Expressen den 16 oktober 1953.

Onsdagen den nionde januari 1952 ger sig överkonstapel Ejdeby och kriminalkonstapel Rislöw iväg till Stocksund för att gripa en misstänkt. Det är ett rent rutinuppdrag för de bägge polismännen, men ett rutinuppdrag som kommer att generera förstasidesrubriker under flera år. Mannen de ska gripa är nämligen domare vid Stockholms rådhusrätt.

Att människor begår brott är ett faktum varken förvånande eller, med hänsyn till vår natur, märkvärdigt. Brottslighet har funnits i alla tider, och kommer att göra så länge människosläktet existerar. Att det behövs någon form av myndighet som ser till att vi någorlunda håller oss inom gränserna för vad som är acceptabelt är en förutsättning för att samhällen överhuvudtaget ska kunna existera, och för den saken behöver vi även någon som utövar den samhällets makt som brukar gå under namn som lag eller rätt. Kanske är det därför det gör oss extra upprörda när de som blivit satta att utöva denna makt själva visar sig vara brottslingar.

Den 29 oktober 1895 får Karl Johan Lundquist, präst i Rytterne kyrka utanför Västerås, en son som begåvas med namnet Folke. Mellanbarnet i en skara av tre bröder växer han upp på landsbygden kring prästgården, och visar sig tidigt vara en pojke med talang utöver det vanliga. 1913 tar han studenten vid Västerås högre allmänna läroverk, fem år senare juris kandidatexamen vid Uppsala universitet, och efter en kortare sejour på Handelshögskolan i Stockholm anställs han i januari 1919, 23 år gammal, vid Stockholms rådhusrätt med säte i det då nästan nybyggda rådhuset på Scheelegatan. 1923 blir han kriminalassessor, 1927 förste assessor, och 1937 rådman. Han tjänstgör vid Rådhusrätten, Kammarrätten, och som auditör vid olika krigsrätter, och anses allmänt vara en utomordentligt skicklig jurist med en arbetsförmåga som fått kollegorna att häpna. Han är för övrigt inte den ende i familjen som slagit sig på juristyrket, även lillebror Martin halkar in på samma bana och är vid tiden för skandalen kring brodern stadsfiskal, en numera försvunnen titel ungefär motsvarande stadens chefsåklagare, i Lidingö.

Vänner och kollegor beskriver Folke Lundquist som en charmig sällskapsmänniska alltid med en skämtsam kommentar på läpparna, och han hade under 1920- och 30-talen varit något av en kändis som tillsammans med en överordnad domare haft egen juridisk spalt i flera av Åhlén & Åkerlunds tidningar. Han är storväxt, muskulös och självsäker och hans djupa basröst har mer än en gång imponerat med sina obestridliga sångtalanger. Bakom all framgång finns dock en människa med betydligt fler sidor, och parallellt med den arbetsamme solstrålen existerar en man med mycket få hämningar, sjukligt penningintresse och abnorm girighet. ”Du samlar konst, andra samlar frimärken. Jag samlar pengar”, yttrar han vid ett tillfälle, och en kollega som halvt på skämt frågar varför han inte gifter sig får det rättframma svaret: ”Det skulle bli för dyrt”. Därför väcker det också allmän förvåning när han 1947, snart 52 år gammal, gifter sig med den 23 år yngre Maj Roman, även hon jurist. Det nygifta paret flyttar in i en sjurumsvilla på Rådjursvägen 8 i Stocksund, men Folke Lundquist behåller det kombinerade kontoret och ungkarlslägenheten på Strandvägen 7C för den verksamhet han bedriver vid sidan av arbetet på rådhuset.

Den blygsamma fasaden till Rådjursvägen 8, Folke Lundquists hem, och platsen för hans farsartade försök att slippa undan polisen.

Den stabilt respektable domaren har många beundrare bland kollegorna, och att han skulle använt sin juridiska skicklighet till att skaffa sig pengar på tvivelaktigt eller rent av brottsligt sätt är det få som skulle trott på. Till en början. I december 1951 dimper ett brev med grova anklagelser mot Folke Lundquist ner hos Riksåklagaren. Avsändare är Marianne Unman, en kvinna som menar sig ha blivit svindlad av en domare vid Stockholms rådhusrätt. Det närapå befängda påståendet drar dock igång en halvhjärtad utredning, en utredning som genom en slump sammanfaller med en händelse som gett eko i rådhuset där en viss domare påstås ha förfalskat en namnteckning. Polisutredningen tar ny fart, växer hela tiden, och antar till slut enorma proportioner där anklagelsepunkt läggs till anklagelsepunkt på ett häpnadsväckande sätt tills förundersökningsmaterialet omfattar 10 000-tals sidor. Att föremålet för utredningen inte riktigt är nöjd med uppmärksamheten märks tydligt, och gång på gång kontaktar han vittnen och andra inblandade för att tala dem tillrätta eller hjälpa upp deras minnesbilder. Hans hustru låter en kollega, advokaten Sonja Branting-Westerståhl, ringa och hota de två unga skrivbiträden som slagit larm om den förfalskade namnteckningen, och Ernst Öberg, en pensionerad och lätt förvirrad domare allmänt känd under smeknamnet ”Ärtan”, förmås vittna falskt till Folke Lundquists fördel. När Lundquist den 8 januari 1952 vägrar inställa sig till förhör tappar åklagaren slutligen tålamodet och skickar polisen till stocksundsvillan för att anhålla honom.

Det är farsartade scener som utspelas när de bägge polismännen anländer till Rådjursvägen 8 klockan 10:15 på förmiddagen den 9 januari 1952. De ringer upprepade gånger på dörren utan att någon öppnar. Huset ger intryck av att vara övergivet, och de är på väg därifrån när den ene lägger märke till ett svagt ljussken som silar ut under gardinerna i ett fönster på övervåningen. Återigen ringer de på, med samma resultat som tidigare. Att det är en domare som ska hämtas bidrar säkerligen till deras inledningsvis något flata och osäkra beteende, men efter en stunds fundering går överkonstapel Uno Ejdeby in till en granne och lånar telefonen. Maj Lundquist svarar så gott som omedelbart, men när hon får höra att det är polisen berättar hon att hennes man är svårt sjuk, och hänvisar frågor till hans advokat Hugo Lindberg. Därefter lägger hon på luren. Uno Ejdeby ger dock inte upp. Kanske är det någonting i tonen hos Maj Lundquist som får honom att strama upp sig, för det tidigare vankelmodet är försvunnet. Han ringer igen, och Maj Lundquist beklagar att ingen släppt in dem tidigare, men både hon och hennes man har legat och sovit, och hembiträdet har varit ute och handlat. Helt ovetande om att kriminalkonstapel Rislöw hela tiden stått utanför ytterdörren och inte haft svårt att konstatera att ingen gått vare sig ut eller in låtsas hon tala med hembiträdet som enligt henne bekräftar att hon varit ute just den aktuella tiden.

Överkonstapel Ejdeby ringer för säkerhets skull efter läkare, och klockan 11:45 knackar de två poliserna i sällskap av doktor Nils von Scheele på makarna Lundquists dörr som den här gången öppnas direkt. I sovrummet en trappa upp ligger en mycket sjuk domare och förklarar med svag röst att han inte är i kondition att följa med någonstans, och hänvisar till ett intyg hans gamle vän överläkare Viktor Hellberg skrivit ut efter telefondirektiv från Maj Lundquist. Nils von Scheele undersöker den förment sjuke rådmannen utan att hitta några som helst fel, och Folke Lundquist ombeds därför följa med till polishuset. Utan att helt släppa sin roll som sjukling kräver han att i så fall få åka ambulans, vilket nekas, och förklarar sedan att han inte kan följa med innan han ätit lunch, vilket polisen märkligt nog går med på. Först flera timmar efter det de sänts ut kommer de bägge polismännen tillbaka till kriminalen på Kungsholmen med den motspänstige domaren, och klockan har hunnit bli kvart i åtta på kvällen innan han slutligen kan förklaras anhållen.

Rådmannen anhållen. Aftonbladets förstasida den 10 januari 1952.

Åtalspunkterna mot Folke Lundquist är så många att de delas upp på två separata rättegångar, vars domslut inte helt överraskande överklagas först till Svea hovrätt och sedan till Högsta domstolen och på så sätt kom att dra ut på tiden i nära tre år. Rådman Lundquists brottsliga karriär gick minst ett par decennier tillbaka i tiden, och ett flertal fall kom därför att bli preskriberade. De skilda rättsinstanserna hade också sinsemellan olika syn på vad som tilldragit sig varför Folke Lundquists straff hela tiden mildrades ju högre upp i hierarkin ärendet kom. Att ta upp alla anklagelser skulle förvandla den här artikelserien till en roman, men låt oss titta lite närmare på sju av de fall där han fällts i minst en rättsinstans, för att i varje fall få inblick i hur en domare vid Stockholms rådhusrätt kunde hantera lagens bokstav när han själv hade pengar att hämta.

Släkten är värst

Det Westerlundska dödsboet och de besvikna arvingarna.

Sensommaren 1938 blir före detta lantbrukare Johan Westerlund sjuk i sitt hem i Västerås. Han är född 1858, och alltså 80 år gammal, och även om han inte är döende är det hög tid att upprätta testamente. För detta ändamål anländer, märkligt nog utan att Johan Westerlund bett om det, en avlägsen släkting, rådmannen Folke Lundquist, vars mamma är kusinbarn till Johan Westerlund, och i september samma år undertecknas ett testamente där kvarlåtenskapen delas på tre lika delar. Johan Westerlund har själv ingen nära familj, och släkten är uppdelad i två grenar varav den ena förestås av Oswald Fredriksson på Hälla gård, och den andra av Carl Ingvar Rytthammar på Svånö gård. Enligt testamentet ska Hälla-släkten ärva en tredjedel, Svånö-släkten lika mycket, medan den sista delen, en smula överraskande, tillfaller Elin Lundquist, Folke Lundquists mamma.

Redan från början uppstår diskussion om Johan Westerlunds testamente, och fler än en i släkten uttalar misstankar om att Folke Lundquist använt påtryckningar eller juridiska finter för att styra den gamle mannens kvarlåtenskap i rätt riktning. Även Johan Westerlund själv är uppenbarligen missnöjd för våren 1940 tillkallar han rådman Lundquist för att skriva om testamentet, vilket också sker den 6 april. Hade det första testamentet väckt förvåning var det dock ingenting mot vad det andra skulle göra. Det ser vid en första anblick rättframt och enkelt ut. Johan Westerlunds tillgångar delas i två lika delar, den ena till Hälla-släkten och den andra till Svånö-släkten, men den som granskar arrangemanget upptäcker snart vissa egenheter. Som representant för Hälla står Oswald Fredriksson, knappast förvånande med tanke på att han bor där, men den som satts att representera Svånö är nu ingen mindre än den i Stockholm bosatte Folke Lundquist, medan Carl Ingvar Rytthammar, vilken är Folke Lundquists kusin och den som med sin familj faktiskt bor på Svånö gård, utelämnats helt. Till råga på allt är ordalydelsen sådan att den utan vidare skulle kunna tolkas som att det nu inte längre är de två släkterna som ska ärva, utan de utkorade huvudmännen personligen, varav alltså författaren till testamentet är den ene. Att Folke Lundquist dessutom blivit testamentsexekutor, det vill säga dödsboets förvaltare, förringar på inget vis uppkomna tvivel.

Johan Westerlunds testamente. En starkt ifrågasatt handling.

Johan Westerlund blir allt sämre, och under hösten 1940 tillkallar han, talande nog, sin bankkamrer Axel Haettman för att göra tillägg i testamentet, ett tillägg som skulle ge de två sjuksköterskor som vårdat honom i hemmet dygnet runt en engångssumma om 2 000 kronor var, strax över 55 000 kronor i dagens penningvärde. I samband med detta gås testamentet igenom, och dess formulering får kamrer Haettman att bli en smula fundersam. För att vara på säkra sidan frågar han uttryckligen Johan Westerlund om denne är medveten om att Folke Lundquist personligen kan göra anspråk på hela den del som avsetts tillfalla Svånö-släkten, varpå svaret blir ”Det var fult sagt Haettman. Så elakt får man inte tänk om folk”.

Den 23 februari 1941 dör Johan Westerlund, och sedan tillgångar och skulder kvittats återstår 49 678 kronor och 64 öre vilket delas i två lika stora delar, 24 839 kronor och 32 öre, ungefär 671 000 idag, till Oswald Fredriksson och Folke Lundquist, just som kamrer Haettman förutspått. Tvärt emot testamentstillägget, vilket enligt testamentsförvaltare Lundquist inte kan hittas och därför inte existerar, får inte de bägge sköterskorna någon del i arvet. Då Johan Westerlund själv upprepade gånger talat om för dem att han lämnat en ”liten slant”, börjar de höra sig för, och efter påtryckningar från Axel Haettman ger Folke Lundquist dem till sist varsitt engångsbelopp på 666 kronor och 66 öre var, en tredjedel av vad de enligt testamentet haft rätt till. Att de inte är helt nöjda, och att det även i såväl Hälla- som Svånö-släkterna råder mycket delade meningar om hur bodelningen gått till är knappast förvånande.

Denna text är hämtad ur boken Glömda mord, Carlsson bokförlag 2016. Författare och fotograf: Petter Inedahl.

Fortsättning i del 2

glomda-mord-ad