Sandbacksgatan 2

Även i den undre världen finns en hederskodex, och den ska följas menade Ingmar Pettersson. Kanske var det därför han skar halsen av Kalle Söder.

Erik Larsson-Stålarm skjuter upp dörren till sin lägenhet i det pittoreska lilla 1800-talshuset på Sandbacksgatan 2 alldeles intill Katarina kyrkogårds tysta hålrum. Klockan är strax efter halv tio på kvällen onsdagen den 9 mars 1966, och han stannar med ett ryck redan i hallen. Den gemytliga scen han lämnade för knappa tjugo minuter sedan har undergått en abrupt och minst sagt skrämmande förändring. Istället för ett kamratligt samtal kring köksbordet ser han ryggen på en storväxt man som av kroppsrörelserna att döma utdelar hugg efter hugg med ett otäckt köttigt ljud, och blodet sprutar över de vitmålade väggarna. Liksom av en ingivelse vänder sig den storväxte om. Hans ögon glimmar outgrundligt, och i handen har han en blodig morakniv. Munnen förvrids i ett skevt flin när han börjar gå mot den dödsförskräckte Erik Larsson-Stålarm.

Spännande med brott

Historien börjar två dygn tidigare många mil från ettan på Sandbacksgatan i Stockholm. I Kalle Söders lägenhet i Falun sitter på tisdagskvällen de fyra vännerna Ingmar Pettersson, Sivert Grönlund, Bo Klingvall och lägenhetsinnehavaren själv.  Det är de äldre i gänget, de nästan exakt jämngamla 28-åriga Ingmar Pettersson och Kalle Söder, bägge från Stora Tuna utanför Borlänge, som håller låda medan deras yngre kumpaner, 19-årige Sivert Grönlund och 18-årige Bo Klingvall, andäktigt super in de mer erfarnas erfarenheter. Även utseendemässigt är det ett visst avstånd mellan de moderna ungdomarna, Sivert Grönlund i mörk kostym, vit skjorta och ljusröd slips, Bo Klingvall i ljusblå jacka, mörka byxor och beatlesfrisyr, ”tidsenligt ofriserad” som Långholmens fängelseläkare skulle uttrycka det med en snörpning på munnen, och de äldres pösiga byxor och tjocka koftor. Sivert Grönlund är född på landet, i By utanför Avesta, men har bott hos adoptivföräldrar till för bara några månader sedan då han blivit utslängd efter att ha misshandlat sin adoptivmor. I skolan beskrivs han som ett problembarn, men enda egentliga kontakten med rättsväsendet, förutom tre års övervakning för fylleri, är en dom för tjuvskytte 1963 sedan han 16-år gammal fördrivit tiden med att skjuta duvor i en park i Torshälla. Bo Klingvall kommer från det lilla gruvsamhället Blötberget utanför Ludvika, men bor även han numera i Falun. 14 år gammal hamnar han i klammeri med polisen efter en serie källarinbrott, och lyckas under åren som följer även få tre domar för fylleri. När en bister representant för lagen frågar honom varför han begår brott svarar han glatt att ”det är spännande”.

Farlig i berusat tillstånd

Den mest intressante i sällskapet, och garanterat den med digrast straffregister, är kanske Ingmar Pettersson vars konfrontationer med domstolsväsendet börjar när han 19 år gammal döms villkorligt för stöld och misshandel med livsfarligt vapen. Två år senare hamnar han i fängelse första gången, och därefter rasar det på i en aldrig sinande ström. Mest är det domar för stöld eller grov stöld och fängelsestraffen förhållandevis korta, och under åren hinner han därför avverka en imponerande del av de svenska kriminalvårdsinrättningarna, ofta på säkerhetsanstalter eller fängelser med uttalad inriktning mot psykiskt sjuka kriminella som Håga, Härnösand eller Västervik, ett resultat av ett psykologutlåtande sedan han skurit sönder en arbetskamrat med en avslagen flaska. Hans mamma flyttar hemifrån då hon är rädd för sin egen avkomma, och redan som femtonåring hamnar han på Säters ökända sjukhus för första gången, och från militärtjänsten vid anrika Dalregementet I 13 i Falun kastas han ut med den numera försvunna diagnosen psykoneuros. ”Farlig i berusat tillstånd” lyder omdömet vid en sinnesundersökning i samband med en av rättegångarna, och ett senare läkarutlåtande skulle ge honom betyget paranoid schizofren. Efter att ha hört röster som befallt honom att skära upp handlederna skickas han till Frösö sjukhus, en mentalvårdsanstalt med kanske inte det mest rosenskimrande rykte, och därifrån 1963 åter till Säters fasta paviljong. En tid därefter befinner han sig på Håga sjukhus utanför Södertälje där han rymmer och grips efter en dramatisk polisjakt genom Falun under vilken han bryter benet sedan han hoppat från en fyra meter hög mur i ett desperat försök att undkomma. På midsommardagen 1965 friges han från Västerviksanstalten, men redan en vecka senare är han tillbaka på Säters sjukhus efter ett misslyckat experiment med alkohol och amfetamin. Den 5 mars 1966 rymmer han på nytt och beger sig ut på vad han beskriver som ”turné” tillsammans med kamraten Kalle Söder. Under de följande dagarna sätter han, enligt vad han senare skulle berätta för polisen, i sig mellan 30 och 40 tabletter om dagen, mest amfetaminpreparatet Preludin men även sömnmedel som Doriden och Vesparax vilka vid överdosering ger en helt annan effekt än den för vilken de skapats. Den sistnämnda sägs för övrigt vara den drog Jimi Hendrix firat med när han dör efter att ha kvävts av sin egen spya några år efter dessa händelser.

Mordhuset som det såg ut våren 1966. Mordlägenheten ligger i bottenvåningen bakom de två fönstren längst bort. Foto från polisens förundersökning.

Minden, Savoy och Ritz

När kvällen den 7 mars redan hunnit bli den 8 mars och klockan dragit sig mot tre ger sig de fyra kumpanerna i Kalle Söders lägenhet iväg för ett nattligt besök hos en lokal handlare. Ingmar Pettersson och Kalle Söder har redan tidigare under natten varit där och rekognoserat, en spaningstur som förutom att ha genererat en flyktbil, en vit Triumph Herald 1200 av 1963 års modell med registreringsnummer W30100 från Svalan Bil AB, dessutom innefattat ett besök i Svalans Cykelfabrik som dock uppenbarligen inte haft några varor som fallit de bägge herrarna i smaken, i varje fall antecknas ingenting annat än ett krossat fönster i den senare polisrapporten. Nattens stora utflykt gäller Svalans Storköp, ett grannföretag till de bägge andra och som invigts med pompa och ståt 1965 som Faluns modernaste mataffär. Vid halvfyratiden på morgonen den 8 mars krossas en glasruta i bakdörren och därefter är det bara att sticka in handen och vrida om låsvredet. Att installera ett larm hade uppenbarligen aldrig föresvävat den något avsides liggande butikens ägare. Ingmar Pettersson står vakt under det att de övriga med hjälp av butikens egna varukorgar länsar cigarettdisken på oräkneliga askar Minden, Fairfax, Bill, Savoy, Lido, Ritz och andra av tidens storsäljare. Som bonus hittar man dessutom växelkassan på 127 kronor, strax under 1 200 kronor i dagens penningvärde, och dessutom öl och chokladkakor. Efter besöket på Svalans Storköp stuvar man in sig i den på liknande sätt införskaffade bilen och skuddar Faluns stoft av fötterna eller åtminstone hjulen. I Eskilstuna dumpas det heta fordonet, det skulle hittas av polisen på en avtagsväg strax utanför staden, och vännerna lyckas enligt egen utsago något märkligt få lift till Stockholm alla fyra i samma bil inklusive omfattande mängder stöldgods. ”Det var raggare” lyder den torra förklaringen.

Vännen från Hall

I huvudstaden säljer man den del av bytet som inte redan druckits, ätits eller rökts upp, till en hälare vilket inbringar ytterligare femhundra kronor i kontanter, men sedan är det lite si och så med lyckans leende mot Faluns fyra musketörer. Ingen av dem hittar i storstaden, att ta in på hotell är med tanke på ekonomin helt uteslutet, och till och med vädret verkar vara emot dem. Luften är rå och kylig, på marken ligger snö, och det blir ingen annan råd än att traska omkring på gatorna för att någorlunda hålla värmen; gå brandvakt uttryckt på tidens manér. Morgonen den 9 mars är det en något frusen och tystlåten samling som höjer temperaturen på ett ölkafé där man kalasar på biff med stekt potatis, och stämningen skulle stiga ytterligare sedan Systembolaget slagit upp portarna. Ännu en dag irrar man planlöst runt på Stockholms gator, ett vilset turistande i brottets tecken där man ändå inte försummar en tur med Katarinahissen. Om den yngre halvan av sällskapet blir glada av det vin och brännvin man får i sig under dagen, och Ingmar Pettersson knappast dricker alls då hans håg snarare står åt tabletthållet, är Kalle Söder deras raka motsats. Han beskrivs av en bekant som en man vilken i nyktert tillstånd är förhållandevis timid, men som efter några glas sprit förvandlas till boxare. De elakare i bekantskapskretsen brukar antyda ett samband mellan detta och det faktum att han 1954 fått en tumör bortopererad från lillhjärnan. ”Han skulle alltid ta tjuvtag och ville alltid mucka gräl”, berättar Sivert Grönlund senare för polisen. Att det blir den storvuxne Ingmar Pettersson som blir föremål för Kalle Söders promillebaserade aggressivitet är knappast att förvåna då ett slagsmål med tonåringar inte smäller särskilt högt i hans kriminella umgängeskrets, men Ingmar Pettersson är på bra humör och skrattar bara åt provokationerna som ett dumt skämt. Inte ens när Kalle Söder drar fram en tjugo centimeter lång fruktkniv ur bakfickan och hotfullt väser ”den här ska jag märka dig med” lyckas han reta kamraten till vrede, en sak som dock på inget vis minskar lusten att slåss. Vid niotiden på kvällen den 9 mars befinner sig de mer eller mindre såta vännerna utanför Katarina kyrka när Ingmar Pettersson, som han menar, av ren slump stöter ihop med en kamrat, 36-årige Erik Larsson-Stålarm, en man vars bekantskap han gjort på Hallanstaltens B-avdelning ett par år tidigare. Erik Larsson-Stålarm är på väg hem till sin lägenhet på nedre botten i det vackra lilla hörnhuset på Sandbacksgatan 2 efter en kvällsfika på kafé Kaffe-Petter, ett av Folkungagatans mer legendariska fik som skulle leva kvar ända till slutet av 1990-talet.

Värden fann sin gäst död. Aftonbladet den 10 mars 1966, dagen efter mordet.

Absolut rent brännvin

Återseendet är i varje fall från ena hållet helt oväntat och efter en blick på den något solkiga och skäggraspiga kvartetten bjuder Erik Larsson-Stålarm in dem till sig. I det varma ombonade köket, så ombonat att juldekorationerna ännu hänger kvar efter mer än två månader, tvättar man av sig det värsta resdammet, och en flaska Absolut rent brännvin, en dryck vars namn förkortades och skrevs om till Renat brännvin sedan ordet Absolut överflyttats till en mer exportvänlig produkt, vandrar runt kring bordet. Då gästerna inte ätit på åtskilliga timmar erbjuder sig Erik Larsson-Stålarm att gå bort till automaten på Bondegatan för att skaffa någonting ätbart, det enda sättet att handla mat kvällstid under en era då arbetslagarna förbjöd butiker att ha öppet efter klockan 18:00. En genomsökning av byx- och jackfickor genererar en hög mynt, och strax därefter har värden och Bo Klingvall lämnat den övriga församlingen. Kvar vid bordet sitter Sivert Grönlund i en stol bredvid telefonbordet, lägenheten har märkligt nog två sådana men ingen telefon, och läser Expressen, och vid köksbordets långsida, i soffan under ett av fönstren mot Katarina Östra Kyrkogårdsgränd, Kalle Söder och Ingmar Pettersson.

En kniv genom halsen

Samtalet kring köksbordet under tomtar och stjärngosseprydd bonad förs mellan de bägge äldre i sällskapet. Ingmar Pettersson drar upp planer för nya inbrott, Kalle Söder svarar enstavigt. Vid ett tillfälle tar han den ännu halvfulla spritflaskan och försöker slå sönder den, men hindras i sista sekund av Sivert Grönlund som beslagtar den och ställer tryggt utom räckhåll i ett skåp. Att Kalle Söder fortfarande vill ha bråk är tydligt, men inte förrän han med ett elakt flin och hög röst berättar att han arbetat som vårdare på Säters sjukhus och nog kan se till att de som rymt därifrån kommer tillbaka dit, en kommentar som knappast kan missuppfattas, ändras Ingmar Petterssons sorglösa ansiktsuttryck. Blixtsnabbt reser han sig upp och drar ut morakniven han hela tiden haft instoppad innanför byxlinningen. Sivert Grönlund ser upp från tidningen vid de plötsliga rörelserna och vad han ser får honom att springa upp från stolen och backa ut på golvet. Ingmar Pettersson hugger gång på gång sin kniv i ansiktet på Kalle Söder. Det första hugget tar i hakan, ett sex centimeter långt snitt som går ända in till underkäksbenet, nästa skär upp köttet under käkbenet och kapar därefter halspulsådern och stannar inte förrän kotpelaren i nacken sätter stopp. Ingmar Pettersson fortsätter hugga. Ett tolv centimeter långt snitt tvärs över Kalle Söders strupe skär av halsmusklerna, och ytterligare ett genom svalget öppnar halsen nästan helt. I samma sekund öppnas även dörren och Erik Larsson-Stålarm och Bo Klingvall kommer in med fickorna fulla av konservburkar.

Mordplatsen i Erik Larsson-Stålarms kök på Sandbacksgatan 2. Kalle Söders ben till vänster i soffan. De mörka partierna kring hans fötter är blod. Foto från polisens förundersökning.

Han har fått vad han skulle ha

Medan Erik Larsson-Stålarm håller upp dörren tränger sig Bo Klingvall förbi och börjar rada upp konservburkarna på diskbänken bredvid Sivert Grönlund. Att vännen stirrar med skräck i ögonen lägger han först inte märke till. Erik Larsson-Stålarm ser mot Ingmar Petterssons grå ryggtavla och instinkten säger genast att någonting är mycket fel. Ingmar Pettersson gör huggande rörelser med högerarmen och på fönsterblecket är det fullt av blod som plaskar ner i en stor pöl på golvet. Sekunden därpå vänder han sig om och tar ett kliv mot sin värd. I handen håller han en 21 centimeter lång kniv. Det tar inte många sekunder för Erik Larsson-Stålarm att bestämma sig för vad han borde göra. Bo Klingvall och Sivert Grönlund är redan försvunna och han gör dem sällskap ut över innergården och vidare ut genom porten i planket. Bakom sig kan han höra Ingmar Petterssons tunga fotsteg och när han vänder sig om efter några meter ser han hans gestalt utanför porten sökande med blicken längs gatan. Om det är en flyktväg eller ett nytt offer han söker bryr sig inte Erik Larsson-Stålarm om att försöka ta reda på. Han fortsätter springande raka vägen till Katarina polisstation på Södermannagatan 5 ett kvarter därifrån, och redan klockan tio, knappt tio minuter efter mordet grips en apatisk och nerblodad Ingmar Pettersson på Katarina Östra Kyrkogårdsgränd endast några tiotal meter från porten på Sandbacksgatan 2. Han gör inget som helst motstånd men nickar in mot kyrkogården med kommentaren: ”Han har fått vad han skulle ha. Såna där polistjallare ska ha sin plats på kyrkogården.”

Mordvapnet, en 21 centimeter lång morakniv. Foto från polisens förundersökning.

Kalle Söder får rätt

När poliserna från åttonde polisvaktdistriktet kommer in i Erik Larsson-Stålarms lägenhet konstaterar de något överraskat att allt är prydligt och välstädat, och förutom den döde i soffan ingenting i som antyder att ett knivslagsmål just ägt rum. Vid första anblick. På fönsterkarmen finns en stor blodpöl, och kring den dödes fötter en ännu större under soffan. Blod har stänkt och även runnit längs väggen, men det som lyser i ögonen är likets knallröda strumpor vilka har betydligt starkare färg än det rostbruna blodet. För att vara helt säker på att den döde verkligen är just död, kroppen är ännu varm, lyser man med ficklampa i Kalle Söders ögon utan någon som helst reaktion och inte ens det mer handfasta testet att sätta fingret på hornhinnan får honom att reagera. Under en buske två och en halv meter in på Katarina kyrkogård hittas mordvapnet, det har uppenbarligen kastats dit då inga fotavtryck finns i snön omkring. Bo Klingvall och Sivert Grönlund har under tiden irrat runt i det nattkalla Stockholm och trots bristen på lokalkännedom lyckats ta sig till Centralstationen där de klockan fyra på morgonen stiger på tåget till Eskilstuna där de också påträffas av polisen några timmar senare. Deras samlade förmögenhet har inte räckt till för biljetter hem till Falun. I maj 1966 döms de enligt barnavårdslagen, myndighetsåldern var 21 år 1966, till placering på yrkesskola för grov stöld och häleri. Ingmar Petterssons dom kommer tre månader senare och lyder inte helt överraskande på vård på sinnessjukhus, och på så sätt fick Kalle Söder ändå rätt i slutändan makabert nog. Ingmar Pettersson kom mycket riktigt tillbaka till Säters sjukhus tack vare honom.

Text: Petter Inedahl

glomda-mord-ad