Den glade mördaren

Alla undrade vad det var som luktade så konstigt ur Gustav Stålgrens lägenhet. Städerskan hade sökt honom, bekanta hade sökt honom, ja till och med nykterhetsnämnden hade sökt honom. När fastighetsskötaren till sist förmåddes hämta sin huvudnyckel för att låsa upp fick man förklaringen. Det var Gustav själv som luktade. En kniv satt inkörd i hans bröst, och i det vanställda ansiktet kröp maskarna så tätt att det till en början var svårt att säga vem det egentligen var som låg där hopkrupen på hallgolvet i en halvcirkel av torkat blod. 

 

Gustav Stålgrens död hade svårt att hävda sig i konkurrensen med Cornelis Vreeswijks rattfylla och polisjakten på Clark Olofsson, men här är en av notiserna.

Ett mord är en fruktansvärd händelse som inte för någonting gott med sig. Ett livs hela tragikomiska föreställning får ett brått, våldsamt och ofta smärtfyllt slut, och efter ett par kortfattade tidningsnotiser, ibland inte ens det, drar världen vidare. Kvar blir tomhet, ångest och sorg, och en handfull dokument i något myndighetsarkiv. Det samstämmiga omdömet om gärningsmannen brukar nästan alltid vara: ”Det är så olikt honom, han som jämt är så snäll”. Den typiske mördaren är inte någon kallhamrad gangster, utan just en sådan människa som den glade dansken Egon Hornshöj Hansen.

Född till äventyrare

Egon Hornshöj Hansen växte upp i industristaden Herning i Danmark. Herning är ingen vacker plats. Staden byggdes upp under ett par årtionden i slutet av 1800-talet kring en hastigt expanderande textilindustri. Idag är den ett missbildat monster av glas och betong, i början av 1950-talet var där kanske inte lika fult, men i gengäld desto smutsigare. Egon Hornshöj Hansen var näst äldst av sex syskon, och hade han varit född i en annan tidsålder kunde han blivit den perfekte upptäcktsresanden. Orädd, storväxt, intelligent över genomsnittet, och alltid nyfiken och ressugen. Det var självklart att det smutsiga och nergångna Herning inte höll några större lockelser för en sådan människa.

Egon Hornshöj Hansen, den glade mördaren.

Ett skämt som kostar fängelse

Innan han ens fyllt arton lämnar han föräldrahemmet och liftar till Köpenhamn. Han har inga direkta planer, men desto fler drömmar, och vill se sig om i världen. Den danska huvudstaden är ett första steg på vägen. När han 22 år gammal deserterar från militärtjänstgöringen i flygvapnet och rymmer till Island har han redan hunnit med betydligt mer än sina regementskamrater. Han har varit till sjöss som fiskare, arbetat på varv i Norge och bondgård på Island, där han för övrigt också haft sitt första mellanhavande med polisen. Egon Hornshöj Hansen är social och har lätt att skaffa sig vänner oavsett var han är. Som de flesta andra ungdomar tycker han om att festa, och efter en blöt natt i Reykjavik lånar han en bil som står parkerad på gatan. När bilens ilskne ägare kommer springande med en påk i handen, slår han ner honom. Det hela är ett skämt, men en form av humor som kostar honom både körkortet och flera månader i fängelse.

Luspank, arbetslös och singel

I Reykjavik träffar han svenska Ingrid. Han är tjugofyra, hon tjugotvå, och det förälskade paret flyttar till Stockholm och gifter sig. De får två barn. Äktenskapet är lyckligt, och 1960 tar Egon Hornshöj Hansen svenskt körkort och börjar jobba som lastbilschaufför på SLAB, en föregångare till Green Cargo. Det danska gemytet må vara en skröna, men i Egon Hornshöj Hansen är det verklighet, och de svenska chaufförskollegorna är inte heller några dysterkvistar. Det är ett glatt och kamratligt gäng som om kvällarna ofta samlas för ett glas. 1962 tar han ett för mycket under arbetstid och mister körkortet, vilket blir slutet på karriären som lastbilschaufför. Han börjar istället jobba som städare, och både gemytet och festandet intensifieras. Året därefter blir han överfallen på Mariatorget, en händelse som slutar med att Egon Hornshöj Hansen slår ner sin antagonist och även den polisman som försöker ingripa. Egon Hornshöj Hansen tar åter sin tillflykt till Island, men återvänder efter ett par trista veckor till Stockholm. Som plåster på såren får han sex månaders straffarbete. Det trots allt lyckliga äktenskapet har klarat en hel del sorglöshet under de gångna fyra åren, men detta blir för mycket. När Egon Hornshöj Hansen muckar sommaren 1964 är han luspank, arbetslös och singel.

Gammal vid trettio års ålder

Långt från att låta sig nedslås av detta startar han eget i städbranschen, och lyckas skaffa sig en hel del kunder. Hade det inte varit för det återkommande ”gemytet”, och kanske även ett litet inbrott och dessutom något misslyckat postbedrägeri, skulle man vara frestad att säga att han klarat sig riktigt bra. Hösten 1965 blir den svenska marken på nytt för het för Egon Hornshöj Hansen, som beger sig till hemlandet. Han stannar i Köpenhamn utan att ta kontakt med familjen i Herning. Troligen är det känslan av misslyckande som sätter hinder i vägen för släktträffen. Från att ha varit den vittbereste och världsvane har han nu blivit den halvalkade fängelsekunden. Han är ännu bara trettio år.

Rasmus på luffen

Den varma sommaren 1966 tar Egon Hornshöj Hansen, trots att han vet att han är efterlyst, tillsammans med en kamrat, Jens Olsen, båten över till Landskrona. På äkta ”Rasmus på luffen”-vis liftar man upp till Stockholm, och övernattar på höskullar eller under bar himmel. En ost, en limpa och en flaska brännvin som förtärs under skratt och prat i en solbelyst skogssluttning, de åtta dagarnas färd går snabbt, och är precis så idylliska som de låter. I Stockholm söker de bägge vännerna jobb på Zackrissons åkeri på Surbrunnsgatan, ett sophämtarföretag beläget där finrestaurangen Clas på hörnet idag huserar. Olsen får jobb direkt då det alltid är brist på arbetskraft vid den stinkande hanteringen, men för Egon Hornshöj Hansen, som inte längre har körkort, går det sämre. Kamraterna skiljs åt efter löfte att ses igen så snart det går, och Egon beger sig till sin före detta fru för att låna pengar. Hon ger honom 40 kronor, ungefär 350 kronor i dagens penningvärde, och skickar förskräckt iväg honom. Hon har ett nytt liv med en ny man, och vill inte ha en efterlyst brottsling på halsen.

Hägerstensvägen 110. Mordlägenheten ligger två trappor upp och har fönster mot gården.

Spriten kallar

En vecka senare gör Jens Olsen slag i saken och söker upp sin reskamrat. Han finner honom yrvaken två trappor upp på Hägerstensvägen 110 i Aspudden, i sängen hos den nära tjugo år äldre Elsa Wulf som bor med sin femtonårige son. Det är söndagen den 7 augusti 1966, och återseendet måste givetvis firas. Egon Hornshöj Hansen lånar pengar av Elsa Wulf och ringer på hos hennes granne Gustav Stålgren, vars affärsidé består i att tillhandahålla spritdrycker även vid tidpunkter när Systembolaget har stängt. Tillfället är dock illa valt. Gustav Stålgren har andra kunder och säger åt Egon att komma tillbaka senare. Med en förargad grimas försvinner denne iväg i riktning mot tunnelbanan. Om det inte går att skaffa sprit här går det någon annan stans. Kvar sitter Elsa Wulf och Jens Olsen och undrar vad som hände. Efter flera timmars väntande skiljs de åt utan att ha sett röken av Egon Hornshöj Hansen.

Den sista supen vid Gustav Stålgrens köksbord. På glaset till vänster fanns mördarens fingeravtryck.

Ursinnig och knivbeväpnad

Denne har under tiden både sökt och funnit alkohol, men när den ena källan sinar får man helt enkelt gå till den andra och inte vara för fin i kanten. Under eftermiddagen åker han tillbaka till Aspudden, och ringer återigen på hos Gustav Stålgren, denna gång är det fritt fram, och vid de rangliga pinnstolarna i köket gör man affärer. Man tar varsin sup för att besegla avtalet, och den sista halvflaskan brännvin kommer på bordet. Egon Hornshöj Hansen stoppar den innanför byxlinningen och räcker över de tjugo kronorna. En flaska kostar alltid tjugo kronor, men det här är den sista och Gustav Stålgren ser chansen till en extra hacka, och höjer priset till tjugofem. Egon Hornshöj Hansen bara skrattar åt den hastigt uppkomna inflationen, och reser sig upp för att gå när den med ens ursinnige Gustav Stålgren sliter fram en kniv.

Mordvapnet, en 24 centimeter lång kökskniv.

I en pöl av blod

I efterhand är det lätt att konstatera att detta inte var det smartaste den spenslige och kortväxte krymplingen, hans ena ben var fem centimeter kortare än det andra, Stålgren kunnat göra. Egon Hornshöj Hansen skrattar igen. Det har ännu inte gått upp för honom att Gustav Stålgren menar allvar. Det gör det inte förrän denne ställer sig mitt i vägen i dörröppningen och måttar ett hugg som snittar upp Egon Hornshöj Hansens arm. Egon reagerar med blixtens hastighet. Han säger sig efteråt knappt minnas hur, men med en knuff får han Gustav Stålgren ur balans och sliter kniven ur hans hand. Ett par sekunder senare ligger denne i en snabbt vidgande blodpöl på hallgolvet. Kniven sitter inkörd i hans bröst ända till skaftet och har skurit av lungpulsådern. Det tar bara ett par sekunder för honom att dö.

Hemmakirurgi

Egon Hornshöj Hansen gör ett sista besök hos Elsa Wulf. Såret i armen måste sys, men då han anar att en läkare skulle ställa besvärliga frågor gör han ingreppet själv med nål och tråd han hittar i den förskräckta värdinnans sylåda. Natten efter mordet tillbringar han i Bellevueparkens prunkande sensommargrönska, och de nästkommande i olika trappuppgångar. Den 12 augusti grips han för lösdriveri när han sover i porten till Roslagsgatan 15, och polisen upptäcker snabbt att han är anhållen i sin frånvaro. Det är ännu fyra dagar kvar tills Gustav Stålgrens maskstungna och stinkande lik hittas, och det är inte förrän en fingeravtrycksundersökning av mordlägenheten genomförs som man lägger ihop två och två och börjar ställa frågor av typen: ”Var befann du dig på eftermiddagen den 7 augusti?” En efter en samlas vittnena in. Elsa Wulf, Jens Olsen och Gustav Stålgrens grannar.

I parken vid 1700-talsgården Bellevue tillbringade Egon Hornshöj Hansen natten efter mordet. Än idag kan man finna människor sovande här.

Mat åt insektslarver

Egon Hornshöj Hansen får en typisk dussinrättegång. En polisman som varit med vid rekonstruktionen menar sig ha upplevt honom som extra upphetsad och inlevelsefull när själva mordscenen ska spelas upp, trots att fotografierna visar en brottsling med slö och resignerad blick. En ointresserad försvarsadvokat är på utlandssemester när domen faller på sex års fängelse för dråp. Det har då gått nästan ett år sedan brottet begåtts, och förutom fängelsestraffet döms han att betala obduktionskostnaden på 190 kronor. Spritlangaren Gustav Stålgren begravs av staten i en omärkt massgrav på Sandsborgs kyrkogård, och Hägerstensvägen 110 är numera en finare bostadsrättsförening. Man kan undra om innehavaren av den lilla ettan längst till höger på andra våningen vet att det var precis innanför hans eller hennes lägenhetsdörr som en sjukpensionär blev mat åt insektslarver den vackra och varma sensommaren 1966.

Text och bild: Petter Inedahl

glomda-mord-ad

En kommentar till “Den glade mördaren”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *