Polismördaren

Haninge centrum.

Haninge centrum.

Den sårade väktaren låg i en pöl av blod. Han jämrade sig och ögonen sökte hjälplöst mannen framför. Sekunden därpå fick han en k-pistsalva i huvudet.

Tidigt på morgonen den 9 januari 1967 kommer ett radioanrop till den polispatrull som varit på utryckning med anledning av skottlossning i Bollmora centrum att bege sig till byggarbetsplatsen i Handen för att ta hand om en sovande och troligen berusad man. De blir ledsagade av en av byggnadsarbetarna, och i källaren till det halvfärdiga förortskomplexet, i en korridor belamrad med färgburkar och stegar, finner de en man liggande på mage med huvudet lutat mot väggen. Munnen är öppen, glasögonen har halkat ner över näsan, och en kabel ligger tvärs över ryggen. Bakom en dörr står en schäfer som omedelbart kommer fram till poliserna. Den uppträder vilset och kontaktsökande och går från den ene till den andre, desperat sniffande efter välbekanta dofter. Någonting är mycket fel, och när den äldre av de bägge poliserna lägger handen på den liggande mannens panna är den iskall. Det är helt uppenbart att han är död.

Automateld

Medan kollegan står vakt springer han upp för att larma stationen via telefonen i en byggbarack, men hinner knappt tillbaka innan han görs uppmärksam på en stor samling tomhylsor ett par meter från liket. De ligger strödda på ett sätt som antyder automateld, och vid närmare påseende visar sig den döde, en väktare från Larmassistans, ha skottskador i ansiktet och en blodpöl mellan benen. På nytt får polismannen bråttom till telefonen, och under tiden han är borta dyker ytterligare en byggnadsarbetare upp med en upplysning som får den vaktande polisen att tappa hakan. ”Det ligger två till därute på lastkajen.” När kollegan kommer tillbaka går de tillsammans ut på lastkajen och möts omedelbart av ett ansikte de känner igen, förste kriminalassistent Uno Helderud, på rygg på marken i en pöl av blod, och innanför en provisorisk dörr strax därbakom ytterligare en död polis, förste poliskonstapel Lars Wikander. Tomhylsor ligger spridda överallt och i betongväggarna syns tydliga kulhål.

Polismän mördade i Handen. Aftonbladets löpsedel måndagen den 9 januari 1967.

Polismän mördade i Handen. Aftonbladets löpsedel måndagen den 9 januari 1967.

Polismördare

Trippelmorden i Handen skapar ett ramaskri vars ekon fyller löpsedlarna i veckor, och även bland allmänheten är upprördheten stor och äkta. Det är mindre än sex månader sedan en polis i Nyköping skjutits ihjäl med k-pisteld, och statistiken för det gångna året talar sitt tydliga och brutala språk: 945 poliser misshandlade i tjänsten, 100 av dem grovt, en mördad. Handens polisstation fylls med blommor, och över 85 000 kronor samlas på kort tid in till de tre änkorna. En belöning på sammanlagt 35 000, mer än 300 000 kronor i nutida penningvärde, utfästs för den eller de som kan ge sådana tips att mördaren ställs inför rätta, och tipsen börjar mycket riktigt strömma in, först i hundratal sedan tusental. Ett medium i Malmö berättar att han haft en sanndröm där han tydligt sett mördarna, två klent byggda ”utlänningar”, och ett lokalt rykte pekar ut fiskhandlaren i Handens centrum som gärningsmannen. Ett vittne som passerat Handens centrum mordnatten beskriver en misstänkt bil, en grön Volkswagen, och redan den 10 januari, dagen efter morden, grips två yngre män med anknytning till den efterlysta bilen. De hängs ut som polismördare med namn och fotografier på löpsedlar och förstasidor landet runt för att redan två dagar senare släppas och utan ursäkt avföras från utredningen.

Jag sköt poliserna

Stora polisrazzior genomförs, och mängder av vapen och efterspanade fastnar i nätet, dock utan någon som helst koppling till polismorden i Handen. Den 14 januari grips och förhörs en nittonåring på rymmen från en anstalt i Mariefred, men även detta visar sig vara ett blindspår. Ett flertal larm om k-pistbeväpnade män kommer in, bland annat jagas en vit Volvo P1800 med två ynglingar, och en k-pist som tillsammans med en pistol hittas i ett bankfack skapar ett kortvarigt glädjerus tills provskjutning visar att inget av dem är mordvapnen. Polisundersökningen har nu kommit så långt att man vet att både k-pist och pistol använts vid morden, och att fler än en person hållit i vapnen, men trots att över 16 000 flygblad delas ut i Handen och Bollmora, där en väktare mordnatten blivit hotad av en k-pistbeväpnad inbrottstjuv, får man inga napp förrän den 19 januari då en man från Östermalm ringer och erkänner morden. Han grips omedelbart av tungt beväpnad polis, men visar sig märkligt okunnig om detaljerna kring brotten, och avskrivs redan dagen därpå från utredningen. Han är varken den förste eller siste som oskyldigt tagit på sig morden. Spekulationerna om vad som egentligen hände den där natten i Handens centrum går vilda. Några menar att det är ett uppenbart insidesjobb, och att mördarna haft god lokalkännedom, kanske samma rykten som utpekat den stackars fiskhandlaren, andra är övertygade om att väktaren och poliserna mördades för att de känt igen gärningsmännen. SVT drar sitt strå till stacken genom att stoppa sändningen av en amerikansk tv-deckare där ett avsnitt handlar om polismord, men de verkliga gärningsmännen fortsätter gäcka trots att de faktiskt redan finns bland de tusentals tips som kommit in.

Väktare med brottsligt förflutet

Leif Peters är vid det här laget 29 år. Uppväxten har varit minst sagt skiftande och tagit honom från födelsestaden Göteborg till barndomen i Stockholmsförorten Gubbängen och ökända ungdomshemmet Sundsgården på Färingsö där även lillebror Bo suttit. På Sundsgården blir han barn nummer 86, men institutionen skulle efter domen avlägsna honom ur rullorna, och den som idag synar deras förteckning över intagna barn ska förgäves söka efter namnet Leif Peters. Efter en aldrig avslutad prästutbildning på Fjellstedtska skolan i Uppsala får han olika restaurangjobb via pappan som varit källarmästare på ett flertal stockholmskrogar innan han 1963 köpt Nösunds värdshus på Orust. I det militära har Leif Peters utmärkt sig på många sätt. Först positivt när han blivit uttagen till plutonchefsskolan, och strax därpå på ett inte lika smickrande när han blir utkastad och polisanmäld för bland annat vapenstöld. En tid arbetar han som väktare hos Schäferkåren, men tvingas sluta när företaget ska certifieras och alltså inte längre kan ha anställda med brottsligt förflutet. 1967 bor han på Hållsätrabacken 12 i Sätra, är gift och har, trots att han opererat bort ena testikeln, två barn. Förutom hustrun har han dessutom en älskarinna, den tre år äldre Kerstin Andrée, en tidigare granne på Skeppstavägen 18 i Bandhagen, vilken vid samtal går under smeknamnet Göran för att inte väcka misstankar hos hustrun.

Leif Peters sliter fram k-pisten. Fotot taget under polisens rekonstruktion efter morden. De bistra männen bakom hans rygg är poliser.

Leif Peters sliter fram k-pisten. Fotot taget under polisens rekonstruktion efter morden. De bistra männen bakom hans rygg är poliser.

Kriminalvårdaren som bytte sida

Tiden i Schäferkåren är betydelsefull på många sätt, men kastar inte direkt något föredömligt ljus över väktarbranschen. Under bevakningsuppdragen passar Leif Peters på att ta för sig av företagens lager, bland annat stjäl han mattor från IKEA, och gör dessutom bekantskap med Gustav Torver och Leif Wahlkvist, två av Schäferkårens hundförare som även de får lämna sina arbeten vid certifieringen. Gustav Torver är 1967 27 år, och beskrivs som urtypen av söderkis. Han kallas Gus av sina vänner, men svampen eller moroten av övriga, med hänsyftning på dryckesvanor och hårfärg, och inte heller hans uppväxt har varit idealisk. Pappan, som för övrigt hankar sig fram som deckar- och barnboksförfattare, är straffad för bedrägeri, och sin halvbror träffar han bara en enda gång, karaktäristiskt nog på kronohäktet på Långholmen. 12 år gammal hamnar han i fosterhem, och därefter snirklar sig livet genom anstalterna i Västerås, Nyköping, Uppsala, Bredsjönäs, Hällby och Skenäs. Brottsrubriceringarna är allt från rån, grov stöld, urkundsförfalskning och en synnerligen rå misshandel. 1961 träffar han 27-åriga sångerskan Ethel Billeryd, en av Nalens regelbundna småstjärnor som varit med i bandet The Glenners och haft en biroll i ungdomsfilmen Flamman 1956, och de skulle hålla ihop ända till morden. Leif Wahlkvist är ett år yngre än Gustav Torver, född i Brännkyrka strax utanför Södermalm, och har under uppväxten i Gubbängen varit lekkamrat till Leif Peters. Han är entusiastisk hobbyfotograf med många järn i elden, och förutom jobbet som väktare har han arbetat på Fångvårdsstyrelsen, sedermera Kriminalvårdsstyrelsen, och även haft egen fotoaffär, Wason Foto på Flemminggatan 28. I straffregistret kan man läsa ett flertal domar, bland annat för övergrepp i rättssak, förskingring och försök till grov stöld. 1967 är han gift och bosatt på Granitvägen 26B, ett stenkast från Bollmora Centrum, men har dessutom ett förhållande med en lillasyster till Leif Peters fru varför han är flitig gäst i lägenheten på Hållsätrabacken.

En välklädd Leif Wahlkvist, nummer fem näst längst till höger, inför polisens rekonstruktion av Handenmorden.

En välklädd Leif Wahlkvist, nummer fem näst längst till höger, inför polisens rekonstruktion av Handenmorden.

Välklädda tjuvar

Trots att pressen gärna sätter etiketten liga på kriminella är verkligheten snarare att jobb utförs av bekanta, ibland tillsammans med den ene, ibland den andre, och konstellationen kan därför skifta stort beroende på vilka som för tillfället slagit sig ihop. Vad som i dagstidningarna senare kom att kallas ”nattvaktsligan” eller ”stöldimperiet” var i själva verket ett stort antal mer eller mindre nära vänner som alla, några av dem ovetande om varornas ursprung, på sitt sätt deltog i de stöldaffärer där Leif Peters var drivande faktor. Han låter förstå att han handlar med konkurslager, en historia flera av hans kunder sväljer utan frågor och som behändigt förklarar hur han kan sälja varor av så skiftande slag så billigt. Under 1965 och -66 får minst trettio företag påhälsning av tjuvarna, många av dem sådana som anlitat väktare från Schäferkåren. Bilar, bildelar, verktyg, parfymer, kläder, tobak, pengar, porslin, tv-apparater och kameror, men även mer udda saker försvinner. Så får till exempel konditori Como i Skärholmen besök nattetid och blir av med kakor, tårtor och bakelser. En flera gånger återkommande stöldvara är herrkläder och skor, och både Leif Peters och Leif Wahlkvist är påfallande välklädda, även vid inbrotten. I november 1966 bryter de sig tillsammans med en bekant in i ett vapenförråd i Varekil på Orust, det tredje liknande inbrottet, och kommer över bland annat k-pistar, pistoler och tusentals skarpa patroner. Bytet lagras i ett källarförråd på Sandstensvägen 48 i Jordbro som Leif Wahlkvist officiellt hyrt för att använda som fotostudio.

Uppställning inför rekonstruktionen. Gustav Torver står längst till höger med nummer sex på bröstet.

Uppställning inför rekonstruktionen. Gustav Torver står längst till höger med nummer sex på bröstet.

Den falske väktaren

1960-talets köpcentrum var snart sagt idealiska ur inbrottssynpunkt. De långa likformiga affärsgatorna byggdes med bakdörrarna mot underjordiska lastgator eller sammanbindningskorridorer vilket gjorde att en nattlig besökare som väl tagit sig in sedan behändigt och utan att behöva riskera bli sedd av förbipasserande kunde bryta upp dem en efter en. Vid tolvtiden på natten lördagen den 7 januari 1967 befinner sig Leif Peters och Gustav Torver i bil på väg mot det halvfärdiga Handens centrum, nuförtiden Haninge centrum. De har tidigare under kvällen rekognoserat, och upptäckt inte bara ett flertal butiker med innehåll värt att lätta på, utan även att den lastgata som löper under hela centrumbebyggelsen visserligen är låst med en imponerande port i norra änden, men bara skyddas av en nedhängande presenning bakom byggnadsställningarna i den ännu inte färdigbyggda södra. För att fritt kunna röra sig utan att väcka misstankar är Gustav Torver iförd en väktaruniform Leif Peters behållit sedan tiden på Schäferkåren, en förklädnad som visar sig komma väl till pass när de oväntat finner människor i en radioaffär. Gustav Torver stiger fram, knackar på skyltfönstret, och frågar med myndig röst vad de gör där och om de tänker stanna länge, en handling som snart driver bort den senkomna anställda som visat en bandspelare för en bekant och hennes man. När besökarna lämnat platsen fortsätter Leif Peters och Gustav Torver via presenningen och lastgatan i källaren in till korridoren bakom affärerna, och i snabb följd bryter man upp bakdörrarna till en tobaksaffär, en optiker, en fotoaffär, en väskaffär, samt en fiskaffär med det putslustiga namnet Bakom flötet. Stöldgodset, bland annat tobak och kameror, packas i väskor från väskbutiken, vilka ställs i korridoren i väntan på avtransport. Det hela går snabbt och rutinerat, men avbryts i förtid av fotsteg från våningen under, och de lämnar platsen med endast en av de färdigpackade väskorna. Hela tiden har en skarpladdad kulsprutepistol stått redo, lutad mot väggen i korridoren.

Tjuvmiddag på Pelikan

Nattens snöpliga slut lämnar inte någon ro. Redan på eftermiddagen dagen därpå gör Leif Peters och Gustav Torver, vilka nu fått förstärkning av Leif Wahlkvist, ett nytt besök i Handens centrum för att försöka utröna om det tidigare inbrottet blivit upptäckt, en fråga som trist nog besvaras jakande när de ser människor röra sig inne i en av de besökta butikerna och dessutom en väktarbil från Larmassistans. För att slippa gå hem tomhänta gör man istället en utflykt till Bollmora centrum, idag Tyresö centrum, och en hastig överblick lovar goda möjligheter. Med hissen tar de sig ner i källaren där de ställer upp låset på två ytterdörrar, och ger sig sedan av hemåt för att invänta nattens mer stillsamma och arbetsvänliga klimat. Tiden tillbringar de på restaurang Pelikan på Blekingegatan på Söder där middag intas under gemytliga former. Den som till äventyrs lagt märke till de tre välklädda männen, Gustav Torver i brun kostym, Leif Peters i grå, och Leif Wahlkvist i blazer och grå byxor, skulle knappast gissat deras yrke där de skrattande och pratande kalasar på friterad sjötunga med rött vin, rom och cola-groggar, samt både öl och cognac till kaffet. De blir kvar över två timmar och notan går på 295 kronor, runt 2 600 i nutida penningvärde, varefter de kör hem till Kerstin Andrée och hämtar väskan med inbrottsverktyg och vapen Leif Peters är klok nog att aldrig förvara hemma.

Restaurang Pelikan på Blekingegatan 40 där Leif Peters, Gustav Torver och Leif Wahlkvist åt tvårättersmiddag innan de gav sig ut på det arbete som skulle sluta med trippelmorden i Handens Centrum.

Restaurang Pelikan på Blekingegatan 40 där Leif Peters, Gustav Torver och Leif Wahlkvist åt tvårättersmiddag innan de gav sig ut på det arbete som skulle sluta med trippelmorden i Handens Centrum.

Skottlossning i Bollmora centrum

Till en början går allting som på beställning. De dörrar de tidigare ställt upp är fortfarande olåsta, och nerifrån källarkorridoren är det fritt fram att bryta upp affärernas bakdörrar, en detalj de också ordnar med yrkesmännens vana och raskhet. Medan Leif Peters och Leif Wahlkvist ger sig in i butikerna står Gustav Torver på vakt med skarpladdad kulsprutepistol, ett vapen vars användning han blivit instruerad i av Leif Peters som hållit vapenskola på både k-pist och pistol hemma hos älskarinnan. Ungefär tjugo minuter i tolv upptäcker den väktare som med sin hund patrullerar Bollmora centrum att en av källardörrarna är olåst, och när han rycker upp den får han till sin förvåning se en man vars ansiktsdrag är förvridna av en nylonstrumpa trädd över ansiktet. Han håller en k-pist i skjutställning med mynningen riktad mot golvet, och ropar befallande ”Håll hunden”. Man kan fråga sig vilken sorts utbildning den person fått som öppnar eld med en startskottspistol mot en man beväpnad med k-pist, men det är just vad väktaren i Bollmora centrum gör. Genom den halvöppna dörren skjuter han tre lösa skott med sitt leksaksvapen innan han kastar sig ut och drar hunden med sig. Att elden inte besvaras är hans smala lycka och knappast hans egen förtjänst. Inbrottstjuvarna ger sig iväg genom den andra källardörren, och försvinner över parkeringsplatsen och det idag bebyggda fältet mot Bollmoravägen. Klockan 23:50 ringer en okänd person till Handens polisstation på Bragevägen 6 och rapporterar om skottlossning i Bollmora centrum, vilket får till följd att en polispatrull omedelbart skickas ut, men det enda man hittar är en överdrivet morsk väktare, en tappad ficklampa, några stulna hopprep och de strumpor tjuvarna haft över huvudet.

En stulen polisbil

Att helgen inte gått i turens tecken för Leif Peters och hans vänner står besvärande klart. Med bistert allvar resonerar de om vad som borde göras, och kommer efter en stund fram till att det finns stora möjligheter att det packade stöldgodset i Handens centrum ännu ligger kvar trots att inbrotten upptäckts då Leif Peters menar sig veta att polisens kriminaltekniker inte arbetar söndagar och att bytet därför troligen lämnats på plats för att inte försvåra den kommande brottsplatsundersökningen. Strax efter tolv parkerar de bilen utanför Nynäsvägen 46, och tar sig sedan in på samma sätt som natten innan. De har alla handskar, det har de alltid vid inbrotten, men ingen är längre maskerad. Dold under rocken har Gustav Torver en kofot, Leif Peters en skarpladdad k-pist. Vad de inte anar är att två civilklädda poliser och en väktare med hund bevakar butikslokalerna en trappa upp. Inne i lastgatan trycker de upp dörren till ett av garagen, och kommer därifrån in i ett annat garage, polisens, som häpnadsväckande nog står olåst. Leif Peters hoppar skrattande in bakom ratten på en av de likaledes olåsta polisbilarna, en Volvo Amazon med registreringsnummer B80425, och med påslaget rödljus, polisens bilar skulle inte få blått ljus förrän tre år senare, 1970, rullar de ner framför lastkajen. I bakluckan ligger en väska full av rapporter, ett par polisoveraller och en kraftig ficklampa Leif Peters lägger beslag på med orden: ”Det här är fina grejer”.

Lastgatan under Handens Centrum som den såg ut dagen efter morden. Polisbilen på bilden är den som Leif Peters, Gustav Torver och Leif Wahlkvist tog ur polisens garage. De skjutna poliserna hittades på lastkajen till vänster i bild, och en bit hitom den vita skåpbilen syns ficklampan som Leif Wahlkvist slängde vid flykten efter morden.

Lastgatan under Handens Centrum som den såg ut dagen efter morden. Polisbilen på bilden är den som Leif Peters, Gustav Torver och Leif Wahlkvist tog ur polisens garage. De skjutna poliserna hittades på lastkajen till vänster i bild, och en bit hitom den vita skåpbilen syns ficklampan som Leif Wahlkvist slängde vid flykten efter morden.

Vem sköt?

De hoppar upp på lastkajen och går bort mot den provisoriska bräddörr som leder in till korridorens undre plan. Till skillnad mot natten innan är den låst, men Leif Peters ger den en spark så att spikarna som håller hänglåset på plats rycks ut. Ovanför trappan möter Leif Peters, som går först, oväntat tre män, en av dem i väktaruniform, men som den improvisationens mästare han är presenterar han sig som chef för det vaktbolag som bevakar byggarbetsplatsen intill och berättar att han fått rapport om att obehöriga personer uppehåller sig på platsen och undrar om de tre möjligen sett eller hört någonting. Efter kort samtal tackar han för sig och återvänder iskallt samma väg han kommit ner till Leif Wahlkvist och Gustav Torver som stannat då de hört rösterna. Strax därpå måste männen, som visat sig vara poliser, återfått handlingskraften, eller i varje fall fått tid att begrunda sammanträffandet, för både de och väktaren kommer efter och hinner ifatt Leif Peters och hans vänner som så snabbt de kan utan att väcka misstankar är på väg därifrån. Nere i korridoren får trion order att följa med upp för att legitimera sig, och visas tillbaka uppför trappan. Leif Peters går först, därefter Leif Wahlkvist och Gustav Torver och sedan väktaren och poliserna. Vad som därefter händer råder stor osäkerhet om. De enda som överlever är gärningsmännen, och de skyller enligt överenskommelse på Leif Peters som också tar på sig allt. Han påstår själv att han, som med högerhanden ännu håller k-pisten dold under rocken, och i vänstra handen ficklampan han tagit ur polisbilen, på ett sätt han lämnar flera olika och krystade beskrivningar av rycker upp pistolen och öppnar eld mot väktaren och poliserna. Varför han gör detta kan han inte redogöra för, inte heller varför han inte använder k-pisten eller hur många skott som skjutits eller vem eller vilka han träffat. Han blandar flera gånger ihop sig, och varken hans eget, Gustav Torvers eller Leif Wahlkvists vittnesmål stämmer överens när det gäller hur det kommer sig att skjutandet börjar. Ett exempel är var Leif Peters bar pistolen. Själv påstår han att han haft den i överrockens vänstra innerficka, medan Gustav Torver berättar att den suttit i ett hölster och Leif Wahlkvist att den varit nerstoppad innanför byxlinningen.

Tysta alla vittnen

Det troligaste, men aldrig bevisade, scenariot är att Leif Peters som förste man kommer upp i korridoren bakom butikerna när han plötsligt hör skottlossning bakom sig. Han sliter upp k-pisten och osäkrar den, en patron som inte avfyrats hittas senare i korridoren, utkastad ur k-pisten på samma sätt som skulle skett om någon gjort mantelrörelse med en patron redan i loppet, en sak som lätt skulle kunna hända om personen som nu har vapnet inte är den som haft det tidigare och därför inte känner till att en patron redan ligger i skjutläge, för övrigt helt livsfarligt även om vapnet är säkrat då tändspetsen hela tiden ligger dikt mot patronens knallhatt så att en stöt eller kraftig skakning skulle räcka för att få skottet att gå av. När Leif Peters nått trappavsatsen får han se en av de övriga, han skulle senare berätta för Kerstin Andrée att Gustav Torver varit den som börjat skjuta, med dragen pistol. Nedanför trappan stapplar den skjutne väktaren ur sikte, och Leif Peters slänger åt Leif Wahlkvist ficklampan och fattar k-pisten med båda händerna. Inseende att det nu gäller att tysta alla vittnen springer han efter och i korridoren nedanför trappan finner han väktaren som får en salva i magen. Till skillnad från de tidigare pistolskotten kan Leif Peters redogöra exakt hur eldgivningen med kulsprutepistolen gått till, redogörelser som till alla delar styrks av den tekniska bevisningen.

De 9 millimeters kulor m/39B som plockades ut ur liken vid obduktionerna. De i översta raden kommer från Uno Helderyd, de i mellersta från Lars Wikander, och de undre från Bertil Nilsson.

De 9 millimeters kulor M/39B som plockades ut ur liken vid obduktionerna. De i översta raden kommer från Uno Helderud, de i mellersta från Lars Wikander, och de undre från Bertil Nilsson.

Öga mot öga med polisen

Efter att ha skjutit ner väktaren springer han mot lastkajen, och ställs vid den uppbrutna bräddörren öga mot öga med de bägge poliserna. Lars Wikander, den ende av dem som är beväpnad, på knä på golvet i skjutställning med draget vapen och den blödande Uno Helderud ett halvt steg bakom. Leif Peters, som senare skulle kommentera händelsen med ”Jag tittade rakt in i en 7,65:a”, öppnar eld på tio meters avstånd. Den första kulkärven fäller 29-årige Lars Wikander. Han träffas av tolv skott som slår pistolen ur handen och även skjuter av hans armbandsur som slungas tvärs över golvet. En av kulorna träffar mitt i tinningen och ur hålet rinner blod och hjärnsubstans, en annan går rätt genom luftstrupen, en tredje krossar högra nyckelbenet. I handen håller han ännu sin pipa, vilket vittnar om att de första skotten, de från pistolen, kommit totalt överraskande. Nästa salva träffar den av två pistolskott redan sårade 46-årige Uno Helderud, och kulsvärmen slår av bägge lårbenen samtidigt som den kastar honom ut på lastkajen genom den halvöppna bräddörren.

Mördarna gav ingen pardon, rapporterar Dagens Nyheter dagen efter morden, men antalet skott är dock felaktigt. ”Endast” sextio kulor avlossades, och av dem bara femtiofem med k-pisten.

Mördarna gav ingen pardon, rapporterar Dagens Nyheter dagen efter morden, men antalet skott har i upphetsningen blivit överdrivet. ”Endast” sextio kulor avlossades, av dem femtiofem med k-pist.

En k-pistsalva i huvudet

Leif Peters byter magasin, och springer tillbaka efter sina kumpaner. På väg förbi ger han den blödande och jämrande väktaren Bertil Nilsson nådaskotten i form av en k-pistsalva i ansiktet. Den 59-årige Nilsson har träffats av sammanlagt elva kulor, en av dem slår av käkbenet, krossar tänderna som förvandlas till en grötig sörja i munhålan, och går genom tungan för att sedan passera ut genom kinden. Tre kulor skulle hittas i hans kropp vid obduktionen, en av dem sex centimeter in i hakan, en annan vid kotpelaren i halsen, medan den tredje stannat efter att ha slagit sönder höftbenet. Med Gustav Torver och Leif Wahlkvist i släptåg springer Leif Peters åter ut mot lastkajen. På vägen stannar han upp och ger den svårt sårade men ännu levande Uno Helderud en sista salva rätt i huvudet. En av kulorna skulle hittas inne i skallen efter att ha passerat högra axeln, studsat mot betongväggen och sedan åter trängt in genom nacken. Ett skott träffar pannan, ett annat tinningen, och han dör utanför dörren till soprum 1, genomborrad av elva 9 millimeters kulor m/39B.

Fortsättning och avslutning i del 2

Läs förhistorien här

Text: Petter Inedahl

glomda-mord-ad

En kommentar till “Polismördaren”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *