Den sorglige spionen

Tjänstemannen vid franska ambassadens passavdelning stirrade misstroget på mannen på andra sidan bordet. En äldre herre som på fullt allvar erbjudit ett sammelsurium av värdelösa upplysningar hämtade ur reklambroschyrer och tidningsurklipp. Hade fransmannen inte känt till den andre och vetat att han kom från en förmögen och inflytelserik Djursholmsfamilj skulle han tagit det hela för ett grovt skämt. Det var den sämsta och mest amatörmässiga spion han någonsin stött på.

Ett urval av tidningsskriverierna om Gösta Leffler. Ingen av journalisterna reagerade på kraftverksspionens ofattbart amatörmässiga hantverk.

Det kalla kriget var ett krig som hela tiden riskerade att bli glödhett. Europa var delat i två block som bakom ofantliga kärnvapenarsenaler misstänksamt lurpassade på varandra. I Finland hotade en sovjetstödd militärkupp under den kommunistiske inrikesministern Yrjö Leino, medan Norge och Danmark förhandlade om medlemskap i Nato. Mitt i soppan låg Sverige, och det var här världens förmodligen sämsta spion i juli 1949 gjorde entré på marknaden. Hans namn var Gösta Mittag Leffler, en 59-årig Djursholmsbo döpt efter sin farbror, den berömde matematikprofessorn med samma namn.

Genetiskt intressant

Gösta Lefflers uppväxt var en pastisch på traditionellt överklassliv. Föräldrarna var släkt med varandra och hade redan innan de gifte sig samma efternamn, kanske praktiskt juridiskt sett men knappast genetiskt. Djursholmsynglingen Gösta Leffler gick som sig bör in vid kavalleriet, och som underlöjtnant vid Kronprinsens husarer förkroppsligade han dåtidens officersideal. Lång och smal passade han som hand i handske i den snålt skurna uniformen med gula snörmakerier och blänkande svarta ridstövlar. Champagne och hasard på officersmässen var en livsstil som allmänt uppmuntrades och en han klarade så bra att han till sist skuldsatt sig så att han 1917 tvingas begära avsked. Föräldrarnas förmögenhet räddade honom, men för säkerhets skull sattes han, 26 år gammal, under förmyndare.

Den syfilitiske kokosnötexperten

Sju år vid ett anrikt regemente hade naturligtvis medfört en del blessyrer, bland annat ett flertal fall av gonorré och syfilis, så det är en ärrad kämpe som mitt under brinnande världskrig tar värvning i brittiska armén. Gösta Leffler blir sergeant vid kavalleriet, The Royal Scots Greys, men innan han hinner skeppas över till krigsskådeplatsen i Frankrike tar kriget slut. Han reser till USA, och får 1922 en dotter efter en tillfällig relation. Kanske är det därför han redan samma år tar anställning vid Australiens Expropriation Board, en myndighet som skapats för att administrera de beslagtagna tyska kolonierna. Gösta Leffler är ambitiös och avancerar till plantageinspektör på Nya Guinea. Han har nu blivit expert på kokosnötodling, och det är varken första eller sista gången karriären gör drastiska svängar.

Djursholmsbon Gösta Mittag Leffler: officer, äventyrare och amatörspion. Här i fängelsesjukhusets randiga jacka.

Mellan Franco och Hitler

Han arbetar med hästkapplöpningar på Kuba, med att bygga telefonlinjer i Australien, som reseledare i Centraleuropa, och tjänsteman på svenska konsulatet i San Francisco. 1938 är han sjöman i Frankrike, och spanska inbördeskriget är i full gång. Gösta Leffler mönstrar på den engelska blockadbrytaren S/S Lake Halwyl och lyckas göra ett flertal resor med kol till det av Francotrupperna belägrade Barcelona. Vid ett flyganfall skadas fartyget som efter nödreparationer lyckas halta från Oran till hemmahamnen South Shields. Gösta Leffler beger sig till vänner i Paris, och färden går vidare till Antwerpen där han blir bekant med ett svenskt par, herr och fru Löfquist-Hutmacher. Det är nu 1940 och världen är återigen i brand. Den 19:e maj når de tyska trupperna Antwerpen, och de tre svenska vännerna befinner sig mitt i häxkitteln, ett dilemma de hanterar på diametralt olika sätt. Den praktiske Gösta Leffler inser att den bombskadade staden måste repareras, och tar anställning som vägarbetare, Beate Löfquist-Hutmacher blir apatisk av skräck vid åsynen av hakkors och stridsvagnar, hennes man blir indignerad och tvekar inte att med myndig röst säga ifrån. Han arresteras av tyskarna och hörs aldrig mer av.

Spioneriet börjar

Våren 1943 är Gösta Leffler tillbaka i Stockholm för att ta hand om arvet efter föräldrarna, men trots att summan är stor blir det så gott som ingenting kvar när han betalt sina skulder. Av en slump springer han på Beate Löfquist-Hutmacher, som startat firma under eget namn, en firma som för övrigt fortfarande existerar. Hon säljer i stort sett allt hon kommer över: smink, mässingsljusstakar, fiskeredskap, verktygshållare och bult, och Gösta Leffler blir en perfekt handelsresande för hennes varor. Han är smord i käften, talar fyra språk flytande, och har förmågan att smälta in i alla tänkbara och otänkbara omgivningar. Under åren som kommer reser de två vännerna land och rike runt, och Gösta Leffler specialiserar sig på expanderbult.  En stor del av hans kunder är de många pågående kraftverksbyggena, och kanske är det där han får inspiration till att bli spion. Vattenkraften var avsedd att göra Sverige, som under världskriget klarat sig endast tack vare importerad tysk kol, självförsörjande och oberoende, och det råder inga tvivel om att detaljer om dessa kraftverks konstruktion, kapacitet och åtkomlighet för flygangrepp eller sabotage var uppgifter som kunde vara ytterst värdefulla. Utan Beate Löfquist-Hutmachers vetskap börjar Gösta Leffler samla information.

En rekonstruktion av Gösta Lefflers spionkarta använd vid rättegången. Originalet brände Beate Löfquist-Hutmacher i panik när polisen knackade på dörren.

Situationen trasslar till sig

Under våren 1949 sätter han ihop en lista över de kraftverk han känner till. Uppgifterna kommer dels av hans egna säljresor, dels från tidningsurklipp, men mest av allt ur en propagandabroschyr med titeln ”Power supply in Sweden”. Allting ritar han in med rödpenna på en gammal järnvägskarta. Inga hemliga ritningar eller fotografier, inga exakta läges- eller konstruktionsbeskrivningar, uppgifter han ändå teoretiskt skulle kunnat komma över. Istället sitter denne världsvane femtionioåring med en IQ på 131, och sätter ihop ”spionuppgifter” som vilken skolpojke som helst. Om det är alkohol, syfilis eller gener som spökar är en öppen fråga, men ett mer amatörmässigt spioneriförsök har förmodligen aldrig gjorts. Det är också nu situationen börjar trassla till sig.

Sovjet eller Frankrike?

Gösta Leffler gör ett besök på sovjetiska handelsdelegationen, men får kalla fötter och går därifrån utan att ha gjort något försök att sälja sina hemligheter. Istället ser han en ny och lättare väg genom en före detta klasskamrat, advokaten Wilhelm Fraenckel. Denne har tidvis varit ombud för Gösta Leffler, men har dessutom juridiska uppdrag åt franska ambassaden. På advokatkontoret på Kungsgatan 29 i Stockholm träffas Gösta Leffler och ambassadtjänstemannen Louis Ramier för första gången i juli 1949, och Gösta Leffler har ett erbjudande. Mot 4 000 kronor, ungefär 70 000 i dagens penningvärde, kan han sätta Ramier i besittning av ytterst hemliga uppgifter. Den 12 augusti är major Ramier på besök på firma B Löfquist-Hutmachers kombinerade kontor och övernattningslägenhet två trappor upp på Brännkyrkagatan 56. Det är nu Gösta Leffler över ett glas whisky triumferande producerar sina totalt värdelösa kartor och listor. Ramier sitter som förstelnad, osäker på om det är allvar eller ett grovt skämt på hans bekostnad. Han hävdar senare att han genast gått därifrån, men Gösta Lefflers version är en annan.

Franska ambassadörens bostad på Narvavägen 26 i Stockholm. Här låg frankrikes ambassad åren 1947-1997, och det var här Louis Ramier, mannen som ville ha information om nazistkopplingar i Sveriges högsta kretsar, jobbade.

Hovrättsrådet som var nazist

Han får enligt egna uppgifter 150 kronor, 2 500 idag, för att sondera de svenska toppskiktens nazikopplingar. Via sin bakgrund är han också väl lämpad för detta och har förankringar högt upp i samhället. Riktigt högt upp. Under en middag med sin fars gamle vän, det före detta hovrättsrådet Seth Bjurner, leder han samtalet in på andra världskriget. I den följande diskussionen visar sig Bjurner vara ”lika stor nazist som förr och frun inte mindre.” Vidare berättar Seth Bjurner att prins Gustav Adolf, vår nuvarande kungs pappa, var mycket ”intresserad” av Hitler och hans ideologier. I varje fall är detta kontentan av en rapport Gösta Leffler skriver på franska, och lägger i ett förseglat kuvert som läggs oadresserat i ett annat kuvert med papper till advokat Fraenckel. Gösta Leffler och Beate Löfquist-Hutmacher befinner sig i Trollhättan på en av sina resor, och när nu Beate måste hem till Stockholm får hon kuvertet vilket hon lovar att ge advokaten. Det gör hon inte.

Beate blir rädd

Hon har under de gångna månaderna med stigande oro noterat Gösta Lefflers illa dolda hemlighetsmakeri. Av en ingivelse söker hon igenom hans väska, och hittar kartor och listor med uppgifter om svenska kraftverk. Pappren är på engelska, ett språk hon inte behärskar, så hon gör en kopia för att senare ta reda på vad det kan röra sig om, en kopia hon gömmer under bordsduken. Hon förstår dock tillräckligt för att räkna ut att det här inte har någonting att göra med Gösta Lefflers arbete som försäljare, och insikten får hennes redan nervösa temperament att bli ännu nervösare. Det är därför hon nu på tåget till Stockholm öppnar brevet till advokat Fraenckel, och med stigande fasa läser anklagelserna mot hovrättsrådet och kungafamiljen. Sedan tiden i Belgien förstår hon franska mycket väl, och det tar inte många sekunder att fatta beslutet att bränna brevet. I lägenheten på Brännkyrkagatan erinrar hon sig kopian hon gömt under bordsduken, och hon river den i småbitar och spolar ner på toaletten. Hon är rädd, men tror att bevisen är undanröjda.

Spioncentral? I en etta på andra våningen på Brännkyrkagatan 56-58 huserade firma B Löfquist-Hutmacher, och här gjorde Gösta Leffler sitt misslyckade försök att sälja uppgifter om Sveriges kraftförsörjning.

Larmet går

Det hade de också varit om inte Louis Ramier varit vän med en svensk generalstabskapten, för vilken han tvekande berättar om den tafatte spionen. Vännen springer raka vägen till polisen som tar saken på högsta allvar, och den 25 augusti 1949 gör husrannsakan i lägenheten på Brännkyrkagatan där man finner de kopior Beate Löfquist-Hutmacher gömt och senare kommer att förstöra. Larmet går, och Gösta Leffler sätts under bevakning. När en ny hyresgäst flyttar in i lägenheten på Brännkyrkagatan ser man det som tecken på förestående flykt, och slår till. I själva verket rör det sig om en släkting till Beate Löfquist-Hutmacher som fått låna den tomma våningen ett par dagar. I Falkenberg, där Gösta Leffler och Beate Löfquist-Hutmacher befinner sig på sin resa, hämtas Leffler in av polisen den 28 september. Beate erinrar sig i panik att originaldokumenten ännu ligger i Lefflers väska, och bränner dem i husets värmepanna.

Även i häktet fortsatte Gösta Leffler att samla information. Här ett tidningsurklipp som hans försvarsadvokat beslagtog på i cellen på Långholmen.

Det sista äventyret

Gösta Leffler blånekar till alla anklagelser, och polisen inser med förvåning att han tycker att arresteringen och det hotande fängelsestraffet är spännande. Han fortsätter till och med i häktet att samla tidningsutklipp om kraftverk och elförsörjning, till försvarsadvokatens förskräckelse.

–          Vi sitter inte och bluffar här, ryter förhörsledaren. Tala om för mig innan det blir värre.

Inte en gång lyckas man få Gösta Leffler att tappa fattningen, vilket är mer än man kan säga om Beate Löfquist-Hutmacher som darrar och gråter och under rättegången inte ens vill sätta sig i vittnesbåset utan att hennes advokat finns på stolen bredvid. Den 14 februari 1950 döms Gösta Leffler till arton månaders fängelse för spioneri. Den relativt milda domen beror med stor sannolikhet på brottets minst sagt amatörmässiga utförande, men kanske även på att Gösta Leffler fått cancer. Hade hans vakande ängel Beate Löfquist-Hutmacher inte bränt brevet med nazistanklagelserna mot hovrätten och kungafamiljen hade straffet garanterat blivit ett annat, men frågan är om det hade bekymrat Gösta Leffler. Han dog i strupcancer sju månader efter domen som på så sätt blev hans livs sista äventyr.

Text och bild: Petter Inedahl

glomda-mord-ad

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *