Jörgen Linnewalls liv var svårt. En outhärdlig källa till lidande han ofta talade om att göra slut på, men underligt nog var det aldrig han själv som tog livet av sig, utan kvinnorna i hans närhet.
Aftonbladets löpsedel den 29 september 1951.
Gerd och Arne Hedin tittade på varandra. Det var fredagen den 21 september 1951 och klockan var över nio på kvällen. Mer än ett dygn hade gått sedan någon hört minsta ljud från deras väninna, 29-åriga Maj Larsson. Hon hade mot sin vana varit borta från jobbet utan att meddela sin arbetsgivare, och ett möte hon sagt sig se fram mot så sent som dagen innan hade hon oförklarligt uteblivit från. Hon svarade varken i telefonen eller på dörrklockan, och ändå kunde man nerifrån gatan tydligt se hur det lyste i den dödstysta lägenheten. Kanske var det att vara orolig i överkant, men makarna Hedin bestämde sig för att kontakta polisen.
Det finns ju ingen där
Klockan 21:45 anländer en radiobil som dirigerats från 5:e polisvaktdistriktet till Maj Larssons lägenhet vid Karlbergs station. Det har inte varit helt lätt att övertala polisen att komma då de inte ansett en vuxen människas oförmåga att hålla kontakten ett grovt dygn skäl nog att företa en undersökning, och det är två uppenbart motvilliga konstaplar som slår sprintarna ur lägenhetsdörren fyra trappor upp på Drejargatan 7. I den mörka tvårumsvåningen lyser poliserna pliktskyldigast runt med sina ficklampor utan att hitta någonting mer spännande än en omkullvält stol. ”Det finns ju ingen där”, säger den ene en smula vresigt, och de är precis på väg att lämna lägenheten igen när Arne Hedin, som följt med upp, försiktigt pekar mot den stängda köksdörren. Lampan är tänd där inne, och när konstaplarna öppnar dörren möts de av en våg av gas.
Drejargatan 7. Maj Larssons lägenhet låg på fjärde våningen.
Hon är död
På en pall, med ryggen mot väggen och med glasartat stela ögon och vidöppen mun sitter Maj Larsson. Hon är död. På golvet ligger en okänd magerlagd man och andas stötvis. Han har kräkts, och glasögonen har åkt av honom och hamnat under spisen som väser ut gas med alla kranar öppna. Arne Hedin försöker låta bli att titta i riktning mot sin döda vän, men ögonen dras dit mer eller mindre mot hans vilja. Mot Maj, som verkar stirra upp i det vitmålade taket med ögon som inte längre ser. På köksbordet ligger en sönderriven Konsumpåse, och de olika pappersbitarna är fullskrivna med blyertsanteckningar i en stil som inte är Majs. ”Till den det vederbör. Klockan är nu 19:05 den 20/9 1951. Min kamrat som följer mig i döden anser det önödigt att fortsätta. Över professor Petrén kommer min förbannelse att vila”, står det bland mycket annat. Polismännen skruvar av gasen och sliter upp fönstret för att släppa in luft i det gasfyllda rummet. Den ene ringer efter ambulanser som för Maj Larsson till bårhuset, och den okände mannen till Sabbatsbergs sjukhus.
Självmordsbrevet som hittades på köksbordet.
Självmordspakt?
Den okände identifieras som 32-årige Jörgen Linnewall, en arbetskamrat till Maj Larsson på Grosshandelns Utredningsinstitut. Han är gift och bor ute på Boktryckarvägen i Hägersten, men en resväska med kläder som påträffas i Maj Larssons rum visar att han i varje fall tillbringat någon natt hemma hos henne. När Jörgen Linnewall kommer in till Sabbatsberg är han vaken men försjunken i sig själv och vägrar svara på frågor. Hans gasförgiftning är av det lättare slaget, men han får ändå stanna kvar på sjukhuset för observation. När polisen förhör honom dagen efter berättar han att han och Maj tillsammans bestämt sig för att dö då deras liv saknade mening. Han medger att han och Maj tidvis varit ett par, men menar att självmordspakten varit en kamratlig handling snarare än ett desperat slut på en vild kärlekshistoria.
Jörgen Linnewall och Maj Larsson.
I väntan på döden
Enligt Jörgen Linnewall hade de slutat arbetet runt klockan 17:00 på torsdagen och sedan skilts åt. Jörgen hade handlat sprit av en bekant, 1951 rådde ännu motbokseländet, och kommit hem till Maj ungefär 45 minuter senare. De hade ätit fisk och stekt potatis följt av en flaska brännvin varefter de gemensamt bestämt sig för att dö då Jörgen låg i skilsmässa och Maj precis gjort slut med sin pojkvän. Därefter har de gått in i köket, stängt ventilen över spisen, och skruvat på gasen. Under tiden de väntat på döden har Jörgen Linnewall hela tiden gjort anteckningar med tidsangivelser, och en av de sista lyder ”Pulsen är nu 90 och det är 20:25. Vi önskar att pressen hålles utanför för våra anhörigas skull.” Ett mycket kontrollerat och minst sagt märkligt självmordsbrev.
That is for you
När polisen börjar höra sig för om Jörgen Linnewall får man tillgång till ett antal uppseendeväckande detaljer. Den professor Petrén som Jörgen uttalat förbannelser över på avskedsbrevet visar sig vara en läkare ofta anlitad av polisen för att bedöma det psykiska tillståndet hos misstänkta, och denne har i ett utlåtande en knapp vecka tidigare karaktäriserat Jörgen Linnewall som ”en utpräglad egoisttyp” och dessutom ”höggradigt brutal”, en bedömning Jörgen uppenbarligen inte uppskattat. Anledningen till utlåtandet var en anmälan från Jörgen Linnewalls fru, Karin, som uppgett att han försökt övertala henne att begå självmord, och kommit hem med en 9 millimeters Husqvarnapistol M/07 och sedan visat hur lätt den var att använda. Måttet rågades den dag han lagt fram ett salongsgevär på matbordet och bredvid en skarp patron samt en lapp med texten ”That is for you”. Ytterligare en bisarr omständighet kommer fram då det uppdagas att Jörgen Linnewall haft ännu en älskarinna, 27-åriga Helmi Nord, som tagit livet av sig med hjälp av gas i sin lägenhet på Svandammsvägen 19 i Midsommarkransen mindre än två månader tidigare. Vid det här laget har polisen blivit ordentligt misstänksamma och sätter igång en brottsutredning samtidigt som Jörgen Linnewall häktas.
Helmi Nord.
Hypnotisören
Hans bakgrund visade sig tilll en början inte speciellt uppseendeväckande. Han föddes i Skillingmark i Värmland 1919, gick Tekniska skolan i Katrineholm där han utbildade sig till ingenjör. Uppväxten var inte mer äventyrlig än så och han hade innan incidenten med salongsgeväret aldrig förekommit i polisens register. Han var kort och gott en ganska anonym man med ett alldagligt utseende de hornbågade glasögonen inte gjorde mer spännande. Vid närmare granskning upptäcktes att hans utbildning varit kemisk-teknisk, vilket i sammanhanget blev intressant, samt att han var ytterligt intresserad av hypnos, en konstart han brukade experimentera med på sin fru som upprepade gånger blivit försatt i trans. En läkare som undersökte honom karaktäriserade honom som en gentleman som alltid öppnar dörrar åt kvinnor och tänder deras cigaretter, samtidigt som han var lika intelligent som känslokall och sedan barndomen tränat upp sin behärskning så fullständigt att inte många händelser förmår rubba pokeransiktet. Vad som försiggår bakom den slutna fasaden har till och med psykologerna svårt att bli på det klara med, men en av dem drar paralleller till Salaligans ökände ledare Sigvard Thurneman.
Personlighetsförändring
Maj Larsson å andra sidan, var enligt vännerna en gladlynt och utåtriktad kvinna, märkligt nog född just i Sala. Hon målade och teckande och studerade konst på kvällstid. Hon älskade böcker, men hennes litteratursmak låg på det lättare planet där historiska romaner dominerade. I varje fall till en början. Trots vad Jörgen Linnewall berättat om hennes depression i samband med uppbrottet från pojkvännen låg händelsen över en månad tillbaka under vilken tid hon istället haft ett förhållande med Jörgen Linnewall som hon varit omvittnat fäst vid. Under dessa veckor hade hon genomgått något av en personlighetsförändring. Hon fick nya favoritförfattare där Schopenhauer och Spengler, men även Karin Boye intog högsätet vid sidan av litteratur på temat livet efter detta. Samtalsämnena handlade oftare om telepati och ”den fjärde dimensionen”. Det var en sida av henne ingen tidigare känt till.
Bolinders No 64. Gasspisen i Maj Larssons kök.
Koloxidförgiftning
Sedan misstankarna väl väckts mot Jörgen Linnewall satte polisen igång en stort upplagd utredning. Blodprov tagna på Jörgen och Maj vid ankomsten till sjuk- respektive bårhus avslöjade en enorm skillnad i halten koloxid, den giftiga substansen i den lysgas, som fått sitt namn av att det var samma gas som en gång i tiden använts till gatubelysning, som strömmat ut ur spisen. 74 procent för Maj, men bara 3,85 procent för Jörgen, vilket är ungefär den halt som uppnås genom att röka några cigaretter. Enligt Jörgen Linnewall hade gaskranarna öppnats klockan 19:00 på torsdagseftermiddagen, 27 timmar innan han och Maj hittades. En beräkning baserad på gasförbrukningen visade att mängden gas som strömmat ut borde varit någonstans i närheten av två och en halv kubikmeter per timme och att i den gaskoncentration som då uppkom i det relativt lilla köket en människa skulle avlidit efter någonstans mellan två till fyra timmar beroende på kroppsbyggnad. Eftersom gasen stiger uppåt kommer den person som har huvudet högst, i det här fallet Maj som satt vid köksbordet, att få i sig koloxiden snabbast och dö först, men även om man tar med i beräkningen att Jörgen låg ner på golvet där koloxidhalten var betydligt lägre borde halten i hans blod varit någonstans runt 50 procent, inte 3,85. Dödlig blir gasen först när halten koloxid i blodet överstiger 60 procent.
Köket i lägenheten på Drejargatan 7. På pallen längst bort hittades Maj Larsson död.
En uppenbar omöjlighet
Hur kom det sig att skillnaderna i blodvärden var så stora om de suttit tillsammans och inväntat döden på det sätt Jörgen berättat och anteckningarna antydde? Om Maj varit död i 25 timmar innan polisen fann henne, hur kom det sig att ingen likstelhet inträtt och att inga likfläckar fanns på kroppen? Om gasen varit på i 27 timmar, varför kände varken polismännen eller Arne Hedin någon gaslukt innan de kom in i köket? När man frågade ut grannarna visade det sig att Anna Hasselhuhn som bodde med sin 16-åriga dotter i lägenheten rakt ovanför Maj Larssons samma kväll som dödsfallet upptäcktes känt sig oförklarligt trött och avdomnad i armarna, typiska gasförgiftningssymptom, men att de inte märkt någonting alls kvällen innan. Slutsatsen av förundersökningen kunde bara bli en: det var fysiskt omöjligt att det hela gått till så som Jörgen Linnewall beskrivit det. Om hela scenariot flyttades fram 24 timmar till fredagskvällen skulle det å andra sidan varit fullt möjligt, men Jörgen Linnewall stod envist fast vid sina tidigare uppgifter trots att det var uppenbart att han ljög. Av den spritkonsumtion han berättat om hittades inte ett spår i varken Majs eller hans eget blod, inte heller fann man några rester av den sista måltiden, men väl ett par kaffekoppar på bordet i vardagsrummet.
Svandammsvägen 19. Här dog Helmi Nord under mycket oklara omständigheter.
Mysteriet Helmi Nord
Även Helmi Nords död var full av mystik. Hon hade setts i livet sista gången den 21 juli, sex dagar innan hon hittades död i sin säng, och under tiden närmast detta bott hemma hos Jörgen Linnewall som praktiskt nog skickat sin fru ensam på en två månaders semester till Tyskland. Som självmord betraktat var hela scenariot märkligt illa planlagt. Helmi Nords döda kropp hittades inte i köket där de öppna gaskranarna fanns, utan i rummet intill, och dörrarna mellan rummen i lägenheten var alla öppna vilket gjorde att det krävdes en enorm gasmängd för att den skulle bli dödande. Något självmordbrev fanns inte, och en granne uppgav att hon hört en man och en kvinna gräla högljutt inne i Helmi Nords lägenhet. Jörgen Linnewalls uppträdande i samband med älskarinnans död hade också varit en smula udda. Istället för att visa sorg eller sympati hade han bett att få fotografera sängen där Helmi dog. När polisen återupptog förundersökningen sa sig Jörgen Linnewall inte ha sett henne sedan den 21:a eftersom han varit på tjänsteresa, någonting som vid kontroll med hans arbetsgivare visade sig vara en lögn. Han hade under de kritiska sex dagarna befunnit sig i Stockholm hela tiden, men av okänd anledning inte en enda gång fösökt ta kontakt med den kvinna han tidigare umgåtts dagligen med. Helmi Nord hade kremerats och begravts på Västberga begravningsplats, och det hela hade bekostats av ingen mindre än Jörgen Linnewall, vilken för begravningsbyrån först inte velat uppge varken namn eller adress, men sedan motvilligt gått med på att lämna kontaktuppgifter till sin arbetsplats.
Västberga begravningsplats där Helmi Nords nu försvunna grav låg.
Det ödesdigra dygnet
Utredningen kring Helmi Nords död kom aldrig längre än så, och även när det gällde Maj Larsson körde polisen fast. Två vittnen, arbetskamrater till Jörgen Linnewall, sa sig ha sett honom ensam i sin bruna Volkswagen med registreringsnummer A46380 körande söderut på Skeppsbron på eftermiddagen den 21 september, 22 timmar efter den sista tidsangivelsen i självmordsbrevet, och knappt sex timmar innan han skulle hittas ”gasförgiftad”. Hade de tagit miste? Jörgen Linnewall själv ville inte kommentera vittnesuppgifterna, utan höll envist fast vid sin tidigare, men uppenbart oriktiga, berättelse. I pressen spekulerades det i att han skulle använt det sista ödesdigra dygnet mellan den 20 och 21 september till att hålla hypnotiska seanser med Maj Larsson för att på det sättet förbereda henne på sitt kommande självmord. Experter har hela tiden betvivlat möjligheten att hypnotisera någon till att begå handlingar mot sin vilja, men nutida experiment har visat att detta faktiskt är möjligt, om det än inte låter sig göras på ett futtigt dygn. Jörgen Linnewalls fru uppgav att han brukade söva henne på hypnotisk väg, och det spekulerades i om han försatt Maj i trans och sedan placerat henne i köket och öppnat gaskranarna. Faktum är att tekniker som undersökte dödsfallet slogs av det underliga i att Maj Larssons kropp inte glidit av den pall hon satt på när hon dog, utan istället satt kvar, onaturligt stel. Obduktionen av Maj Larsson visade dessutom att hon varit med barn, ganska säkert Jörgen Linnewalls, en sak varken hon eller Jörgen dock haft en aning om då graviditeten bara var cirka sju dagar gammal.
En överraskande vändning
Åklagaren hade nu en mängd indicier, men få, om ens några, konkreta bevis. Han väckte aldrig åtal i fallet Helmi Nord, utan koncentrerade sig på Maj Larsson och det faktum att Jörgen Linnewall flera gånger erkänt att det varit han som vridit på gasen i hennes lägenhet, en handling som i så fall skulle göra det möjligt att döma honom för mord, men när detta gick upp för Jörgen blev hans minne allt sämre. Han nämnde möjligheten av att Maj själv öppnat gaskranarna, och sa sig till sist inte komma ihåg någonting överhuvudtaget om denna kritiska detalj. På Jörgen Linnewalls egen begäran hölls rättegången bakom stängda dörrar och drog ut på tiden. Först den 2 april 1952 kom domen: Jörgen Linnewall frikändes helt. Stockholms rådhusrätt påpekade att brottsutredningen trots allt inte lyckats presentera några bindande bevis, och rekommenderade Jörgen Linnewall att uppsöka sinnessjukhus, en vanlig efterföljd för de som försökt ta livet av sig. Vad som verkligen hände Helmi Nord och Maj Larsson blev aldrig klarlagt och lär förbli ett mysterium.
Denna text är hämtad ur boken Glömda mord, Carlsson bokförlag 2016. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer