Adventsmordet

Beslutsamt knöt han slipsen runt pappans hals. Med en tennisracket som hävstång började han dra åt, och för vart varv pressades faderns tunga ut en bit till. När slipsen till sist gick av under det fruktansvärda trycket hade blicken i hans ögon brustit. Teddy stod ett par ögonblick och betraktade sitt verk innan han gick iväg för att diska.

En notis i Expressen var all uppmärksamhet mordet fick i media. Det var dock inte mamma Ingegerd som larmade polisen, utan äldste sonen Christer som kallats dit på telefon.

Första advent 1973 var kall och blåsig. Mörkret hade fallit tidigt, och ur de många fönstren runt Valla torg sken ljuset gult och inbjudande. Hemma hos familjen Thulin var det putsat och nystädat. Man väntade gäster, och atmosfären var full av förväntan. De olika delarna av den lilla familjen bodde på varsin sida om Årstafältet, äldste sonen Christer med fru och dotter i Östberga, föräldrarna och de bägge yngre bröderna på Sandfjärdsgatan vid Valla torg. Nu lackade det mot jul och familjehögtid. Att kvällen skulle sluta i tragedi var det ännu ingen som anade.

En katastrof nalkas

De grå betonghusen kring Valla torg uppfördes i början av sextiotalet i en stil som går under namnet brutalism. Man har senare försökt lätta upp intrycket genom att klä vissa av fasaderna med plåt, bland dem mordhuset Sandfjärdsgatan 29, men det är tveksamt om man lyckats. Vid den tid det här handlar om var området ungefär tio år gammalt, och hade hamnat i ett bakvatten någonstans mellan den äldre fyrtiotalsbebyggelsen längre upp i Årsta, och de alldeles nya miljonprogramslägenheterna bortom partihallarna. Ett bortglömt och identitetslöst bostadsområde som dock inte på något sätt var en slum. Det var här Ingegerd Thulin dukade för den fest som snart skulle slita familjen i stycken, och ändå hade det inte saknats tecken på den annalkande katastrofen.

Personlighetskollision

Orsaken till de kommande händelserna kan lite kort beskrivas som en kollision mellan två knepiga personligheter. Sådana är det ingen brist på, men denna gång fick de hjälp på traven av tungsinta grubblerier och våldsbejakande politiska ideologier, samt sist men inte minst en försvarlig dos alkohol. Pappan i familjen Thulin hette Nisse. Han var 56 år gammal, och klen till växten. Kanske bottnade hans ofta uppflammande aggressivitet egentligen i bristande självförtroende, klart är i varje fall att han var av ett grälsjukt temperament, och lika klart att det var mellanbarnet Teddy som oftast fick ta smällarna.

Lenin och Marx

Sina tjugosex år till trots bodde han ännu kvar i föräldrahemmet, försörjd med fickpengar av sin mamma. Arbetat hade han inte gjort sedan sju år tillbaka, och det var detta faktum som mer än någonting annat var en nagel i ögat på pappan.

–          Jag producerar tankar, det är mitt arbete. Ingen människa ska behöva göra mer än han själv vill, menade Teddy som grovt måste missförstått Karl Marx idéer.

Det var nämligen denna typ av litteratur han ägnade sig åt i sina självreglerade studier. Marx, Engels, Lenin och Mao varvat med våldsromantiserande skönlitteratur, en inte helt ovanlig läsförströelse i sjuttiotalets Sverige. Trots de tankar som förfäktades av hans favoritförfattare var Teddy en blyg och närmast timid kille med föga anlag för våld. Om han fick en örfil av sin far gick han hellre undan än slog tillbaka, i varje fall till en början.

Hållplats Valla torg. Tvärbanan existerade inte 1973, så enda möjligheten att ta sig hit kommunalt var med buss från Gullmarsplan. Sandfjärdsgatan 29 i mitten av bilden, men mordlägenheten döljs av buskarna.

Ett varsel

Situationen förvärrades när pappan på grund av astma blev förtidspensionerad från sitt jobb som tryckeriarbetare på DN. Från att ha varit lyckligt åtskilda under större delen av dygnet fick de nu tid att dagligen gå varandra på nerverna där de sysslolösa tassade runt i den lilla trean. Teddy löste problemet genom att helt enkelt låtsas som om fadern inte existerade, ett agerande som bara retade denne ännu mer. Våren 1973 hade Teddy fått ett oväntat vredesutbrott av sådana proportioner att hans mamma varit tvungen att ringa polisen, en händelse det i efterhand är lätt att tolka som ett varsel.

Vodka och likör

Söndagen den 2 december 1973 sitter man samlade kring köksbordet. Det är en familjär och trevlig middag där Ingegerd Thulin lyckats över förväntan. Teddy sitter tyst, men det hör inte till ovanligheterna. Christer har för en gångs skull lämnat bilen hemma, och in kommer en flaska Koskenkorva för att öka det annalkande julgemytet. Både Nisse och Christer låter sig väl smaka, de andra mer försiktigt. När det är dags för kaffet flyttar de ut i vardagsrummet med de mångfärgade ryamattorna, och vodkan byts ut mot Cointreau.

–          Den tog skruv den. Det här skulle vi gjort för längesedan, ropar Nisse och humöret stiger.

Teddy har dragit sig in på sin lillebrors rum där han sätter sig ner för att läsa. I vanliga fall är vardagsrummet hans territorium, men han använder ofta broderns sovrum när han vill vara ifred.

Glädjen som kom av sig

Ute i soffan har Nisse börjat gestikulera. Han pratar vitt och brett om både det ena och det andra, och råkar riva ner en lampett från väggen. Med en svordom slänger han iväg den. Av en slump träffar den hans fru i ansiktet, och den glada stämningen kommer av sig med ens.

–           Det är väl Teddy som satt upp den här skiten förstås. Inte ens det kan han göra rätt, snäser Nisse istället för att be om ursäkt.

Det är inte ofta han dricker sprit, men de gånger han gör så har han visat sig ha riktigt dåligt ölsinne. Christer ser vartåt det bär, och säger artigt god natt och tar med sig sin fru och lilla dotter hem. Även lillebror Per Arne och mamma Ingegerd bestämmer sig för att följa med. Kanske vill de bara ha frisk luft, kanske vill de komma bort från Nisse. Klockan är inte mer än sju på kvällen, men den glada familjesammankomsten har redan blivit mindre glad. Värre skulle det bli.

Sandfjärdsgatan 29. Mordlägenheten ligger bakom balkongen tre trappor upp. Det mörka fönstret till vänster om balkongen var Per Arnes rum där Teddy mördade sin far, och fönstret till vänster om detta var föräldrarnas sovrum dit han släpade liket efter mordet.

Gå och kom aldrig igen

Nisse Thulin står och vinglar i hallen sedan de övriga gått. Han har precis talat om för sin fru att hon är den bästa hustrun i världen, sekunderna innan han tog hennes handväska och slängde i väggen. I Per Arnes rum sitter Teddy och läser, och Nisse går in för att tala ut med honom.

–          Fan, sitter du här med dina jävla böcker istället för att följa med de andra, säger han och ger Teddy ett slag som får glasögonen att ramla i golvet.

Sin vana trogen biter Teddy ihop käkarna. Han säger inte ett ord till sin far, utan tar upp glasögonen och sin bruna manchesterkavaj och tränger sig ut mot ytterdörren. Fadern följer efter och nu ser Teddy att denne har en porslinsstatyett i handen.

–          Ja, gå du bara. Du behöver aldrig komma hit igen, skriker Nisse och slänger statyetten som krossas mot halldörren.

Karatesparkar

Någonstans i sina bistert revolutionära grubblerier inser Teddy att en slutlig brytning är på väg, och dörren ut till trapphuset markerar skiljeväggen. På ena sidan finns den okända friheten, på andra ett bekvämt liv med alla omkostnader betalda, och kanske är det denna rent krassa vetskap som får honom att återvända till broderns rum. I sin frustration går han för första gången till handgripligheter mot fadern. Han ger honom två kraftiga karatesparkar i bröstet som får denne att vackla baklänges och sedan gå in på toaletten och kräkas. Ingen av dem inser att sex revben är brutna.

Är du rädd nu?

Ett par minuter senare upprepas det tidigare handgemänget med kuslig precision. Nisse kommer in till Teddy och ger honom ett hårt slag på armen.

–          Är du rädd nu din jävel, frågar han.

Frågan kommer från helt fel person. Det är han själv som har anledning att vara rädd.  När sonen vänder sina hatfulla ögon mot fadern måste han ha läst sitt kommande öde i dem, kanske är det därför Nisse Thulin kissar på sig. Teddy, som nu står upp, säger inte ett ord, utan ger honom ett karateslag på halsen. Det krossar struphuvudet, och Nisse Thulin faller ihop på golvet. Den astmasjuke fadern ligger där och rosslar när Teddy går ner på knä och ger honom en hel serie slag mot huvudet. Efter en liten stund reser han sig upp igen, och sparkar av underkäken på sin nu medvetslöse far. ”Jag stämplade honom”, skulle Teddy berätta efteråt.

Platsen för adventskaffet, vardagsrummet i lägenheten på Sandfjärdsgatan 29. Lägg märke till lampetterna på väggen över soffan. Det var en av dessa som fick familjehögtiden att spåra ur. I fönstret kan man skymta polismannen som fotograferade lägenheten efter mordet.

Garrottering

En liten stund står han så och begrundar faderns livlösa orörliga ögon. Han inser att denne med största sannolikhet är död, och nu kommer den mest bisarra delen i hela det tragiska adventsdramat. Teddy hämtar en slips och en tennisracket. Beslutsamt knyter han slipsen runt likets hals, och börjar med hjälp av racketen vrida den runt. Den dödes tunga pressas ut, men Teddy fortsätter så hårt att slipsen till sist går av. Den kraft detta kräver går bara att föreställa sig, men Nisse Thulin märker lyckligtvis ingenting. Han är redan död, och faktum är att hela den brutala garrotteringen knappt lämnar några märken alls. Som en sista åtgärd släpar Teddy in det stirrande liket i föräldrarnas sovrum och stänger dörren. Sedan torkar han upp blodfläckarna på golvet och ställer sig att diska.

Familjen som tog slut

En tv var ännu i början av 1970-talet en statussymbol, och i synnerhet om den kunde visa färger. Timmarna hemma hos Christer har Ingegerd och Per Arne tillbringat med att titta på Sportspegeln och Bosse Larssons succéprogram Nygammalt. När de vid tiotiden kommer hem till Sandfjärdsgatan är det underligt tyst och stilla. I hallen ligger ännu de sönderslagna resterna av statyetten, och i Per Arnes rum sitter Teddy och läser.

–          Var är pappa, frågar Ingegerd.

–          Han ligger därinne, svarar Teddy med en gest mot den stängda sovrumsdörren.

Någonting i sonens röst gör henne obehaglig till mods, och det är med en viss obestämd bävan hon öppnar sovrumsdörren. Vad hon ser är inte bara ett avslutat liv, det är slutet på en hel familj. Varken den tillkallade polispatrullen eller ambulanspersonalen kan göra mycket mer än att konstatera faktum. Nisse Thulin kvävdes av det blod som rann ner i lungorna när struphuvudet slogs sönder. Julen 1973 blev aldrig av hos familjen Thulin, och ett halvår efteråt dömde en enig tingsrätt Teddy till sluten psykiatrisk vård. Han dog 1998, 51 år gammal.

Text och bild: Petter Inedahl

glomda-mord-ad

3 Kommentarer till “Adventsmordet”

  • Enligt CD Sveriges dödbok 1901-2009 avled Teddy Thulin 28 maj 1998 och enligt CD Begravda i Sverige 2 begravdes han i familjegraven den 1 juli samma år. Var kommer uppgifterna om 1996 från?

    • Skarn

      Hej David.
      Tack för korren. Skrivfel av mig. Naturligtvis ska det vara 1998. Jag ändrar och tar åt mig.
      mvh
      Petter

  • Ingen fara! Det är väl släktforskarintresset som ger mig nyfikenheten att kolla vad som hände med omskrivna personer.. Glömde dock att tacka för den här artikeln (och alla de övriga!)! Följer både här och på Paragraf med stort intresse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *