Med osthyvel som mordvapen

Det är ett välkänt faktum att de flesta mord sker i hemmet, och det krävs inte heller någon större fantasi för att finna tänkbara mordvapen där. Knivar, saxar, skruvmejslar, hammare, en tung askkopp, listan kan göras lång. Ett av de föremål som borde komma ganska långt ner är osthyveln, och ändå var det just denna som Stockholmsbrevbäraren Berndt Ohlsson tog till när han mördade en adressat på sin postrunda. 

De flesta journalister antog att de hört fel när polisen berättade att mordet skett med en osthyvel, och ändrade det till ostkniv innan det gick i tryck. DN förklarade omotiverat att mördaren ”gjorde fina tider på både 100- och 200-meterslöpning”. Här SvD den 2 september 1953, morgonen efter mordet.

Hösten hade kommit till sist efter en rekordvarm sommar. Den 1 september 1953 hade varit kylig, men annars precis som vilken händelselös tisdag som helst för makarna Winblad. I varje fall tills klockan sju på kvällen då det oväntat ringde på dörren. Utanför stod 29-årige Berndt Henry Ohlsson, en bekant till Karl Winblad sedan de under beredskapsåren varit stamanställda underofficerare vid Kungliga Gotlands Infanteriregemente, I 18. Berndt var klädd i sin brevbäraruniform, men både mössa och väska saknades. Under skjortan stack några brev fram, men det som fångade makarna Winblads blick när han klev in i hallen var varken posten, kläderna eller de stirriga ögonen, utan det faktum att hans ansikte och händer var översköljda med blod.

Olle Snurr

Berndt, som av alla utom sin fästmö och mamma kallades Olle, var för Karl känd som Olle Snurr, ett öknamn han fått i det militära på grund av hans ständiga vana att brodera upp de mest otroliga historier ur fantasin, och sedan presentera dem som sanning för de häpna regementskamraterna. Kanske var det därför hans första ord ”Jag har skurit ihjäl en människa”, inte framkallade några allvarligare reaktioner hos paret Winblad. Olle stank sprit och hade vissa svårigheter med att stå rakt, och Saga Winblad tvingade i honom en kopp starkt kaffe och tvättade av blodet för att kunna förbinda det sår han uppenbarligen hade någonstans. Hela tiden upprepade Olle ”Jag har haft ihjäl en människa, snutarna är efter mig”, och det var inte förrän blodet tvättats bort utan att något sår upptäckts som paret Winblad, utan att tro på Olle Snurrs fyllebabbel, ändå började ana att allting kanske inte stod rätt till.

En förvirrad promenad

Efter en del övertalning gick Olle med på att visa var mordet skulle inträffat, och Karl och Saga Winblad följde med på en vinglig och minst sagt underlig promenad de få kvarteren bort till Kungsholmsgatan. Under färden hade Olle envisats med att hans följeslagare skulle gå på andra sidan gatan för att ”inte väcka uppmärksamhet”, och vid ett tillfälle hade han pekat rakt ut i den tomma körbanan och ropat: ”Där står de, polisen. Gå försiktigt här.” Väl utanför porten till nummer 19 försvann Olle in, och paret Winblad väntade som han velat utanför. Efter en stund kom han tillbaka och fortsatte bort mot närbelägna Kungsbroplan där han sin brevbärarplikt trogen postade några brev han inte kunnat finna adressaterna till under dagens arbetspass. Paret Winblad verkade han nu helt ha glömt och de gick hem igen, övertygade om att det hela bara varit ytterligare ett utslag av Olle Snurrs vilda fantasi, och att blodet kommit av att han fått näsblod.

Brevbäraren från helvetet

Makarna Winblad hade de senaste åren umgåtts sporadiskt med Olle och hans fästmö Britta Johansson, med vilken han bland annat påstått sig ha ett barn, och paret hade vid upprepade tillfällen varit gäster i det Winbladska hemmet. Hade Karl Winblad vetat lite mer om sin före detta lumparkompis, är det dock troligt att han inte varit fullt lika pigg på bekantskapen. Den grove och storväxte Olle Snurrs hiskliga historier dolde nämligen ett lika hiskligt temperament som upprepade gånger gett honom problem. Han misshandlade en kypare som han fått för sig hade saltat notan, och han misshandlade sin egen mamma för att hon tände lampan mitt i natten. Två gånger hade han kommit i slagsmål med polisen och hela tio gånger arresterats för fylla, ett brott som fram till att det avskaffades 1977 gav böter, i fallet Olle sammanlagt 14 000 kronor i dagens penningvärde. Vidare missbrukade han kodein, ett beroendeframkallande ämne som i kroppen omvandlas till morfin. Idag är kodein narkotikaklassat, men 1953 kunde det köpas receptfritt, vilket var mer än man kunde säga om alkoholen, som bara såldes mot motbok, någonting som Olle saknade varför han oftast fick förlita sig på hembränt. Kombinationen alkohol och kodeintabletter, av vilka han kunde ta upp till ett tjugotal om dagen för att hålla humöret uppe under brevbärarrundor som många gånger skedde i trance, gjorde hans psyke extremt instabilt. Förutom att misshandla andra hade han även en gång försökt ta livet av sig med sömntabletter, och därför tillbringat ett par månader inspärrad på före detta epidemisjukhuset vid Roslagstull. Från sina överordnade på posten hade han bara goda vitsord, men de flesta av arbetskamraterna var rädda för honom och undvek honom så mycket det gick, en situation man får anta inte förbättrades när han misshandlade Sven Kvistberg, en av få kvarvarande vänner på jobbet, och dennes hustru, en händelse som inte ledde till åtal endast på grund av att Olle mutade dem.

Kungsholmsgatan 19. Mordet skedde strax innanför det lite större fönstret längst till höger en trappa upp ovanför den blå markisen. Bakom glaset i bottenvåningen på hörnhuset tvärs över gatan låg ingången till Dahlbergs konditori där Olle och Britta gick och fikade, och i Kungsholmsgatan 13, huset med den vita fasaden tre portar bort från mordplatsen bodde Olle och hans mamma i en etta på andra våningen.

Jag har mördat en människa

Den alltså nästan 30-årige Ohlsson hade ingen egen bostad, utan bodde omväxlande hemma hos sin mamma och sin fästmö som även hon bodde hos sina föräldrar, men ute i Hägersten. Henne ringde han nu vid åttatiden på kvällen den 1 september och sa: ”Vill du komma ner ett slag, jag vill prata med dig.” Trots att hon hörde på rösten att han var full gjorde hon som han ville och de gick och fikade på Dahlbergs konditori, beläget på hörnan av Kungsgatan och Kungsholmsgatan, endast några meter från nummer 19, där det ännu lyste i den till synes tomma portvaktslägenheten en trappa upp. För fästmön berättade han samma historia som för paret Winblad, och det är möjligt att den ännu blodiga brevbäraruniformen hjälpte till, men hon trodde på honom och lyckades få med honom till polisen där han vid halv tolvtiden på natten för en förvånad vaktkonstapel förklarade: ”Jag har mördat en människa.” Under de efterföljande förhören rullades hela den vidriga historien upp.

En ny vän

En brevbärares arbetsdag både börjar och slutar tidigt, och redan kvart över två stämplade Olle ut från sin arbetsplats vid postkontoret Stockholm 12 på Fridhemsgatan. Med en lånad motbok lyckades han köpa ut två halvlitrar brännvin för att bättra på det femtontal kodeintabletter han petat i sig under dagen. Av arbetskamraterna var det ingen som hade lust att ta en sup med den notoriskt instabile Olle, som kunde bli aggressiv enbart av att någon tittade på honom, och därför fick han dricka den ena flaskan i ensamhet stående i en port. Styrkt av detta gick han vidare till ölkaféet på Fleminggatan 10, en nu riven byggnad ironiskt nog på samma plats där senare tingsrätten skulle ligga, och här träffade han Per Gösta Spångberg, en portvakt han brukade stöta på under sina brevbärarrundor, och som han även vid ett par tillfällen köpt hembränt av. Spångberg var gräsänkling då hans hustru befann sig ute i skärgården, och efter några öl bestämde de sig för att gå upp i hans tjänstelägenhet på Kungsholmsgatan 19 för en smula grövre alkoholintag än vad ölkaféet kunde erbjuda.

Här, från det numera nedlagda postkontoret Stockholm 12 på Fridhemsgatan 9-11, utgick Berndt Henry Ohlssons narkotikapåverkade brevbärarronder under nära fyra år.

Med sinne för äventyr

Hemma hos Spångberg korkades den andra spritflaskan upp, och tillsammans med sockerdricka blev det en rätt skaplig grogg, problemet var bara att Olle började bli hungrig. Klockan var nu runt fem på eftermiddagen, och de båda kumpanerna gick ut i köket för att se vad som fanns i matväg, vilket inte visade sig vara mycket. Spångberg gjorde det bästa av situationen, och hämtade fram bröd, smör, ost och skinka som han dukade upp på bordet i vardagsrummet, men Olle var inte hungrig på smörgåsar, utan hade siktet inställt på en burk sill som i närapå ensamt majestät tronade i skafferiet, en burk som Spångberg dock inte ville dela med sig av då han tänkt ha den till lunch under morgondagen. Med butter uppsyn satte sig Olle åter, men tankarna ville inte släppa sillburken och den snåle portvakten som inte ville bjuda honom trots att det var han som stod för spriten. Spångberg pratade på som han alltid gjorde när han druckit. Sina 66 år till trots var han en gladlynt man med smak för både sällskap, sprit och spänning. Han läste äventyrsberättelser på engelska såväl som serietidningar, och nu hade han en kamrat som verkligen såg ut att kunna lyssna. Hade han känt Olle lite närmare, eller lagt märke till glimten i dennes ögon där han satt på andra sidan bordet och muttrade om sillburken, kanske kvällen slutat annorlunda. Nu hann han förmodligen knappt förstå vad det var som träffade honom när Olle Snurr reste sig upp och gav honom en rak höger som krossade näsbenet i ett slag. Spångberg ramlade baklänges i soffan med ett förvånat ”Olle” på läpparna. Namnet på sin mördare var det sista han någonsin skulle yttra.

Mordvapnet. Troligen ett av de mer ovanliga.

Vad obduktionen avslöjade

Vad som sedan hände pusslades ihop bit för bit under de många förhören. Olle, som efter det utdelade slaget arbetat sig upp till totalt ursinne, grep det första tillhygge han kunde komma över, osthyveln på bordet, och högg Spångberg gång på gång i ansiktet med all kraft. Den kortväxte och spensligt byggde portvakten hade inte en chans. Det första hugget med osthyveln trängde genom vänster ögonbryn och högg stora flisor ur det underliggande benet. Obduktionsrapporten avslöjar ännu fler skador: ”Okbenet och överkäksbenet är helt sönderslagna. Ur ett djupt skärsår på näsryggen sticker brosket fram. Vänster hörntand är lösslagen och underkäksbenet är brutet och intryckt.” Olle berättade senare att han kunde höra de krasande ljuden när benen i käken gick sönder, och ändå hade kanske Spångberg överlevt om han inte börjat ”böla som en tjur”. Det blev nämligen för mycket för Olle, som själv ansåg sig vara ”en känslig person”. Han fattade osthyveln i nytt grepp och högg allt vad han orkade in i Spångbergs mun för att få tyst på oljudet och få bort Spångbergs tunga som hela tiden ville ut. Efter ett tiotal hugg hördes ”ett ljud som när man trampar i våt lera”, och en kaskad av blod började välla upp ur portvaktens mun. Osthyveln hade då skurit av de bakre svalgväggarna och sedan böjts dubbel så att den fastnat, och när Olle inte lyckades få ut den, den satt så hårt att man vid obduktionen var tvungen att skära loss den, gick han helt enkelt därifrån i övertygelsen om att Spångberg var död. Den hemska sanningen var dock att han ännu levde, men att osthyveln stängt till luftvägarna så att han efter en fasansfull dödskamp kvävdes på sin egen soffa. Ingen såg honom dö, Olle hade redan lämnat lägenheten för att, nerdränkt med blod mitt i eftermiddagsrusningen, gå hem till de enda riktiga vänner han hade, makarna Winblad.

Obesvarade frågor

Ett vanligt fyllegräl som urartat, om man fick tro Olle, men det fanns försvårande omständigheter. Innerfickan på Spångbergs kavaj var vänd ut och in när polisen kom till platsen, och avsaknaden av blodfläckar på tyget tydde på att detta skett sedan Spångberg dött. Den saknade plånboken återfanns inne i sovrummet, tom, och ett låst skåp visade starka tecken på att någon försökt bryta upp det. Vad hade Olle Snurr gjort sedan han återvänt med makarna Winblad? Hade han gått tillbaks till mordlägenheten och sökt igenom den efter pengar, eller hade någon annan helt okänd människa tagit sig in genom den olåsta dörren? Den fullständiga historien får vi antagligen aldrig veta. Berndt Henry Ohlsson erkände sig skyldig och efter en sinnesundersökning där han förklarades strafflös överfördes han till mentalsjukhus enligt femte kapitlet femte paragrafen i strafflagen, en så kallad fem-femma. Rättegången tog fyra timmar, ”utan lunchpaus”, har ett förargat skrivbiträde antecknat i kanten av protokollet, och därmed var saken utagerad från polisens sida. Kvar i arkivet ligger den missfärgade och böjda osthyveln som ett makabert minne av en helt vanlig tisdag i början av femtiotalet.

Text och bild: Petter Inedahl

glomda-mord-ad

Trackbacks & Pings

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *