Solkiga skärgårdsdrömmar

Sandhamn

Den soliga sommaren 1975 var Sandhamn en plats dit badgäster, fritidsskeppare och turister flockades. Det var även en plats som klippt och skuren till att producera amfetamin skulle det visa sig.

Onsdagen den 15 oktober 1975 är kall och blåsig, himlen gråmulen. Ute på Nämdöfjärden går vågorna långa med vita gäss, och den lilla taxibåten kämpar sig envetet fram mot Stavsnäs vinterhamns stora betongbrygga. Klockan är några minuter i tolv när den tar land, och passagerarna hoppar upp på kajen, svajar till ett par sekunder innan benen återfår sin stadga efter den gropiga båtturen. Med förenade krafter bär man bagaget, några väskor och lådor, bort till den väntande bilen, en VW Pickup med registreringsnummer GUS 801. Flera andra bilar står parkerade intill bryggan, och att några av dem är fulla med folk är troligen ingenting resenärerna lägger märke till förrän dörrarna på den ena slängs upp och civilklädda poliser rusar fram. Trots att inga journalister finns på plats skulle redaktionschefer landet runt gnugga händerna i förtjusning, och händelsen, eller i varje fall dess följder, fylla löpsedlar och tidningsspalter i åtskilliga månader.

De gripna är 29-årige Kenneth Ljunggren och 37-årige Fleming Broman, barchef på respektive ägare av Sandhamns Hotell, och två av de män som varit ansvariga för den ytterst lyckade sommarsäsongen 1975 ute i det lätt överklassanstrukna skärgårdsparadiset. Kenneth Ljunggren är äldst av tre bröder, och född i Stockholm men när han är i femtonårsåldern flyttar familjen till Söderhamn, en omställning han står ut med i ganska exakt ett år innan han beger sig tillbaka till huvudstaden för att försörja sig på egen hand. Liksom många andra unga byter han yrke ett flertal gånger, men hamnar rätt snabbt i restaurangbranschen där hans sociala läggning gör att han trivs som fisken i vattnet, och Kenneth Ljunggren visar sig också ytterst populär bland gästerna. Han arbetar i serveringen och i baren, bland annat på restaurang Flamingo i Solna, och legendariska men nu sedan många år försvunna djurgårdskrogen Bellmansro, men även som Dj, ett yrke som ännu i mitten av 1970-talet uppenbarligen var så obskyrt att polisens personundersökare såg sig föranledd att förklara dess oklara innebörd med att ”han hyrt in sig på olika restauranger och där stått för den musikaliska underhållningen, huvudsakligen av de modernare slagen”. Bekantskapen med Fleming Broman daterar sig från 1972 när Kenneth Ljunggren arbetat som barmästare på restaurang Tegnér, en anrik institution som hoppat runt mellan olika adresser sedan 1880-talet, men vid den här tiden hittades i hörnhuset Tegnérgatan/Regeringsgatan.

Den andre gripne, Fleming Broman, är född 1938 i Värmland, men uppvuxen i fosterhem i Örnsköldsvik. Att säga att han haft ett omväxlande liv är ingen överdrift. Efter att som artonåring ha tagit klivet över till Kanada kommer han i oktober 1958 tillbaka till Sverige, och 1962 gifter han sig, 24 år gammal, med den flickvän han lämnat några år tidigare inför resan över Atlanten. Att hon under tiden hunnit både gifta sig, skaffa två barn och även skilja sig igen sätter inga käppar i hjulet, och hustruns barn adopterar han och uppfostrar som sina egna. Samma år som bröllopet tar han ingenjörsexamen och startar några månader därpå ett arkitektkontor, Broman & Ode, sedermera Broman & Braendeholm efter att den ursprunglige kompanjonen dragit sig ur. Firman går till en början mycket bra och ritar åtskilliga offentliga byggnader såsom skolor, tingshus och köpcentrum, men med åren blir ekonomin alltmer svajig för att 1971 sluta i konkurs. För den initiativrike, en egenskap han skulle dela med så gott som alla de män som blev åtalade och även dömda i den så kallade sandhamnsligan, Fleming Broman dröjer det dock inte länge innan han hittat nya lockande projekt. Några månader efter konkursen sitter han som en av cheferna för den svenska grenen av amerikanska kosmetikaföretaget Holiday Magic vars verksamhet av domstolar i såväl USA som Sverige senare skulle klassas som pyramidförsäljning, en affärsmodell som i korthet går ut på att lova sina säljare, alla privatpersoner som måst köpa sig in i företaget, stora vinster om de bara lyckas locka dit ytterligare betalande säljare. Själva försäljningen blir därmed en bisak och en säljares huvudsakliga inkomstkälla att ragga nya ”säljare”, inte helt olikt så kallade pyramidspel. Kanske berodde det på att Fleming Broman fick egna företagsidéer via sin amerikanske mentor, för redan 1972 har han hoppat av och startat en rabattkortsverksamhet som dock förbjuds av konsumentombudsmannen med nästan omedelbar verkan. Han beskrivs av några som en bullrig och charmigt bufflig ledarperson som har lätt att ta folk. Samtidigt finns det andra som menar att han är en notorisk lögnare med kort stubin och ostadigt humör och endast umgås för att kunna bli beundrad, en beskrivning som osökt för tankarna till en psykopat. Kanske är det någonting sådant hans fru har i åtanke då hon yttrar ”för Fleming finns bara Fleming”.

Pressens man. Fleming Broman på löpsedlarna i oktober 1975.

Våren 1973 seglar ett nytt erbjudande upp på Fleming Bromans horisont. KSSS, Kungliga Svenska Segelsällskapet, behöver en ny entreprenör för sin sommarrörelse ute i Sandhamn, och Fleming Broman hoppar in som intressent trots att hans erfarenhet av restaurangbranschen inskränker sig till den man kan skaffa sig på utsidan av bardisken. Tillsammans med Kenneth Ljunggren, vars kunskaper om branschen är genuina även om de kanske inte ligger i nivå med hans nya roll som delägare, aktiverar han ett vilande bolag, Knut Byggare AB, som hastigt döps om till det i sammanhanget mer passande Arkipelagkrogar AB. Finansieringen står Fleming Broman ensam för, och Kenneth Ljunggrens medverkan består i hans kunskap och kontakter inom restaurangbranschen. Arkipelagkrogar tar över arrendet på KSSS klubbhus och restaurang samt det intilliggande Seglarhotellet, och Kenneth Ljunggren och Fleming Broman flyttar ut till Sandhamn. Att Fleming Bromans fru i samma veva blir sjuk, en sjukdom som slutar med att hon blir förlamad och rullstolsbunden och därmed helt förlorar sin attraktion för kvinnokarlen Broman, betyder bråda dagar även på den amorösa fronten för en nybliven restaurangägare med smak för betydligt yngre kvinnor. I Solna har han en älskarinna installerad i en lägenhet vars hyra han betalar, och hösten 1973 flyttar han ihop med en annan, en flygvärdinna, tidens glamouryrke.

Sommarsäsongen ute på Sandhamn 1973 går förvånande bra. Kenneth Ljunggren fyller restaurang och hotell med rutinerad personal, och Fleming Broman är snabb att lära, men hans grälsjuka och översittaraktiga temperament gör ändå att samarbetet mellan delägarna knakar i fogarna, och trots att arrendet fortsätter tillbringar delägare Kenneth Ljunggren den påföljande sommaren 1974 som anställd i en pizzeria i Stockholm. Det är också i samma veva Arkipelagkrogar köper Sandhamns Hotell, den stora byggnad som idag går under namnet Sands Hotell. Väl medveten om hur han ibland uppfattas överlåter Fleming Broman med varm hand all kontakt med gäster och kunder på sin personal, och skulle senare urskuldande förklara att han har svårt att vara underdånig och servil, egenskaper han uppenbarligen ansåg hörde till yrket. KSSS restaurang befinner sig trots stolta anor i ett något nergånget skick, och då segelsällskapet själv inte har råd är det Arkipelagkrogar som genomför en grundlig renovering. Nya spisar, fläktar, kylskåp, mattor och utemöbler kommer till, och hela det enorma huset får sig en välbehövlig påstrykning av färg. Att detta kostar pengar är lätt att förstå, och Fleming Broman lånar 150 000 kronor, strax under 900 000 i dagens penningvärde, av en affärsbekant, Roy Andersson, ett lån helt utan säkerhet eller papper, men icke desto mindre ett han häpnadsväckande nog lyckas betala tillbaka på endast några månader, en transaktion polisen senare skulle finna mycket intressant. Överhuvudtaget befinner sig AB Arkipelagkrogars bokföring i sådant skick att ingen av rikskriminalens ekonomiska utredare lyckas bli klar över företagets affärer och man kan bakom uttryck som ”vars riktighet inte går att kontrollera” och ”omöjligt att beräkna” eller ”helt omöjligt att fastställa” läsa mellan raderna hur de slitit sitt hår i uppgiven vanmakt, en sak Fleming Broman själv säkerligen inte hade någonting emot men som ställer hans revisor, Revisionsfirman Jörgensen på Södermalm, i något tvivelaktig dager.

Sandhamns Restaurang som den såg ut 1975 när knarkfabriken var i full gång. Foto taget av polisen.

Den tidigare nämnde affärskollegan Roy Andersson är egentligen bilhandlare, och 1974 trettiosju år gammal. Han är född i Landskrona men uppväxt i Stockholm. Efter värnplikten som stridsvagnsförare på P1 i Enköping gifter han sig med en damfrisörska och de skulle 1961 få en dotter. I yrkeslivet är han vad man idag skulle kalla entreprenör, och efter att ha jobbat som inköpschef på en järnaffär startar han ett par år efter dotterns födelse eget i kontorsvarubranschen, ett företag med det i sammanhanget något svårförklarliga namnet AB Roma som drivs från en sjurumslägenhet i Bandhagen. Firman går bra, särskilt sedan man fått ensamrätt till amerikanska tejptillverkaren Scotch:s varumärke 3M, men den otålige Roy Andersson överlåter rörelsen på sin kompanjon och öppnar istället bilfirman Motor AB Ratten vars högkvarter återfinns i ett garage på Tulegatan 41. En annan av Roy Anderssons käpphästar, om uttrycket tillåts, är travsport, och han skulle under åren äga åtskilliga travhästar, som mest sju stycken, ett intresse han för övrigt delar med Fleming Broman vars en smula blygsammare ekonomi dock endast tillåter tre. 1972 startar Roy Andersson Bilbolaget Malbea AB, en firma vars affärsidé är att agera paraplyorganisation åt begagnade-bil-handlare och som hade försäljningsställe på det torg som då fanns intill Londonviadukten i Stadsgården, och i samma veva börjar han intressera sig även för fastighetsmarknaden och mark- och tomtaffärer i Portugal. Året därefter flyttar han själv ner till Quarteira på Algarvekusten i samma land sedan den villa han låtit bygga blivit färdig, men symptomatiskt nog blir såväl fru som dotter kvar i radhuset i Bandhagen. Om sina affärer i Portugal är han extremt tystlåten och skulle senare vägra att svara på svenska polisens frågor om dem, ja han ville inte ens nämna namnen på dem han samarbetat med eller uppge hur stora inkomster han haft, kanske förklarligt med tanke på vad hans verksamhet misstänktes innefatta. Förutom en villkorlig dom för häleri 1966 består hans enda kollision med lagen i ett stort antal böter för felparkering och fortkörning vilka dock alla betalats av firman då han för privat bruk regelbundet använder de bilar som är till försäljning. Trots att han är skriven i Quarteira pendlar han ofta till Sverige för att titta till affärerna och kanske även hustrun och dottern.

Inför sommarsäsongen 1975 satsar Fleming Broman stort. Han inleder ett förhållande med Seglarhotellets 19-åriga receptionist, försonas med Kenneth Ljunggren som återigen får hand om pub och bar i Sandhamn, och plockar dessutom ut ännu en man som sedan skulle figurera åtskilligt i polisens utredning, 27-årige Thomas Stavbrink. Född i Täby av skånska föräldrar passar han som hand i handske med de övriga aktörerna i sandhamnsmelodramat. Redan som nittonåring startar han företaget Villa-Glass, en föregångare till nutida och mer välkända leverantörer av frysta mejeriprodukter direkt hem till dörren, och skulle sedan fortsätta med den ena affärsverksamheten efter den andra. Han säljer vattensängar, har en porrbutik och driver svartklubbar, bland annat på Roslagsgatan, Frejgatan och Södermälarstrand. 1970 tillbringar han en månad i fängelse för rattfylleri, en bedrift han upprepar ett par år senare. Karaktäristiskt nog överklagar han bägge domarna till Svea Hovrätt där han knappast kan ha hoppats på ändrat domslut, utan snarare velat skjuta upp den ofrivilliga semestern så länge som möjligt. 1975 livnär han sig på att sälja svartkontrakt på lägenheter från ett kontor med flotta adressen Biblioteksgatan, men måste uppenbarligen inte haft riktig ruljangs på affärerna eftersom Fleming Broman lyckats locka ut honom till Sandhamn där han för övrigt varit med som målare några veckor redan året innan. Sommaren 1975 på Sandhamn skulle både Thomas Stavbrink och Kenneth Ljunggren minnas med välbehag. Vädret är varmt och vackert, och eftersom de arbetar kvällar och nätter, exakt med vad skulle dock bli föremål för överläggningar i såväl tingsrätt som hovrätt, har de dagarna fria att sola, bada eller kanske ta en tur med Fleming Bromans motorbåt, en snabb Delta med det putslustiga namnet Aha. Första veckan i augusti körs internationella segeltävlingar utanför Sandhamn, och gästerna är fler än någonsin. En sådan sommar skulle leva länge i minnet, på fler sätt än sandhamnsborna förmodligen väntat sig.

Sandhamns Hotell där polisen gjorde ett överraskande fynd i kassaskåpet. Foto taget av polisen i samband med förundersökningen.

Den 15 oktober är säsongen för länge sedan över och Fleming Broman och Kenneth Ljunggren ute på Sandhamns Hotell och i KSSS klubbhus för att hämta hem de sista sakerna innan etablissemangen låses för vintern. De fyller ett antal väskor och kartonger med sprit, djupfryst kött, och utrustning från kaféet i KSSS restaurang, föremål som noga packas i den lilla taxibåten vars förare rynkar på pannan vid åsynen av kartongerna och passagerarna. Han känner nämligen igen dem mycket väl och har någon månad tidigare haft en upphetsad diskussion med dem om det material de låtit honom frakta över, bland annat ett flertal 20-liters plåtdunkar märkta med texten aceton han först vägrat köra på grund av brandrisken, men efter en extra dusör till slut motvilligt levererat. När de vid tolvtiden på dagen landar i Stavsnäs vinterhamn hinner de inte mer än lasta upp sina bördor på flaket till den väntande lilla lastbilen innan de grips av polis. Fleming Broman visiteras och får lämna ifrån sig samtliga nycklar till såväl Seglarhotellet, Sandhamns Hotell och KSSS klubbhus och restaurang. Bland föremålen på lastbilsflaket hittas tre omrörare med tillhörande stativ, saker man oftare finner i laboratorium än i restaurangkök.

Receptionen på Sandhamns Hotell. I bakgrunden skymtar kassaskåpet där en säck amfetamin hittades. Foto taget av polisen.

Kassaskåpet finns bakom ett draperi i den lilla receptionen i Sandhamns Hotell, en reception närmast att likna vid ett hål i väggen med en glasdisk där t-shirts finns utlagda till försäljning, och en tavla med krokar där rumsnycklarna hängt innan de samlats in och låsts undan för säsongen. Inuti hittar man en större sopsäck och inne i den ligger fyra genomskinliga plastpåsar med vitt pulver, sammanlagt 5,2 kilo. Trots att det redan är långt lidet på eftermiddagen skickas hela fyndet med expressleverans till tekniska roteln på Kungsholmen.

En avslöjande plastpåse från kassaskåpet i Sandhamns Hotell med Fleming Bromans fingeravtryck som här förtydligats. Foto taget av polisen.

Redan vid 16:30-tiden på eftermiddagen är materialet från kassaskåpet på Sandhamns Hotell hos tekniska roteln som omedelbart börjar undersökningen. De fingeravtryck man får fram, både från sopsäcken och de mindre påsarna inuti denna, kommer alla från samma person: Fleming Broman. Det vita pulvret skickas vidare till SKL, Statens Kriminaltekniska Laboratorium, i Linköping som snabbt konstaterar att det rör sig om amfetamin blandat med koffein, så när som på en av påsarna som endast innehåller ren koffein. Amfetaminhalten i blandningarna varierar mellan 50 och 35 procent, och renhetsgraden mellan 86 och 98 procent. Fleming Broman själv säger sig inte känna till någonting alls om hur amfetaminet hamnat i hans kassaskåp, och anmärker myndigt att han inte är den ende som har nycklar dit, ett något ofint påpekande med tanke på att det endast är Thomas Stavbrink som har en andra uppsättning, en sak Fleming Broman måste varit väl medveten om.

Även KSSS-restaurangen genomsöks. I det skräpiga och ostädade köket ligger gamla matrester och ruttnar, och i kaféet en trappa upp, en stor lokal med väggarna prydda av jättebilder på segelbåtar och fönstren vettande ut mot hamnen och Lökholmen på andra sidan det smala sundet, gör man fler fynd. Tre dunkar märkta aceton, mätglas, trattar, skålar, vågar och dessutom ett misstänkt vitt pulver på en bänk och ett av borden. Vid kontroll visar det sig att så gott som alla har spår av amfetamin, även borden i kaféet, vilket ju kunnat få fascinerande följder om någon barnfamilj låtit sina ouppfostrade telningar slicka på möblemanget. Amfetamin hittas också på de omrörare man beslagtagit i den lilla lastbilen i Stavsnäs vinterhamn.

Kafeterian på Sandhamns Restaurang där amfetamintillverkningen pågick. Foto taget 1975 av polisen.

Både Fleming Broman och Kenneth Ljunggren nekar till en början till att veta någonting alls om amfetaminet, och Broman skulle under så gott som hela förundersökningen svara på frågor med det alltmer entoniga: ”Jag yttrar mig inte överhuvudtaget.” Tråkigt nog för Kenneth Ljunggren har polisens spanare haft ögonen på honom en längre tid, och bland annat sett honom leverera ett stort parti med vad som visar sig vara just amfetamin. Den 6 oktober har han och Thomas Stavbrink varit ute på Sandhamn och hämtat en väska som Kenneth Ljunggren sedan låser in i en av förvaringsboxarna på Medborgarplatsens tunnelbanestation. Därefter åker de ut till Jakobsberg där boxnyckeln stoppas i brevlådan till en lägenhet vars invånare, en man med det något ovanliga namnet Blondin, sedan tas på bar gärning med den misstänkta väskan och två kilo uppiggande kemiska preparat. Konfronterad med spanarnas rapport och erkännandet från den gripne kuriren börjar Kenneth Ljunggren så småningom skruva på sig och levererar sedan en berättelse han inleder med de urskuldande orden ”min fantasi är ju inte så livlig alla gånger”, ett uttalande vars klädsamma blygsamhet radikalt motsäges av fortsättningen.

Enligt Kenneth Ljunggren blir han våren 1975, märkligt nog samtidigt som han åter börjar arbeta i Sandhamn, kontaktad av en främmande man som presenterar sig som Johnny. Johnny är jugoslav eller möjligen tjeck, och ber Kenneth göra honom en enkel tjänst, att flytta en väska från en förvaringsbox på Östra station till en annan förvaringsbox på T-centralen, en tjänst som skulle betalas med 500 kronor. Den alltid panke Kenneth Ljunggren går med på förslaget som därefter förnyas med jämna mellanrum och han sköter sig så bra att han till sist får löneförhöjning. Vad som finns i väskorna säger han sig inte veta, men tillägger att han hela tiden misstänkt att det rört sig om någonting olagligt, kanske rent av knark. Dagen innan den tidigare nämnda leveransen den 6 oktober har en okänd bekant till Johnny ringt upp Kenneth Ljunggren och bett att han åker ut till Sandhamns Hotell, till rum nummer 10, samma rum Kenneth Ljunggren under sommarsäsongen bott i, och där hämtar en väska han sedan ska lägga i en förvaringsbox vid Medborgarplatsen. Även Kenneth Ljunggren slås av det underliga i att leveransen skulle hämtas på hans arbetsplats i hans eget rum, men kan inte komma på någon annan förklaring än att Johnny eller den okände placerat det där i tron att säsongen ännu inte tagit slut och att han därför fortfarande arbetar där. Samma vår som Kenneth Ljunggren säger sig börjat arbeta för Johnny har Kenneths namn dykt upp i ett annat narkotikarelaterat sammanhang. Då grips nämligen två ungdomar, en 17-åring och en 19-åring, på rymmen från sedermera gravt ökända Lövsta skolhem i Vagnhärad, och historien om vad de haft för sig under den dryga månad de varit på fri fot intresserar polisen betydligt mer än vad de bägge tonåringarna gör. En kväll i månadsskiftet mars/april sitter de i baren på då nästan nybyggda Hotell Sheraton i Stockholm, uppenbarligen inte ett ställe med det bästa klientelet, när den äldre av dem får se en ytligt bekant, Kenneth Ljunggren. Han bjuder dem på drinkar och därefter tar de taxi hem till hans bostad på Klubbacken 26 i Hägersten där de får mat och ett, som man kan anta, välbehövligt bad. När Kenneth Ljunggren försvinner ner till kiosken söker de igenom lägenheten efter pengar eller värdeföremål, och gör då det glada men något överraskande fyndet av en väska i en garderob, en väska fylld med små påsar med vitt pulver. En snabb provsmakning ger vid handen att det är ”tjack” och dessutom ”bra grejer”. Då de inte vågar ta alltihop, det rör sig om flera kilo, stoppar de på sig några påsar, och så snart Kenneth kommit tillbaka tackar de för sig och försvinner iväg till en bekant där de solidariskt delar amfetaminet, löser upp det i vatten och ”silar”, ett en smula smutsigare sätt att nyttja drogen, men som dock ger snabbare effekt och större rus än traditionell snortning. Att amfetaminet är av toppkvalitet är de alla överens om, och de börjar göra planer på att bege sig hem till Kenneth Ljunggren för att ”robba” honom på garderobens återstående innehåll, men trots det frestande bytet stannar det hela vid planeringsstadiet. Så långt tjuvhedern.

Kassaskåpet på Sandhamns Hotell med dess talande innehåll. Foto taget av polisen.

Samma dag som Fleming Broman och Kenneth Ljunggren grips i Stavsnäs grips även Thomas Stavbrink i sin två år äldre flickväns lägenhet på Hyppingeplan 21 i Tensta, en lägenhet de delar med flickvännens tre barn. I en ljusbrun dokumentportfölj hittas den andra kassaskåpsnyckeln från Sandhamns Hotell, men Thomas Stavbrink har aldrig hört talas om att narkotika skulle förekommit där. Klockan 18:30 får han följa med till kriminalen på Kungsholmen, och med följer också den skarpladdade pistol man kan hoppas att han gömt på ett ställe där flickvännens barn i varje fall inte kunnat nå den. Även Fleming Bromans lägenhet, förutom hustruns och älskarinnans bostäder hade han en 280 kvadratmeter stor sjurummare på Roslagsgatan 4, och Kenneth Ljunggrens tvåa i Hägersten får besök av polisen, men utan att man gör några mer uppseendeväckande fynd. Sandhamns tre musketörer skickas efter de inledande förhören i Stockholm iväg åt olika håll för att minimera risken att de ska lyckas kommunicera med varandra. Fleming Broman hamnar på häktet i Uppsala, Kenneth Ljunggren i Gävle, och Thomas Stavbrink i Västerås.

De häktade i vad som av pressen snabbt döpts till sandhamnsligan reagerar alla olika inför den möjliga framtidsutsikten av långa fängelsestraff. Thomas Stavbrink, som menar att han är helt oskyldig, överklagar häktningsbeslutet, men en något kallsinnig Svea Hovrätt lämnar det hela utan bifall. Fleming Bromans kompakta tystnad bryts endast vid enstaka tillfällen, som till exempel då betydelsen av fingeravtrycken på plastpåsarna i Sandhamns Hotells kassaskåp går upp för honom. Han ändrar då sin berättelse om hur de kommit dit till att han till sin förskräckelse en kväll hittat en stor påse narkotika i KSSS-restaurangen och i panik flyttat in den i kassaskåpet för att inte bli misstänkt för knarksmuggling om någon annan skulle få syn på den. Enligt polisen är sandhamnsligan den största och mest välorganiserade knarkliga som någonsin avslöjats i Sverige, då, och åklagare Eric Östberg beskriver Fleming Broman som ”en affärsman i knark”. Presshysterin gör att flera av hans bekanta vägrar uttala sig för polisens personundersökare då de tror att hon är journalist och att samtalet spelas in eller att telefonen på annat sätt är avlyssnad, en nog så talande kommentar till allmänhetens föreställningar om vad den tredje statsmakten skulle vara kapabel till. Den mest talföra i trion, Kenneth Ljunggren, visar sig vara mer bekymrad över att bli av med lägenheten, en lägenhet han för övrigt fått av Fleming Broman, än att hamna i fängelse, en sak som säger en hel del om bostadssituationen även i dåtidens Stockholm.  

Spår nummer 1. Fleming Bromans fingeravtryck från amfetaminsäcken i Sandhamns Hotell. Foto taget av polisen.

SKL lyckas genom att analysera de olika kemiska substanser man hittar på den beslagtagna utrustningen ganska snabbt reda ut hur amfetamintillverkningen i Sandhamn gått till. Basen har varit amfetaminolja, hur sandhamnsligan fått tag i den blir aldrig klarlagt, men polisens teori är att den smugglats hit från antingen Holland eller Belgien, länder Fleming Broman visat påfallande intresse för vid sina utlandsresor, och sedan hämtats upp med en snabb motorbåt, kanske den tidigare nämnda Aha, som fört den begärliga råvaran i säkerhet på något av etablissemangen i Sandhamn. Amfetaminoljan blandas sedan under omrörning med aceton och därefter tillsätts fosforsyra vilket gör att ett slags salt, amfetaminfosfat, bildas, ett ämne som renas med ännu mer aceton och därefter torkas. Acetonet krävs då amfetaminolja inte är vattenlöslig, och en person kan med hjälp av en omrörare framställa några hekto amfetaminfosfat per timme på det här sättet, fosfat som senare blandas ut med koffein för att ge större vinst. Hur mycket amfetamin som tillverkats i KSSS-restaurangens kafé lyckas man aldrig reda ut. Poliskällor menar i pressen att det skulle röra sig om minst hundra kilo, men att uppskatta är en sak, en helt annan att bevisa inför domstol. I slutändan får man nöja sig med de siffror SKL:s kemister tillhandahåller med den femlitersdunk fosforsyra, tom så när som på en liter, man hittat i KSSS-kaféet som grund. Det beräknas att de saknade fyra literna borde räckt till att framställa ungefär 20 kilo ren amfetamin, en betydligt mindre mängd än den tidigare uppskattade, men i varje fall en man anser sig kunna bevisa. Fosforsyran, liksom de tre omrörarna, har köpts från laboratoriegrossisten KEBO i Spånga, där de betalats kontant av en man som sagt sig representera ett företag på Birger Jarlsgatan, vilka dock aldrig hört talas om transaktionen och vars verksamhet knappast är av det slaget att de skulle haft användning för sådan utrustning. Inte heller krävde själva tillverkningsprocessen några särskilt ingående kemiska kunskaper, den hade av uppfinnaren registrerats på Patentverket där en kopia av den kunde beställas av vem som helst utan att ens behöva uppge namn. Ett exemplar hamnade för kännedom hos åklagaren som ansåg det så farligt att det inte, som normalt är, lades till rättegångshandlingarna, utan omedelbart förstördes sedan han läst det, uppenbarligen för att inte ge fler människor idéer till lönande men grovt olagliga extraknäck.

Att läget inte ser helt ljust ut för Fleming Broman måste varit uppenbart även för honom själv, och han bryter sin tidigare tystnad med en berättelse om hur Roy Andersson en kväll honom ovetande kommit över till Sandhamn och hur han överraskat denne i full färd med kemiska experiment vars natur han inte förstått förrän senare, men att han av rädsla för repressalier inte vågat protestera. Roy Andersson, som lämpligt nog befinner sig i Portugal utom räckhåll för svenska polisen, beskrivs som en sannskyldig Al Capone, och även Thomas Stavbrink skulle stämma in i kören och upprepade gånger berätta hur rädd han är för honom. Ett ord som i sammanhanget blev betydelsefullt var det till synes oskyldiga ”kontrakt”, vilket enligt Kenneth Ljunggren, vars tunga med häktestiden blivit alltmer lös, var det kodord man använt istället för att öppet prata om knark eller amfetamin. Att hans bägge kumpaner skulle neka även till detta är knappast förvånande, och Fleming Broman förklarar indignerat att de kontrakt han bett Kenneth Ljunggren hämta ute på Sandhamn den 6 oktober inte varit annat än kontrakten på hotellets arrende vars enda kopior han av outgrundlig anledning säger sig förvarat där istället för bland sina övriga affärshandlingar. Thomas Stavbrink menar i sin tur att han pratat om några lägenhetskontrakt han skulle sälja, och att den stackars Kenneth Ljunggren grovt måste missförstått vad han menat.

I februari 1976 dömer Stockholms Tingsrätt Fleming Broman till åtta års fängelse, Thomas Stavbrink till fem år, och Kenneth Ljunggren till tre år och sex månader, alla för grovt narkotikabrott, domar de dock samtliga skulle överklaga. När ärendet tas upp i Svea Hovrätt konstaterar man att bevisen är minst sagt överväldigande, men också att åklagaren trots att SKL:s beräkningar gjorde det ytterst troligt att det verkligen var närmre tjugo kilo som tillverkades dock inte lyckats bevisa att det existerat mer än de strax över fyra kilo amfetamin som beslagtagits i kassaskåpet på Sandhamns Hotell och i förvaringsboxen vid Medborgarplatsen, och sänker därför straffen för de inblandade. Liksom i Tingsrätten får Fleming Broman längst straff, fem år och sex månader, Thomas Stavbrink tre år och sex månader, och Kenneth Ljunggren tre års fängelse. Såväl Fleming Broman som Thomas Stavbrink, kanske stärkta av framgången i Hovrätten, överklagar ytterligare en gång, men Högsta Domstolen nekar prövningstillstånd.

En sommaridyll. Sandhamnsligans tillhåll. Pilarna pekar, uppifrån och ner, på Sandhamns hotell, Personalbarackerna, Seglarhotellet och Sandhamns restaurang. Foto taget av polisen.

Fingeravtryck från en okänd person hittats bland annat på en av de tomma acetondunkarna och dessutom på en av vågarna där talande nog även amfetaminrester påträffats. Med tanke på Fleming Bromans och Thomas Stavbrinks utsagor om Roy Anderssons del i det hela kan man lätt tänka sig vem polisen misstänkte hade lämnat de här avtrycken, men då han aldrig daktyloskoperats, daktats på polisjargong, visste man det dock inte säkert, och Roy Andersson höll sig visligen borta från hemlandet. Det skulle dröja ända till dagen före julafton 1976, över ett år efter det att han anhållits i sin frånvaro den 27 november 1975, innan han klockan 10:30 grips hemma hos familjen på Ottekilsvägen 12 i Bandhagen dit han något naivt kommit för att fira jul. Kanske var pengarna slut, kanske chansade han på att svenska polisen inte tyckte han var en så stor fisk att det lönade sig att hålla utkik någon längre tid. Konfronterad med de övrigas vittnesmål nekar han till en början blankt och menar sig inte ens veta vad amfetamin är eller hur det ser ut, men skulle senare gå så långt i sina erkännanden att han berättar hur de för skojs skull experimenterat med amfetamintillverkning men att det inte lyckats och att de då gett upp det hopplösa försöket.

Nyheten om Roy Anderssons gripande kom troligen som en kalldusch för Fleming Broman och Thomas Stavbrink vilka ju byggt sina historier på det faktum att han befann sig utomlands och förmodades hålla sig där, och målat upp honom som en kallhamrad gangsterboss. Det var han som producerat knark, han som först lurat dem och sedan med hot tvingat dem att motvilligt delta i hans ljusskygga aktiviteter innan han tog alla pengarna och försvann över gränsen mot okänt mål. Att de nu skulle tvingas upprepa dessa vittnesmål inför honom själv och Tingsrätten framstod säkerligen inte som något lockande scenario där de i så fall bara hade två vägar att gå, fortsätta på samma linje och sätta dit sin kumpan ordentligt, eller erkänna att de ljugit och riskera att bli åtalade för mened, ja kanske till och med se sin egen rättegång tas upp på nytt. Thomas Stavbrink, som sedan juni 1976 talande nog befinner sig på Håga sjukhus utanför Södertälje, en anstalt särskilt inriktad på psykiskt sjuka kriminella, menar att han inte vågar vittna av rädsla för hämnd från Roy Andersson, och att han kommer att ta livet av sig om han tvingas framträda inför domstol. Fleming Bromans reaktion är kanske inte lika dramatisk, men vid rättegången vägrar han i vanlig ordning svara på några som helst frågor, och Thomas Stavbrink nekar vid samma tillfälle att avlägga vittneseden varför ingen av dem heller kan höras. I mars 1977 döms Roy Andersson trots kumpanernas tystnad, eller kanske snarare på grund av deras tidigare talförhet, till åtta års fängelse för grovt narkotikabrott, den hårdaste domen av dem alla, och sandhamnsligans något solkiga sommarsaga är definitivt över.

Denna text är hämtad ur boken Brottsplatsundersökaren, Carlsson bokförlag 2019. Författare och fotograf: Petter Inedahl

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *