Direktören med det rymliga samvetet

Den danske tulltjänstemannen kliade sig villrådigt i huvudet. På spåret framför honom stod tjugosju järnvägsvagnar med elektrolytisk koppar. Det var inte första gången han såg stora mängder strategiska varor skeppas ut av det svenska företaget Labeco, och för var gång hade han blivit mer misstänksam. Tullarinstinkten sa att någonting inte stod rätt till, och efter en stunds tvekande kontaktade han sina kollegor i Malmö. En av 1950-talets största smugglingshärvor skulle därmed komma att nystas upp.

DN den första december 1961. Skadeståndet på en och en halv miljon kronor var ett av de högsta som någonsin utdömts.

Det kalla kriget var under slutet av 1950-talet lika kallt som någonsin. Då som nu var världen beroende av amerikansk högteknologi, och en av förutsättningarna för att få tillgång till denna var att den inte såldes vidare till vem som helst. Demokrati var ingen självklarhet i dåtidens Europa, och rakt genom den splittrade världsdelen gick en skiljelinje lika mycket moralisk som geografisk. I väst var skräcken stor för Sovjet och dess lydstater, en rädsla som inte minskat efter massakrerna i Tyskland 1953 och Ungern 1956. Redan 1947 hade USA infört förbud mot att exportera strategiska varor till diktaturstaterna, ett embargo som mer eller mindre frivilligt accepterats av andra länder, och som i varierande form kvarstod till kommunismens fall 1989. Vad som idag hade varit helt normala exportvaror blev med andra ord högt åtråvärt smuggelgods på vilket man kunde tjäna grova pengar om situationen och moralen tillät.

Den mystiske ingenjören

Ett företag med just den rätta affärsmoralen var aktiebolaget Labeco med lokaler på Kungsgatan 4a nära symbolladdade Stureplan i Stockholm. Labeco hade bildats några år tidigare för att enligt vad man uppgett för PRV handla med rör och sanitetsporslin, och hade en styrelse som bestod av endast en man, en 72-årig före detta överste vid namn Schumburg.  En kontroll visade att den åldrade militären tagit över från en tidigare styrelse som även den bara bestått av en person, en herr Svedin vilken numera titulerade sig kamrer i samma firma. När Schumburg kallades upp till polisen visade han sig inte veta ett dugg om företagets affärer, och det stod snabbt klart att han endast fungerade som målvakt. Labeco ingick i en grupp på fem på ytan vitt skilda företag, Laborspeed, Lauter Shipping, Vitromecano, vilket även det hade överste Schumburg som firmatecknare och enda styrelsemedlem, samt Labecos tyska dotterbolag Lauter Gmbh. Inte heller kamrer Svedin sade sig ha någon aning om utsträckningen av Labecos affärer, men ett nytt namn dök upp gång på gång under utredningen: ingejören Mihkel Lauter.

Kungsgatan 4a i Stockholm. Här hade AB Labeco sitt kontor tre trappor upp, och härifrån dirigerades smugglingsoperationerna till andra sidan järnridån.

Luspank på Östermalm

Denne Mihkel Lauter visade sig vara en man av intressant och motsägelsefull personlighet. Han höll hov i en stor femrummare på Grevgatan 26 i burgna stadsdelen Östermalm trots att han varken hade förmögenhet eller någon större inkomst. Han uppgav sig vara endast ingenjör, men visade sig ha mer att säga till om i företagsgruppen än samtliga anställda direktörer och styrelseledamöter, en företagsgrupp där dessutom två av bolagen bar hans efternamn. Han levde på stor fot och umgicks gärna med sin tids mediekändisar, bland andra författaren Åke Ohlmarks, idag mest ihågkommen för att vara den som översatte Sagan om ringen till svenska. Om Mihkel Lauter på pappret var i det närmaste luspank berodde det på att han skrivit över allt han ägde på sin fru, praktiskt i affärssammanhang då han på detta sätt inte hade någon utmätningsbar egendom. Mihkel Lauter var kosmopolit i ordets verkliga betydelse och hade bott i tre länder och talade fem språk flytande. Han hade gett Labeco många stora exportorder, dock kanske inte fullt så mycket avloppsrör och toalettstolar som avancerad elektronik och svåråtkomliga industrimetaller, varav det mesta skeppades till Italien eller Schweiz. Det var i varje fall vad som stod i exporthandlingarna.

Småstölder och springnotor

Mihkel Lauters liv var en äventyrlig saga som bara blev bättre ju fler gånger den upprepades av sin huvudperson tillika hjälte. Han föds 1918 i den lilla staden Saue strax utanför Tallinn i ett Estland som med vapen i hand kämpar för oberoende. Den ödesdigra hösten 1939 kallas han till militärtjänst, och drabbas snart av plötslig önskan att besöka Finland, något som inte helt oväntat sammanfaller med att de sovjetiska tumskruvarna börjar dras åt i hans hemland. Den 2 mars 1940 anländer en 22-årig Mihkel Lauter till fots över isen när vinterkriget rasar som värst. Han anmäler sig frivillig i finska armén, men karaktäristiskt nog först en månad efter fredsslutet. Om tiden i Finland berättar han själv att han klarade sig bra på de stora summor pengar han fått av sina föräldrar, men polisrapporterna talar om småstölder, obetalda räkningar, och misslyckade smugglingsförsök. Sitt yrke uppgav han för Helsingforspolisen en smula talande vara skådespelare.

Mugshots av en 22-årig Mihkel Lauter som han tog sig ut i Helsingfors 1940. Notera frisyren på det vänstra fotot. Den hade kunnat smälta in i vilket Stureplanssammanhang som helst än idag.

Desertör med medaljer

Sommaren 1941 anmäler sig Mihkel Lauter till underofficersutbildning i Haapajärvi. Det är intressant att notera att ett nytt krig några dagar tidigare brutit ut mellan Sovjet och Finland, och att den som genomgår militärutbildning inte skickas till fronten. Staden Haapajärvi ligger dessutom i norra Österbotten och alltså på betryggande avstånd från Stalins arméer. Två månader tillbringar Mihkel Lauter sedan i stridande förband, där han trots att han bara är menig lägger sig till med fänriks gradbeteckningar. Han ”lånar” pengar av sina regementskamrater, pantsätter deras värdesaker, men måste ändå ha slagits duktigt. I varje fall tilldelas han den 13 oktober Finlands vita ros av fjärde klassen med eklöv, VR IV/tlk på militärspråk. Utmärkelsen till trots verkar vår hjälte inte så pigg på krig, och en vecka efter den högtidliga ceremonin rymmer han till Tallinn, en stad som dessvärre är besatt av tyskarna som denna gång är Finlands allierade och alltså skickar Mihkel Lauter tillbaka till Helsingfors där han ställs inför krigsrätt. Straffet för desertering är hårt, men med hänsyn till att han är utländsk medborgare, frivillig, och dessutom dekorerad frontsoldat blir påföljden bara tjugofem dagar i högvaktsarresten, varefter han avskedas ur armén och utvisas till Estland.

Mihkel Lauters fingeravtryck ur Helsingforspolisens register. Han hade bland annat varit anklagad för att ha stulit matsilvret hemma hos sin hyresvärdinna, och dessutom smitit från ett otal restaurang- och hotellnotor.

Sanning med modifikation

Där, berättar han senare, organiserar han en motståndsrörelse mot tyskarna, varför han är tvungen att gå under jorden. Den något tråkigare sanningen var att Mihkel Lauter varit inkallad till militärtjänstgöring när han promenerat iväg till Finland varför även de estländska myndigheterna sökte honom för desertering. På det hela taget var han dock inte värre efterlyst än att han kunde bo hos sina föräldrar och även gifta sig öppet. Han fortsatte dessutom att studera, och tog 1943 diplom vid Tallinns tekniska högskola. Sommaren 1944 trängde sovjetiska styrkor sakta men säkert åter in i Estland, och Mihkel Lauter som ju tidigare slagits mot dem kände marken bränna under fötterna inför den annalkande ”befrielsen”. I september 1944 tar han med sig sin fru, och flyr till Sverige där han efter den obligatoriska tiden på flyktingförläggning snabbt får jobb i ett land som skriker efter arbetskraft. Efter att under några år ha jobbat med vad han kallar ”konsultativ verksamhet” startar han 1953 Labeco.

Ett frestande förslag

Firman tjänar pengar på att agera mellanhand mellan internationella köpare och säljare, och långt ifrån alla dess förehavanden är olagliga, men det amerikanska exportembargot gör som sagt en hel del varor extra åtråvärda, och Mihkel Lauter är befriande fördomsfri när det gäller vem han gör affärer med. Han får kontakt med en herre från Tjeckoslovakien som försynt undrar om det skulle vara möjligt för en man med Lauters kontakter att anskaffa hundra ton nickel för en klients räkning. Förslaget är frestande och den potentiella vinsten stor. Labeco har åtskilliga gånger förr sålt till svartlistade länder, men då har det i huvudsak rört sig om enstaka högteknologi som lätt kunnat slinka igenom till destinationer i Kina, Polen eller DDR. Den här gången handlade det om en hel tåglast, och situationen blev givetvis knepigare.

Olagligt, naturligtvis

Mihkel Lauter löste problemet genom att starta ett dotterbolag i Tyskland. Säkerligen hjälpte det att Labeco kom från det stabilt neutrala Sverige, för dotterbolaget Lauter Gmbh fick Västtyska statens tillstånd att fritt konvertera pengar under förutsättning att de stannade inom landet en viss tid, någonting som erbjöd lika lite problem som det senare gjorde att skicka dem vidare. Labeco gick alltså till svenska myndigheter och förklarade att man hade en viss kvantitet metall att föra ut. För att exportera denna behövdes exportlicens, vilken man fick genom att visa upp ett importcertifikat, ett dokument som försäkrade att exporterade varor stannade hos mottagaren, och inte såldes vidare. Det fanns två förhållandevis enkla sätt att få tag på ett sådant. För det första fanns en svartmarknad för importcertifikat som inte använts eller bara utnyttjats delvis. Ett sådant restcertifikat var giltigt i ett antal månader, och kunde sparas eller säljas vidare, naturligtvis olagligt.

Förfalskade certifikat

En mer avancerad metod att skaffa importcertifikat var att helt enkelt trycka dem själv, en tjänst Labecos schweiziska partner Arcora gärna ställde upp med. Med de falska importcertifikaten var det sedan en barnlek att få exportlicens hos svenska myndigheter, ett helt rutinmässigt förfarande där man inte ens kontrollerade om namnet på firman ifråga var detsamma på exportlicensansökan som importcertifikatet. Inte heller gjorde man någon äkthetskontroll av importcertifikaten eller tog reda på om den föregivna importören överhuvudtaget existerade. När det byråkratiska var avklarat lastades varorna på godsvagnar och skickades sedan genom Danmark ner mot Schweiz eller Italien. Via Österrike omdirigerades de till Tjeckoslovakien och därefter till övriga kommuniststater. Kunderna fakturerades av Lauter Gmbh i Tyskland och betalade via bank i Schweiz, Schweizerisches Banksgesellschaft AG, som överförde pengarna till Labecos konto i Handelsbanken utan att behöva ange ursprunget. I två år höll bubblan.

Mihkel Lauter erbjöd sig genröst nog att själv resa ner till Schweiz för att ”klara upp” situationen. Resultatet blev att han fick reseförbud. Notera felstavningen av Lauters förnamn samt de innovativa orden brulande och främlingslass.

Straffånge och slottsherre

Vid razzian i AB Labecos lokaler beslagtogs så många dokument att enbart listan över dem upptog nära hundra sidor, och förundersökning och rättegång skulle komma att ta hela fyra år. Inte förrän i november 1961 föll domen på sex månaders straffarbete, och över en och en halv miljon kronor i skadestånd, mer än sexton miljoner omräknat i dagens penningvärde. Mihkel Lauter hade vid det laget ett nytt åtal på halsen för grov olovlig varuutförsel, och verkar aldrig tvekat att bedriva handel med en regim som mördat tiotusentals människor i hans födelseland, men under rättegången beklagade han sig upprepade gånger över hur lite han tjänat på hela historien. Långt från att vilja antyda någon fortsatt brottslig verksamhet kan vi ändå konstatera att det gick över hövan bra för Mihkel Lauter. 1964 dör hans sju år äldre estniska hustru i en mystisk explosion i köket i hemmet på Grevgatan, och 1972 gifter han om sig och köper 1980 det smått fantastiska 1600-talsslottet Ållonö vid Bråviken. När han dog 1989 hade han för länge sedan slutat stjäla matsilver och soldatpälsar. Den som vill upp sig i världen måste vidga vyerna när det gäller verksamheten.

Text och bild: Petter Inedahl

glomda-mord-ad

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *