Östgötagatan 38
Det glada sällskapet drog in till Söder för att festa loss. För en av dem blev det hans livs sista fylla, och en krogrunda som skulle gå hela vägen till Högsta domstolen.
Byggnadsarbetarna på Västbergavägen stirrade misstroget efter den snabbt försvinnande polisbilen. Klockan var kvart över elva på förmiddagen den 7 november 1961, och två bastanta konstaplar hade precis gripit deras arbetskamrat, den i allas ögon genomhygglige ventilationsmontören Roine Lund, misstänkt för mord. Det hela var lika overkligt som otroligt, men hans tomma plats på byggnadsställningen talade sitt tydliga språk.
Förfest i Farsta
Lördagen den 21 oktober 1961 är stämningen på topp. Runt köksbordet i lägenheten på Storforsplan 3 i helt nybyggda stockholmsförorten Farsta sitter fyra vänner och dricker grogg och planerar för kvällen. Om hur de ska åka in till Söder och slå runt bland ölkaféer, krogar och spritlangare, om bekanta de ska träffa och vilken hejdundrande festnatt det ska bli. De fyra festsugna är 21-årige Roine Lund, född i Norrtälje, men bor nu i Handen där han arbetar som montör, hans svärmor Gertrud Andersson, 49 år gammal, kallas oftast Gullan och är den i vars lägenhet de nu sitter, hennes sambo 39-årige Stig Engberg, Stickan, och deras inneboende, 28-årige Frank Wennbo, en arbetskamrat till Roine Lund. Klockan närmar sig sju på kvällen när de gör sig redo för färden in till stan, men Gullan Andersson bestämmer sig i sista stund för att stanna hemma, ett beslut varken hennes sambo eller svärson protesterar mot. Tillsammans med Frank Wennbo promenerar de bort mot tunnelbanan, och kliver en stund senare av bland folklivet och neonljusen vid Medborgarplatsen. Kvällen ler. Att det ska bli en natt som kommer att förfölja dem resten av livet är det ännu ingen som anar.
Har du sprit?
Utanför ölkaféet i korsningen Götgatan, Högbergsgatan träffar de ett par bekanta och går några steg bort mot Södergatan, den nu försvunna och överbyggda trafikled som skar som ett fult djupt sår genom de rivna kvarteren på Södermalm. En flaska kommer fram och skickas runt, men Stig Engberg är rastlös och sugen på bråk. Han har ett förflutet som brottare hemma i Sandviken, och en gissning är att det är den allt snabbare annalkande 40-årsdagen som får honom att närapå maniskt vilja bevisa sin manlighet på det enda sätt han känner: med knytnävarna. Han har ett notoriskt dåligt ölsinne, en sak de andra mycket väl känner till och vilket troligen bidragit till Gullans beslut att stanna hemma. Både Roine Lund och Frank Wennbo har försökt övertala honom göra henne sällskap, ett något snöpligt slut på kvällen som inte alls tilltalat den i högsta grad utåtagerande Stig Engberg. Medan den lilla gruppen står och pratar intill husväggen på Högbergsgatan far hans blick spejande över trottoaren och fastnar till sist på en okänd man i 35-årsåldern. Stig Engberg hejdar den förvånade mannen med en hand i bröstet. ”Har du sprit”, frågar han, och när svaret blir nej landar hans höger rätt i ansiktet på den okände. Roine Lund och Frank Wennbo, som först nu ser vad som händer griper tag i Stig Engberg för att lugna ner honom, och den främmande tar tillfället i akt och springer. Stickan måttar en sista smäll mot den bortflyende, ett slag som är så kraftigt att han när det missar målet ramlar raklång på asfalten. Efter en stunds dividerande rör man sig ner mot Götgatan och Ringbaren på terrassen ovanför Björns trädgård där Stig Engberg åter är nära att komma i bråk. Frank Wennbo har nu fått nog, och lämnar tillsammans med sina vänner Roine Lund ensam att göra sin plikt och ta hand om den något oregerlige svärfadern in spe.
Slagsmål på Piccadilly bar
Med viss svårighet lyckas han få Stig Engberg loss ur den folksamling han skapat, och de fortsätter Götgatan fram mot Piccadilly bar strax efter korsningen vid Folkungagatan. Om Roine är bitter över att ha blivit lämnad med sin boxningsglade börda visar han det i varje fall inte, och de sätter sig ner över ett glas läsk för att dra upp riktlinjerna för kvällens fortsatta festande. Den medhavda spriten är slut, men bara ett par kvarter därifrån ligger det ökända ungkarlshotellet Pelikan, ett välkänt tillhåll för langare, och över den förargligt svaga drycken räknar de sina samlade tillgångar, vilket i Stig Engbergs fall är lätt då han är luspank, och kommer fram till att det räcker. Roine Lund dricker upp den sista läsken medan Stig Engberg kommer i samtal med ett par okända män. Vad de säger drunknar i det allmänna sorlet, men det dröjer bara någon minut innan den ene av dem knuffar till Stickan med orden ”häll käften och stick”. Återigen får Roine grabba tag i Stig Engberg och dra honom med ut på gatan, en sak som den här gången dock inte hjälper mycket då de bägge andra följer efter. Efter en kortare ordväxling där det trevligaste som yttras är ”djävla typ” lyfter en av de okända helt sonika upp den ilskne Stig Engberg och slänger honom mot en av de bilar som står parkerade längs gatan innan de går därifrån. Styrkeuppvisningen imponerar ofrivilligt på Stickan som till Roines lättnad motstår impulsen att följa efter.
Scenen för slagsmålet mellan Roine Lund och Stickan Engberg på kvällen den 21 oktober 1961. Fotot taget av polisen efter Engbergs död en vecka senare. Ingången till Hotell Pelikan till vänster.
Festen tar slut
Några minuter senare svänger de in på Bondegatan och vid hörnet av Östgötagatan 38, där Hotell Pelikan ligger, möter de ytterligare ett par bekanta, bland dem Robert Dunker som har kontakt med just den langare de söker, varför han efter att ha fått pengar av Roine försvinner in i foajén och en liten stund senare återkommer med den begärda drycken. Robert Dunker är gammal barndomskamrat till Stig Engberg, som tidigare under kvällen skrutit med att ha gett honom stryk. Medan de delar spriten frågar Roine Lund om detta är sant, en sak som genast gör att den kamratliga tonen börjar skorra. Stig Engberg, vilken uppenbarligen inte uppskattat att historien förts vidare ger Roine en svart blick han sekunden därpå följer upp med ett knytnävsslag på Roines näsa. Den förbluffade Roine vinglar till och hans höger skjuter ut och träffar Stig Engberg på hakspetsen så att denne faller raklång i asfalten med en ljudlig smäll. Ett par sekunder ligger han som paralyserad, men ruskar på sig och reser sig upp igen. Roine Lund och Robert Dunker går in på hotellet för att tvätta av näsblodet som strömmar över både mun och kavaj, men blir snabbt utkörda av den troligen ganska luttrade vaktmästaren. Festligheterna får ett lika hastigt som trist slut. Robert Dunker tar med sig sin kamrat och lämnar Stig Engberg åt sitt öde, och även Roine Lund har nu fått nog och hoppar in i en taxi för att ta sig hem till svärmodern.
Här på Östgötagatan 38 låg Hotell Pelikan 1961. Vid gathörnet mot Bondegatan till höger var slagskämpen Stig Engberg med om sitt livs sista slagsmål. Jämför med bilden ovan som polisfotografen tog strax efter Engbergs död.
Hämtad av polisen
Vid Storforsplan 3 är porten låst, vilket inte är så konstigt då klockan nu är närmre midnatt. Han slänger en näve grus på Gullans fönster, men den väntade reaktionen uteblir. Av ren slump möter han ett par som ska in i porten och blir insläppt så att han kan ta sig upp till Gertrud Anderssons lägenhet. Han ringer på dörrklockan upprepade gånger utan att få svar, och ropar till henne genom brevlådan. Efter en stund ger han upp och är precis på väg genom porten då han möter Stig Engberg som även han åkt direkt hem, men med tunnelbana. Som så ofta sker med känslor på fyllan är den tidigare ovänskapen glömd och de går tillsammans upp för att förnya ansträngningarna att väcka Gullan. Trots att Stickan bor där har han nämligen ingen egen nyckel. Till deras förvåning fungerar inte ringklockan längre, och inte heller Stig Engbergs enträgna rop genom brevlådan lyckas väcka Gullan. Vad ingen av dem vet är att Gertrud Andersson mycket väl hört både ringklockan, vilken hon nu stängt av, och de druckna rösterna, men för husfridens skull valt att inte släppa in varken sambo eller svärson förrän de sovit ruset av sig. Roine Lund tröttnar och tar en taxi hem till hustrun i Handen, medan Stig Engberg somnar i trapphuset. Där blir han ett par timmar senare upphittad av en granne, en polis som just gått av passet och nu kontaktar kollegorna vid radiobilssektionen vilka tar hand om den uppenbart stupfulle Engberg och låter honom tillbringa natten på Enskede polisstation.
Bondegatan, hörnet Östgötagatan. Samma vy som föregående bild. Foto taget av polisen i samband med utredningen om Stig Engbergs död.
Helt väck
Klockan åtta morgonen efter ringer det åter på dörren hemma hos Gertrud Andersson, och in ragglar en måttligt pigg Stig Engberg. Han stinker sprit och runt vänstra ögat är ett stort och inte särskilt vackert blåmärke. Gullan lyssnar tålmodigt till hans berättelse om slagsmålet med Roine och natten hos tionde polisvaktdistriktet. Han förklarar att han är ”helt väck” och slocknar strax därefter på soffan. Hela söndagen ligger han och sover, och när han försiktigt stapplar upp dagen därpå klagar han över huvudvärk och illamående, häller i sig några Albyl för att sedan återgå till soffan och vad som uppenbarligen är en bakfylla inte av denna världen. Under tisdagen lyckas han få i sig lite mat, men blir alltmer förvirrad. Gertrud Andersson och Frank Wennbo betraktar honom förundrat. De inser bägge att det är någonting underligt med Stickans bakfylla, men då ingen av dem varit med under sista slagsmålet är det inte heller någon av dem som förstår innebörden av det illavarslande blå ögat som uppstått trots att Roines slag bara träffat hakspetsen. Under kvällen på tisdagen den 24 oktober blir Stig Engberg allt sämre, och Gullan ringer till sist läkare som efter snabb undersökning kallar på ambulans.
Storforsplan 3 i Farsta var helt nybyggt vid tiden för Stig Engbergs död. Gullan Anderssons lägenhet låg bakom balkongen på andra våningen. Här stod Roine Lund och kastade grus mot fönstret för att bli insläppt efter det ödesdigra slagsmålet 1961.
Dödförklarad
Stig Engberg förs till St Eriks sjukhus där man konstaterar hjärnskakning, och han läggs in på avdelning 7A efter att röntgenbilderna avslöjat en skallfraktur i bakhuvudet. Operation bestäms till den 29:e, och Gertrud Andersson åker hem efter långa och oroliga timmar på akuten. Stig Engberg är omtöcknad och förvirrad och ligger flera dagar och yrar i sjukhussängen, men under fredagen verkar hans tillstånd bli bättre. Han kräver att få åka hem, någonting läkarna dock inte går med på då han snart ska in för operation. Klockan nio på kvällen den 28, endast timmar innan den utsatta operationen, går nattsköterskan sin vanliga rond bland de till största delen sovande patienterna. När hon tittar till Stig Engberg reagerar hon omedelbart på hans utseende. Han är blå i ansiktet och har uppenbara andningssvårigheter och hon slår genast larm. Stig Engberg förs raka vägen till operationssalen, men trots det snabba ingripandet står hans liv inte att rädda. Klockan 23:45 dödförklaras han. Av ren slump har en av läkarna hört hur Gertrud Andersson pratat om slagsmålet med Roine, och polis tillkallas samtidigt som liket förs bort för en obduktion som skulle ge överraskande upplysningar. Trots fallet i gatan har Stig Engbergs bakhuvud märkligt nog inga synbara skador. Varken skrapsår, bulor eller blåmärken kan upptäckas, men det bedrägliga yttre döljer ett brott på skallbenet som är så långt att det sträcker sig hela vägen från pannan ner i nacken och med sprickor ut åt sidorna. Hjärnbarken är krossad, och det är de inre blödningarna, varav den mystiska blåtiran varit ett första tecken, som sakta men säkert varit dödande. Det utsipprande blodet har droppe för droppe samlats upp innanför kraniet tills trycket mot hjärnan helt enkelt blivit för stort.
S:t Eriks sjukhus på Fleminggatan. Byggnaden på bilden är numera vårdcentral, och avdelning 7a där Stig Engberg dog sedan länge riven. Till vänster skymtar de nuvarande sjukhusbyggnaderna som dock inte stod klara förrän 1968, sju år efter Stickans död.
Brottsligt förflutet?
Nyheten om Stig Engbergs död kommer som en chock för alla, inte minst Roine Lund, vilken dagen därpå söker upp sin svärmor för att trösta henne, en tröst hon dock inte är intresserad av då hon anser svärsonen vara sambons mördare. En dryg vecka senare grips Roine på sin arbetsplats, och häktas ett par timmar därpå. När polisen kontrollerar hans bakgrund finner man några, i varje fall med polisögon sett, mycket graverande fakta. Det visar sig nämligen att Roine redan är under polisutredning för en stöld hemma i Haninge. På kvällen den 26 mars 1961 har Roine Lund, som då gjorde lumpen på F8 i Barkarby, tillsammans med en kamrat varit hemma på permission i lägenheten på Midgårdsvägen 10. De sitter och dricker och går efter en stund ner till Kafé Viking där de träffar ett sällskap andra ungdomar, mest flottister från Berga örlogsbas. Tillsammans går man hem till makarna Lund och förfestar innan dansen på Folkets hus, och par efter par försvinner de så småningom. Roine och hustrun ångrar sig i sista stund och går hem igen, och i lägenheten finner de en av sjömännen sovande på golvet. De väcker honom och han masar sig ut i badrummet för att med hjälp av kallt vatten nyktra till. Roine Lund plockar upp hans kläder i soffan och lägger märke till att plånboken ligger i bussarongens ena ficka, en plånbok han snabbt vittjar på pengar. Tilltaget är naturligtvis både dumt och oärligt, men infall på fyllan är inte alltid de smartaste, och sjömannen raglar iväg och märker inte förrän han ska kliva på bussen att pengarna saknas. Trots alkoholen har han inga större problem att räkna ut hur det gått till och går därför till polisen. Bytet, 350 kronor, drygt 4 000 med dagens pennigvärde, försvinner redan kvällen därpå då Roine Lund låter den fulle sjömannen bjuda honom, hustrun och två bekanta på resa till Stockholm och efterföljande middag på Berns.
Hovrätten mot Högsta domstolen
Rättegången mot Roine Lund blir ett samvetsmål som visar sig svårt att lösa eller ens enas om. Att det är fallet i gatan efter Roines slag som orsakat de svåra skallskadorna hos Stig Engberg står utom all tvivel, men att han skulle haft något uppsåt att döda sin svärmors sambo är inte bara otroligt utan rent av befängt, dennes uppförande till trots. Ingen av de inblandade, minst av allt Stig Engberg själv, insåg vidden av hans skador, och händelsen underströk egentligen endast det bland läkare välkända faktum att vid ett fylleslagsmål är det oftast inte själva slaget som är farligt, utan fallet det resulterar i. I februari 1962 dömer Stockholms rådhusrätt Roine Lund för stöld och misshandel till ett års straffarbete villkorligt, ett domslut som omedelbart överklagas av åklagaren som anser en dom för enbart misshandel alldeles för mild då den resulterat i en människas död. Den 5 juni skärper också Svea hovrätt straffet betydligt till 2 år och sex månader för ”uppsåtlig misshandel varav döden följt” och undanröjer den villkorliga domen, ett domslut som troligen kom som en kalldusch. Åter överklagas, och efter att Högsta domstolen meddelat prövningstillstånd kommer så den slutliga domen den 10 april 1963, ett och ett halvt år efter festkvällen som skulle visa sig bli Stig Engbergs sista fylla, och man river upp Hovrättens beslut och fastställer på nytt den första domen på ett års straffarbete villkorligt. Hur de inblandade mådde under den infekterade och utdragna domstolsprocessen kan man lätt föreställa sig, och Gertrud Andersson bröt med såväl dotter som svärson i ett familjeförhållande som aldrig mer skulle bli sig likt.
Text och bild: Petter Inedahl
0 kommentarer