängt kassaskåpet, och en av poliserna, en sprängämnestekniker, känner igen Arne Willstrand och minns mycket väl hans specialitet vilken meddelas chefen på företaget. Fyra timmar senare är Arne Willstrand arbetslös, utan att ha haft det minsta med nattens händelser att göra, och med familj att försörja är goda råd dyra.

–          Jag funderade i drygt en vecka, men det fanns bara ett sätt att rädda allt ekonomiskt, och det var på mitt sätt, mitt gamla sätt, berättar han.

Från ungdomshem till Långholmen

Att den ursprungligen ganska timide Arne Willstrand redan som sextonåring kom att ägna sig åt grov brottslighet beskriver han som statens förtjänst. Som femtonåring blir han 1954 omhändertagen av socialstyrelsen och placerad på ungdomshemmet på Svartviksvägen 10 i Traneberg, en gård vars närmast idylliska yttre enligt Arne Willstrand i själva verket var en steril och hårdhänt förvaringsplats för ungdomar på glid, och vars främsta uppfostringsmetod bestod i att bryta de intagnas kontakt med sina familjer. Brev konfiskerades, besök nekades, och enda tillåtna frånvaron var på arbetsplatsen eftersom även en femtonåring av socialstyrelsen förväntades jobba för sitt uppehälle. Ungdomshemmet på Svartviksvägen skulle visa sig bli inkörsport till brott och kriminalitet, och för den tidigare ostraffade Arne Willstrand gick vägen därifrån vid sexton års ålder spikrakt till kronohäktet på Långholmen. Han minns det än.

–          Cellerna var inte så breda. Det fanns två britsar, men det var nästan alltid bara den ena som användes, och vid dörren fanns en liten plåtlucka med hål där det var plats för nattkärlet. Där fanns också en liten stålkrok som man kunde vrida på, och om man gjorde det vek man ut en liten röd plåtflagga i korridoren så att vakterna kunde se att man flaggat på. Då kom det två eller tre vakter för att se vad man ville. De fick inte öppna celldörren ensamma för att inte bli överfallna. På morgonen gick man iväg i en lång rad till toaletten för att tömma sin potta, och utanför varje cell fanns en liten träskiva, en bricka som gick att fälla ner så att de kunde ställa frukosten där. Det var en kaffekopp av plåt och en tredjedels brödlimpa och så en smörflinta, en liten fyrkantig smörbit. Det fick alla fångar på morgonen. Killen i cellen bredvid brukade alltid gå före mig och han hade en särskild morgonrutin. När han kom till en speciell cell så stoppade han ner tre fingrar i sin potta och stänkte över brödlimpan som stod på den där brickan. Han som bodde där var golbög, en angivare, en sådan som knasar ner folk. Värsta sortens människa, säger Arne Willstrand, trots allt med ett skratt.

Cellerna på Långholmen med den omtalade hyllan där frukosten placerades.

Prata bredvid mun

Efter att ha återupptagit sin tidigare verksamhet finslipade han arbetsmetoderna. Han jobbade alltid ensam för att inte behöva riskera någon som pratade bredvid mun eller kanske kom med ett vittnesmål som skilde sig från hans eget.

–          Det är svårt att lita på andra, säger han. När det blir problem springer man åt varsitt håll och blir man fast säger den ene en sak och den andre en annan. Det skär ihop sig. Är man ensam har man kontroll på läget och kan säga saker som gör att det inte går att styrka. Att man ljuger är ingenting man kan dömas för, och att de tror att man har gjort det bryr jag mig inte om, för de måste ju kunna styrka det.

Jordbrukskassan säkraste kortet

Idealföretaget för en dynamitard var en stor fabrik eller jordbrukskassa på landsorten, helst någonstans där närmaste polis befann sig på ett par timmars avstånd. Att passa in rätt dag var en fråga om erfarenhet hjälpt på traven med observation.

–          Man skulle ta en fabrik i slutet av månaden, säg den 27:e eller 28:e, för då kom ju även månadslönerna in för de som jobbade på kontoret. En ingenjör kunde ju ha en 1 300 spänn, och då blev det ytterligare kanske 30 000 som fanns i skåpet förutom det vanliga. Knegarna skulle alltid ha sin lön på torsdag, men det betydde att det tog sån tid för kamreren att plocka in alla de där pengarna i lönekuverten. Det var avlånga påsar som kunde vara så många att de låg staplade från golv till tak i skåpen, och kunde man passa in så att någon av de där dagarna i slutet av månaden var en onsdag visste man att det fanns pengar. På jordbrukskassorna var det annorlunda. Där var det bara en tre, fyra som jobbade, så det var inte fråga om några avlöningspengar. Bönderna kom dit med en trettio ton potatis eller morötter eller någonting sådant som de skulle ha betalt för, och de ville ofta ha en del, kanske en fyra- eller femtusen, i handen. Jordbrukskassor på den tiden fungerade nästan som små banker för dem, och de visste ju inte när bönderna skulle komma så de var alltid tvungna att ha reserver. Jordbrukskassan var faktiskt det säkraste kortet, säger Arne Willstrand.

Långholmens kronohäkte idag. Rastgårdarna ligger bakom den höga muren till vänster.

En dynamitards utrustning

Han berättar hur han alltid tog tåget för att inte riskera att hans bil blev igenkänd eller stoppad i polisspärr. För att ytterligare vara på säkra sidan köpte han dessutom alltid enkelbiljetter så att ingen skulle veta när han väntades tillbaka till Stockholm. Med sig hade han endast en väska med inbrottsverktyg. Kofotar av olika storlek, kraftiga mejslar, knippor med standard- och huvudnycklar av diverse fabrikat, dynamit, lampor, batterier, ett ombyte kläder, och vad som på den tiden var en nyhet bland den här sortens yrkesmän: kirurghandskar.

–          Man måste ha handskar på sig hela tiden. Aldrig ta av dem. Men man kunde ju inte gå omkring med tjocka skinnhandskar mitt i sommaren, det verkade ju inte klokt och om du blev stoppad av polisen undrade de ju vad som var fel, så jag började med sådana här kirurghandskar. Det fanns en affär som hette Stilles operationsutensilier som hade tänger och sågar och de mest konstiga instrument läkare kunde behöva. Den låg på Regeringsgatan, bara femtio meter från Kungstornet, och där såldes de här handskarna i kartonger om tolv som var otroligt dyra, berättar han.

Ett abborrgrund för polisen

Efter fullbordat värv bytte han kläder. De han haft på sig vid sprängningen kastades bort, även skorna, för att inte polisen vid eventuell husrannsakan skulle hitta en kostym full av kiselgur, ett brandisolerande material som vid sprängningen sprids som ett tunt stoft i hela lokalen. Väskan med pengar och verktyg polletterades alltid, så att han inte skulle behöva resa med bevismaterial i handen, och kvittot postade han hem, antingen till sig själv eller en pålitlig bekant. Även tågresan fick ske på omvägar, och han berättar hur han brukade byta till lokaltåg redan i Uppsala eller Norrköping för att förvilla eventuella nyfikna kriminalare.

–          Polisen var ju inte dum. Om ett skåp blivit sprängt uppe i Norrland så visste de ju att det inte var någon lappgubbe som skjutit det, och de kunde lätt räkna ut när den som gjort det borde komma till Stockholm. Även om det var någon från Malmö eller Göteborg så stannade deras tåg i Stockholm, och om skåpet sköts fyra på morgonen däruppe och nästa tåg till Stockholm går kanske sju så är han på Centralstationen klockan tre på eftermiddagen. Det visste ju polisen så de gick ner och väntade och hoppades få se någon de kände igen eller som fanns med på deras lista. Det var rena abborrgrundet för dem, och jag tog inga risker.

Andra botten på kronohäktet. Innan fängelset lades ner var stålnät uppspända mellan våningarna för att hindra att saker eller människor kastades ner.

Nergrävda pengar

Att Arne Willstrand i flera år lyckades göra regelbundna och framgångsrika kassaskåpssprängningar var någonting han höll strängt för sig själv. Inte ens hans fru visste vad han höll på med när han då och då försvann några dagar, och tog för givet att han var otrogen, en tro han lät henne behålla för att inte behöva förklara ännu svårare saker. Verktygsväskan förvarades aldrig hemma, utan hos en bekant som fick en lagom summa för tjänsten. Inte heller pengarna, många tiotusentals kronor och tiodubbelt mer i dagens penningvärde, fick ligga i hemmet. Det låter nästan som en sjörövarsaga när han berättar hur han grävde ner dem i marken.

–          Jag rullade ihop sedlarna, band ihop med ett snöre och stoppade in i termosflaskor som jag sedan lindade in i vaxduk. Det fanns inte plastpåsar som nuförtiden så jag brukade köpa vaxduk till köksbordet, och gör man så kommer det inte in fukt och vatten, och gräver du djupare än 60 centimeter blir det ingen tjäle så att termosen aldrig kan spricka och gå sönder. Jag grävde ner dem ute på Djurgården där jag visste att de aldrig kommer att börja bygga. Jag visade heller aldrig att jag hade pengar. Vanliga tjuvar på den tiden var ganska korkade. De bjöd tjugo man på krogen, åkte taxi hela tiden och gav hundra spänn i dricks, det var mycket pengar då. De köpte nya möbler och kläder, och sådant sticker i ögonen på grannar och bekanta som vet att de inte har något jobb, och förr eller senare är det någon som av ren avundsjuka sätter dit dem. Det svåra är inte att stjäla pengar. Det svåra är att sköta pengarna, att inte briljera med dem, och nittiofem procent av alla kriminella klarar inte det, menar Arne Willstrand.

En helt vanlig pensionär?

Sedan han vid tjugo års ålder muckat från Roxtuna har Arne Willstrand aldrig varit i klammeri med polisen trots en minst sagt spektakulär karriär som dynamitard. Den sista anställning han haft var på instrumentföretaget i Viggbyholm, någonting han sedan den minnesbetan aldrig försökt sig på. Innan han var trettio bröt han helt med det kriminella livet, och drog sig tillbaka från ett spel han visste att han i längden inte kunde vinna. Han beskriver filosofin som att en skicklig dynamitard har minst nittio procents chans att klara sig om han bara spränger ett enda skåp, men att denna chans successivt minskar för varje ny sprängning, och att han definitivt lade brottsligheten på hyllan när chansen att åka fast enligt hans beräkningar började närma sig femtio procent. Pengarna från kassaskåpssprängningarna räckte för att köpa en firma han sedan med framgång drev i ett drygt decennium, och han berättar att det till en början kändes märkligt att på fullt lagligt sätt tjäna nästan lika mycket pengar han gjort som dynamitard, och att dessutom kunna använda dem utan att behöva bry sig om vem som såg det. Idag lever han ett stilla pensionärsliv med snickeri som hobby i en av Stockholms förorter, och få av de som möter honom i tunnelbanan funderar över vad han en gång jobbat med, vilket kanske är lika bra.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs del 1