The swinging sixties var händelsernas årtionde. Beatles och Rolling Stones toppade listorna, och Mary Quants minikjolar fick ögonbrynen att åka i taket. Sverige var dock inte riktigt som England, och Stockholm definitivt inte London. I den dödsdömda och avfolkade stadskärnan rasade grävskoporna, och de övergivna husen befolkades av ett klientel väldigt långt från Bildjournalens trendiga tonårsidoler. Det var här småtjuven Hasse Marmbo plötsligt fick smak för mord.

Hans Marmbo får domen inför fullsatta läktare.

På eftermiddagen den 5 november 1966 strosade tjugotreårige taxichauffören Lars Olsson omkring vid parkeringen på kanslihuskajen i Stockholm i väntan på en kund. Det var kallt i luften och Norrströms ogästvänliga grå vatten kom väsande och virvlande ner från Vasabron. När Lars Olsson lutade sig över räcket fick han syn på ett bylte som kom flytande, ett bylte med otäckt mänskliga drag. Det var liket efter grovarbetaren Per Hallsén, och när strömmen vände det på rygg grinade hans uppsvullna ansikte grönt och blått mot taxichauffören. Per Hallsén hade legat på Riddarfjärdens botten nästan en månad innan han slutligen flöt upp och drev iväg mot kanslihuskajen, och hans plötsliga uppdykande markerade slutet på den intensiva polisutredningen av vad fantasifulla journalister döpt till träskmorden.

Ungefär där den blå sandlådan står i mitten av bilden lutade sig taxichauffören Lars Olsson över räcket när han fick se Per Hallséns döda kropp komma flytande på väg ner mot Stallbron i bakgrunden.

Träsket

Stockholms gamla stadskärna såg i mitten av sextiotalet ut som någonting hämtat ur en bilderbok om andra världskriget. Klarakvarteren var jämnade med marken, Brunkeberg skövlat, och ända bort mot Johannes kyrka gapade hålen stora där huskropparna raserats. Allt skulle bort, artonhundratalets villerkullabebyggelse likaväl som herremanshusen från sexton- och sjuttonhundratalen, och vad som ännu stod tvångsinlöstes av Stockholms stad och hyrdes ut på rivningskontrakt eller togs helt sonika över av människor som av skilda anledningar valde att hålla sig undan. Prostituerade, alkoholister och narkomaner flyttade in vägg i vägg med studenter och underbetalda diversearbetare. Fickstölder, knivslagsmål och inbrott blev vardagsmat, och stadsdelar som en gång ansetts ståndsmässiga kunde nu varit hämtade ur en Dickens-roman. I pressen kallades området träsket, och här umgicks karaktärer som ”Västeråskattan”, ”Hasse kofot” och ”Olle Masen”.

En försvunnen miljö. Mordhuset är det smala med gaveln mot fotografen, och fönstren i Åke Björkmans lägenhet kan skymtas i den trånga bakgården. Foto från polisen.

Hundra kronor för ett knull

En typisk fastighet i dessa stadsdelar var Brunnsgatan 26. Ett smalt ålderdomligt fyravåningshus som ännu i förfallet bevarande en smula av sin forna charm med stenlagda golv och stor öppen spis i trappuppgången. Här bodde bland andra svetsaren Åke Björkman, i en etta en trappa upp och med fönster mot gården. Med honom bodde hösten 1966 Astrid Gennestad. De hade bägge sett sina bästa dagar utan att för den skull vara lastgamla. Åke Björkman var 37 år och svetsare oftast endast till namnet. Han hade svårt att behålla jobb då spriten kom i första rummet, och dessutom led han av gulsot vilket gjorde att han var flitig gäst på sjukhus. Astrid var ett år äldre och gift, dock inte med Åke. Hennes man åkte jojo in och ut på landets fängelser, och Astrid försörjde sig så gott hon kunde genom vad som med den tidens slang kallades att ”gå på sporten”. Ett knull kostade en hundring, strax över åttahundra i dagens penningvärde, och höll henne och Åke flytande och packade ett par dagar. Det var inte kärlek, men det var ett sätt att leva.

Porten till Brunnsgatan 22a där infarten till den provisoriska parkeringen låg. Här åkte Hasse Marmbo och Astrid Gennestad ut med Siv Grytings lik. Det nu försvunna mordhuset Brunnsgatan 26 låg längre upp i backen vid de blå pelarna.

Rykten om mord

De halvt laglösa kvarteren i Stockholms City surrade av rykten. Det var kupper som planerades, tillslag som gjorts och människor som försvunnit. Någon hade hamnat på torken, en annan på kåken, och någon hade gift sig rikt och levde nu ett liv i lyx. De flesta av dessa rykten var som vanligt ett sammelsurium av påhitt och halvsanningar, men de gick sina varv och lyssnades på, även av polisen. I slutet av oktober 1966 började det viskas om mord, flera mord. Detta var ingenting nytt eller ovanligt, men just de här ryktena var intensivare än annars, och dessutom märkvärdigt preciserade. De gav till och med adressen på en lägenhet där morden skulle skett: Björkman, Brunnsgatan 26. Stockholmskriminalen skickade två man på rutinkontroll. Det var inte troligt att flera människor mördats utan att de skulle märkt det, men rykten av det här slaget måste givetvis ändå kontrolleras. Klockan sju på kvällen den 27 oktober knackar man på dörren till den Björkmanska lägenheten. Där sitter Astrid Gennestad, berusad och påtagligt nervös. Väggarna och golvet är fläckade av blod. Det är en bisarr och fasaväckande historia som hon hackande och svamlande så småningom får ur sig.

Åke Björkmans etta på första våningen på Brunnsgatan 26. Båda morden skedde ungefär där fotografen står, i öppningen mellan köket och vardagsrummet. Nils Stenbäck precis innanför, Siv Gryting mot samma vägg på kökssidan. Polisens foto.

Dr Jekyll och Mr Hyde

Det hela kretsar kring en man vid namn Hans Marmbo. Vid det här laget är han trettiosju år gammal, frånskild tvåbarnsfar, och har varit med om lite av varje, som ett utdrag ur polisregistret visar. Stöld, häleri, rattfylleri, bedrägeri och egenmäktigt förfarande var de oftast återkommande rubrikerna ur hans levnadsbeskrivning. Suttit inne hade han gjort ett flertal gånger, och drack gjorde han så gott som dagligen. Trots detta var Hans, eller Hasse som han allmänt kallades, ändå ett snäpp över de flesta andra vinddrivna existenserna här. Han hade en liten men ren lägenhet på Döbelnsgatan, och var alltid i tid på jobbet om han hade ett, och dessutom omvittnat snäll och givmild. Han delade gärna sina få tillhörigheter med dem som behövde dem bättre, och bjöd ofta på mat eller dryck. Den som inte hade någonstans att bo kunde alltid finna en ledig plats på hans soffa, och han hade med sina knytnävar stoppat fler än ett våldtäktsförsök i de ruffiga citykvarteren. Marmbo var en sällskapsmänniska med ett bullrande skratt, problemen kom när han drack. Hans humör kunde då skifta från Dr Jekyll till Mr Hyde på några sekunder och utan synbar yttre orsak. Lika många som höjde hans generositet och vänlighet till skyarna var det som samtidigt berättade att de var rädda för honom. Hans livs kärlek hade inte varit hans fru utan en kvinna som inte ville veta av honom. Han tatuerade ändå in hennes namn på sin ärrade kropp, och glömde henne aldrig.

Kuppen mot restaurang Söderport

Sent på fredagskvällen den 7 oktober knackar det på Hasse Marmbos dörr. Det är Perra Hallsén och Hasse Kofot, och de börjar upphetsat berätta om en stöt de planerat, en stöt som är i stort sett riskfri och kan ge grova pengar. Det handlar om 25 000 kronor som ska finnas i det skraltiga gamla kassaskåpet på restaurang Söderport. De kommer att ligga där tills banken öppnar på måndag, och att komma åt dem blir en barnlek. Hasse Marmbo är ingen dumskalle, och inte heller är det första gången han hört sådana historier, men tjugofemtusen är mycket pengar, långt över 200 000 i nutida penningvärde, så han låter sig övertalas mot bättre vetande. I en stulen bil lastar man sin likaledes stulna utrustning och kör till Liljeholmsbron 8 där Söderport ligger. Hasse Kofot, vars riktiga namn är Björkman, öppnar dörren på det sätt som gett honom hans smeknamn. Det tar inte många sekunder innan det går upp för Hasse Marmbo att historien återigen varit lite för bra för att vara sann. Det gamla kassaskåpet har blivit utbytt mot ett av senaste modell, och även om han är händig med en skärbrännare är det här överkurs. Efter ett gräl gör man det bästa av situationen och lämnar platsen utan pengar, men med så mycket sprit man orkar bära.

Liljeholmsbron 8 där restaurang Söderport låg, platsen för det misslyckade inbrott som förmodligen triggade hela mordvågen. Restaurangen fanns kvar till 2009, och hade då legat på samma adress i 70 år.

Fylla och misshandel

Färden ställs mot Brunnsgatan 26, där Hasse Kofots bror Åke har en lägenhet, men stämningen i bilen är allt annat än munter. Ingen av dem är nykter, och Hasse Marmbo är förbannad. Istället för en förmögenhet har de fått med sig vanlig sprit. Det är bara två månader sedan han muckade från Lärbroanstalten, och nu riskerar han att åka in igen för några ynka spritflaskors skull. Det känns surt. De lämnar av alkoholen och Hasse Kofot, och fortsätter till en bekant ute i Hjorthagen för att dränka besvikelsen. Där finns även Åke Björkman och Astrid Gennestad. När spriten sent omsider tar slut slänger sig Hasse Marmbo, Perra Hallsén och Åke Björkman i bilen för en tur tillbaka till förrådet. Stämningen är fortfarande spänd och har inte blivit bättre av att Perra Hallsén misshandlat Astrid Gennestad. Fredagsnatten har under dryckesslaget övergått i morgon och sedan dag och till och med kväll. Det är lördagen den 8 oktober.

Första mordet

I bilen blir ljudnivån högre. Åke Björkman käftar, och Perra Hallsén skryter om sina lyckade stötar. Perra Hallsén som först lockar med tjugofemtusen och sedan bara levererar lite sprit. Hasse Marmbo sitter bister och tyst vid ratten. När de kommit i höjd med Riddarholmen får han nog, och trampar gasen i botten. Han svänger med tjutande däck över bron och tvärbromsar nere vid kajen. Med ett ryck sliter han ut Perra Hallsén. Några meter från Svea Hovrätt är det dags att göra upp. Perra Hallsén måttar en sving mot Hasse Marmbo som kontrar med sin specialare, en stenhård vänsterkrok som träffar rätt i tinningen. Utan ett ord sjunker Perra Hallsén ner på marken och glider över kajkanten. Det är det sista någon ser av honom innan han flyter upp framför ögonen på taxichauffören Lars Olsson en månad senare.

–          Så ska en luffare tas, kommenterar Hasse Marmbo torrt.

Att han just begått sitt första mord börjar så sakteliga gå upp för honom, men han är förbannad och har dessutom sett en hel del i sitt trettiosjuåriga liv.

Nils Stenbäcks lik hittades stående upprätt på botten fastkilat mot kajkanten på nästan exakt samma plats där nu Mälardrottningens landgång ligger. Per Hallsén åkte i vattnet strax bakom fotografens rygg, och flöt så småningom iväg åt andra hållet förbi Strömsborg.

Jävla skithora

Kanske hade historien slutat där om inte Åke Björkman några dagar senare fått en släng av gulsot.  Han förs med ambulans till Sabbatsbergs sjukhus, och vännen Marmbo kommer upp med en bukett. Åke Björkman är orolig. Hyran är inte betald, och någon måste hålla koll på Astrid. Hasse Marmbo lugnar honom. Han ska fixa allt, och han menar vad han säger. På kvällen den 15 oktober promenerar han bort till Brunnsgatan. I lägenheten finner han Astrid Gennestad tillsammans med en torsk. Affärerna är avklarade, men de sitter kvar och pratar och Hasse Marmbo sällar sig till duon i den sjabbiga våningen. Torsken är en man vid namn Nils Stenbäck, en 45-årig lagerarbetare från Solna. Han berättar att han precis kommit hem från Tyskland, där det minsann är klass på hororna.

–          Inte som den där jävla skithoran, säger han och pekar på Astrid Gennestad. Men det vet väl inte du någonting om, du har väl aldrig varit där. Du har väl aldrig ens haft något jobb din jävla hallick.

De sista orden riktar han föraktfullt till Hasse Marmbo. Det är de sista ord han någonsin yttrar. Återigen är det vänsterkroken som fäller avgörandet. Nils Stenbäck sjunker ihop som en säck och slår ansiktet i en stolskant. Blixtsnabbt är Hasse Marmbo framme och sliter upp en kniv. Fem hugg senare är en käftsmäll förvandlad till ett mord. Nils Stenbäck dör utan så mycket som en grymtning. Astrid Gennestad sitter kvar i sin fåtölj och tittar på som om det hela var en film och inte någonting som hände i hennes eget hem. När allt är över går hon fram och befriar den döde från hans klocka och plånbok.

Stenbäcks skjorta. Siffrorna visar var knivhuggen tog. Det översta, markerat med en 1:a, trängde igenom sjunde revbenet och fortsatte in i hjärtsäcken vilket var den direkta dödsorsaken. Foto från polisens förundersökning.

Oroa dig inte för Perra

Trots att det bara är hans andra mord uppträder Hasse Marmbo redan som ett proffs. Han tar med sig Astrid Gennestad och tillsammans söker de upp en vän som motvilligt tvingas hjälpa till vid flytten av liket. Man stjäl en bil, en Opel Caravan, och medan Astrid Gennestad håller utkik lämpar man Stenbäcks kropp i baksätet. Den hamnar på en broderad kudde med texten ”Var vänner på vägen”. Färden går på nytt mot Riddarholmskajen, varför ändra ett vinnande koncept? Med ett gurglande försvinner Nils Stenbäck tätt intill kajkanten. Han kilas fast mellan kajen och en kassun som används vid de reparationsarbeten som utförs på stenskoningen. Där står han upprätt på botten när polisens dykare hittar honom ett par veckor senare. Av outgrundlig anledning börjar Astrid Gennestad plötsligt fråga efter Per Hallsén, som om hon i sitt druckna tillstånd känt på sig att han var i närheten.

–          Oroa dig inte för Perra. Han ligger där nere, svarar Hasse Marmbo och pekar i det svarta vattnet.

Vad har hänt här?

När de återvänder till Brunnsgatan står Kurt Ahlgren, Västeråskattan kallad, där och tar emot dem.

–          Vad fan har hänt här, frågar han. Det var en jävla massa blod här som jag har torkat upp.

–          Ingenting. Det var bara ett kurr, svarar Hasse Marmbo med en axelryckning.

Åke Björkman blir kvar på sjukhuset, men Hasse Marmbo tar sitt jobb som Astrid Gennestads skyddsängel på allvar. Han lagar mat åt henne, ser till att hon betalar hyran. En kväll upptäcker de att några knarkare, med en viss Olle Masen i spetsen, tagit över lägenheten på Brunnsgatan. Det tar bara ett par sekunder för Hasse Marmbo att slänga ut dem, sedan spikar han ihop den söndersparkade dörren. Astrid är full och han ser till att hon kommer i säng. Natten igenom sitter han och vakar över henne ifall knarkarna skulle komma tillbaka.

Den handduk Västeråskattan använde till att städa upp efter mordet på Stenbäck hittades bland bråtet på bakgården utanför mordlägenheten. Tack vare det fuktiga vädret hade blodet inte torkat trots att det gått tolv dagar. Polisens foto.

Preludinknarkare

Sent på kvällen den 18 oktober, bara tio dagar efter det första mordet, vaknar Hasse Marmbo i lägenheten på Brunnsgatan. Det är Astrid Gennestad som väckt honom, och hon sträcker triumferande fram en flaska brännvin. Med sig har hon en annan prostituerad, Siv Gryting. Hon är 36 år gammal, och hör liksom Astrid Gennestad till de äldre och mer erfarna i yrket. Hon är smal och kortväxt, bara 160 cm, men de höga klackarna kompenserar detta. Hennes blonda hår hänger fram över ansiktet och hon bär solglasögon trots att det är mörkt. Hon har så gott som alltid solglasögon, och rykte om sig att vara spännande. Den verkliga anledningen till solglasögonen blir dock uppenbar så snart hon tar av sig dem. Hon saknar nämligen höger öga och använder inte protes, någonting hon däremot gör i munnen då hon lyckats med konststycket att inte ha en enda riktig tand kvar. Hasse Marmbo gör en grimas när hon kommer in och sjunker ner på sängen. Han tolererar henne därför att hon är syster till Hasse Kofot och Åke Björkman, men han tycker inte om henne. Han tycker inte om någon knarkare trots att han själv då och då också tar en ”pump”, för att använda tidens uttryck. Siv löser upp några preludintabletter, ett amfetaminliknande medel egentligen avsett som bantingsmedicin, och injicerar dem medan Hasse Marmbo och Astrid Gennestad tar varsin sup. Siv Gryting slänger kappan på golvet och lägger sig ner med ett förväntansfullt leende.

Den värsta snedtändning jag sett

Efter en stund far hon upp med ett ryck. Ansiktet grinar som en dödskalle med uppdragna läppar och tom ögonhåla, och hon skriker åt Hasse Marmbo och Astrid Gennestad att de ska ut. Hon börjar välta möbler och slita saker ur garderoben, hela tiden skrikande och vrålande.

–          Alla knarkare ska ut härifrån. Även du om du inte håller dig tyst och lugn, säger Hasse Marmbo varnande.

Även han får skrika för att höras i vrålet och oljudet, men Siv Gryting reagerar inte på tillsägelsen.

–          Det var den värsta snedtändning jag någonsin sett, berättar Hasse Marmbo senare vid rättegången.

Han kniper ihop munnen, och går ut i köket och hämtar en rörtång som ligger på diskbänken. Siv Gryting får en smäll i bakhuvudet. Det är ett hårt slag, och kanske är Preludinet orsaken, men hon vinglar bara till. Hon vänder sig om och ser rörtången hotande i luften.

–          Snälla Hasse. Slå inte, ber hon.

Dessa två rörtänger beslagtogs av polisen i lägenheten på Brunnsgatan. Den övre, som fått numret 1, är den som krossade Siv Grytings skalle. Polisens foto.

En bil som rymmer mycket

Denna gång träffar slaget i pannan, och med blodet sprutande över väggen faller hon ihop endast ett par meter från platsen där Nils Stenbäck mördades. Hasse Marmbo reagerar iskallt, själv beskriver han det senare som att han vaknar upp ur en dröm. Han lägger tillbaka rörtången på diskbänken, och tar med sig Astrid Gennestad som åter suttit tyst åskådare. Lägenheten har ingen telefon så de går ner på Regeringsgatan och får tag i en taxi som tar dem till en verkstad där Hasse Marmbo tidigare arbetat. Han bryter upp dörren och lägger beslag på en Volvo Duett, en bil som enligt reklamen är ”gjord för att rymma mycket när det behövs”. Snart är de tillbaka på Brunnsgatan.

Lastutrymmet på den falskskyltade Volvo Duett Hasse Marmbo och Astrid Gennestad använde för att frakta bort Siv Grytings lik. Siffrorna och bokstäverna på de gamla registreringsskyltarna var av svart plast och kunde köpas styckvis på bensinmackar. Bilens riktiga registreringsnummer var AA78111. Foto från polisen.

Bruten nacke

En stor del av kvarteret kring Brunnsgatan 26 är redan rivet och förvandlat till provisorisk parkeringsplats, och Hasse Marmbo ställer bilen så nära ingången till 26:ans trånga gård som möjligt. Ju färre som blandas in desto bättre, och han bestämmer sig den här gången för att frakta undan Siv Gryting utan annan hjälp än den mycket berusade Astrid Gennestad. Uppe i lägenheten öppnar han fönstret och slänger ut en matta på gården. Samma väg åker Siv Gryting. Hon gör ett stort märke i fönsterblecket och tar mark med en dov duns. Vad varken Hasse Marmbo eller Astrid Gennestad vet är att trots de två slagen med rörtången levde Siv Gryting ännu. Fallet från första våningen ner på betongen krossar hennes underkäke, bryter nacken samt ryggraden på två ställen, och dessutom båda armarna och höger ben. Hon dör. Hasse Marmbo rullar snabbt in kroppen i mattan och släpar den bort till den stulna Volvon som står med öppna bakdörrar. Kanske känns vattnet utanför Riddarholmskajen överbefolkat vid det här laget, i varje fall ställs färden nu till Strandvägen och vid kajplats 24, strax utanför Banérgatans mynning åker Siv Gryting i.

Kajplats 24 på Strandvägen ligger nästan rakt utanför Banérgatans mynning i närheten av Djurgårdsbron. Fem meter ut från kajkanten hittade dykare Siv Grytings kropp liggande på mage i bottenslammet.

Stackars sate

När Astrid Gennestad börjar haspla ur sig sin berättelse den 27 oktober går det snabbt upp för polismännen att det är allvar. Larmet går, och under de närmaste timmarna arresteras ytterligare fyra personer, bland dem Hasse Marmbo och Åke Björkman. Mordvågen var över, men kvar står frågan: Hur kunde en vanlig halvalkoholiserad småförbrytare förvandlas till en veritabel dödsmaskin? Hasse Marmbo själv hade ingen annan förklaring än att han ”fick kortslutning”. Straffet blev livstids fängelse. Han dog 2004, och ligger nu begraven på samma kyrkogård som Siv Gryting. Stenen har ingen inskription, inget efternamn eller datum, bara det enda ordet Hans. Jourhavande åklagare lär ha kallat honom ”stackars sate”.

Denna text är hämtad ur boken Glömda mord, Carlsson bokförlag 2016. Författare och fotograf: Petter Inedahl.

glomda-mord-ad


5 kommentarer

okänd · 11 september, 2016 kl. 10:23

jag har varit och besökt Hasse Marmbos grav jag har också varit och besökt gravarna till dom tre mordoffer som blev mördade av Hasse Marmbo

Paer · 20 juli, 2018 kl. 01:29

https://www.facebook.com/paerklang/videos/413723535783898/

Jag har skrivit denna låt om träskmorden

David · 23 januari, 2020 kl. 08:06

Min svärmors kusin Siv Björkman som levde ihop i Bromma på 40-talet.

thommy · 29 april, 2021 kl. 11:42

Vilken kyrkogård är de begravda på? Norra Kyrkogården i Solna-Karolinska?
Minns referaten från nyheterna på TV, var det inte Kas Sjöblom som var reporter?
Flera av aktörerna hade unika namn- finns släktingar kvar med samma namn?
Skall gå till biblioteket och höra efter ang böckerna som Inedahl skrivit. Leif G W kan en hel del om dessa mord. På denna tid var mord något otroligt unikt i samhället- i dag är det s k VARDAGSMAT!

Andreas · 25 februari, 2023 kl. 01:25

Jo jag har den bisarra erfarenheten att som väldigt ung haft Hasse Marmbo som barnvakt.
Hasse kom ut efter bara några år pågrund av gott uppförande, min far även om han arbetade så festade han en hel del på Hotell Amaranten på Kungsholmsgatan där närmare mitt emot Kronobergshäktet och Polishuset ligger bode vi.
Så det var vanligt med efter fest och pappa var gästvänlig musikalisk och även högst intelligent med nyfikenhet på människor som bara en god humanist kan vara.Jag ska även haft en tysk ubåts officer som tillfällig barnvakt.
Tycker faktiskt han gjorde sin plikt och vaktade Astrid till punt och pricka.
Tuppen var inte onda, det var nog bara att han var lite lättirriterad och en handlingens man, det var ändå inga människor som Polismyndigheten grät en tår av de han tog av daga.
Nästan komiskt, rätt trevlig läsning, nu när farsan är död så vad fan, det hände ju lite på den tiden.

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *