Farlig attraktion

Gävlegatan 15 idag. Det vackra och knappt trettio år gamla mordhuset revs 1964 och ersattes med en smutsbrun betonglåda i bästa miljonprogramsstil.

Han tyckte om att leka med elden. Att dra mannen vid näsan och locka hustrun till en förbjuden relation var ett äventyr. Hans livs sista äventyr.

Elvira Doring slår upp ögonen med ett ryck. Hon ligger och lyssnar till bullret som väckt henne, dova dunsar, krasanden och brak blandade med skrik. Ljuden verkar komma från någon av lägenheterna längre ner i huset, och minuterna tickar förbi medan den vanvettiga cirkusen rasar genom rummen. Efter en blick på klockan, den är tre på natten, går hon upp och öppnar fönstret och tittar ut över den sakta ljusnande bakgården. Oväsendet har upphört. En bil morrar på avstånd och koltrasten slår sina drillar ur halvdagern. Inte en människa står att se och fönstren är svarta bakom de blanka rutorna när en mansröst ekar mellan husen: ”Nu är du dödens!” Därefter blir det tyst. Dödstyst.

Röda bergen i Stockholm är en hemlighet i innerstadens utkant, en som även infödda stockholmare långt ifrån alltid är bekant med. Stadsdelen uppfördes till största delen under 1920-talet och visar i all sin stilla prakt vad stadsplaneringen förmådde innan modernismens själlösa lådor vältrade sig in över det offentliga rummet. Här har höjdskillnaderna ännu inte schaktats bort, och gatorna vindlar mellan små plötsligt uppdykande grönområden. Det leks med material och byggnadssätt, ett träkarnapp på ett stenhus, en överraskande gatuöppning rätt genom en vägg, och en rad träd som förvandlar gatan till esplanad trots att dess storlek inte alls uppmuntrat till någonting sådant. I Röda bergens gränsmarker finner man Gävlegatan, och nummer femton i dess nedre del där kontor och monteringslokaler skvallrar om närheten till Norra stations forna godsterminal. I en tvåa på nedre botten med utsikt över vad som då var Philips komplex bor sommaren 1961 det äkta paret Anders och Gerd Raunavaara. De är 42 respektive 36 år gamla och har nu varit gifta i sex år, men att påstå att det är ett harmoniskt äktenskap vore att handskas alltför ovarsamt med sanningen.

Den förorättade maken Anders Raunavaara på polisens fotografier.

Anders Raunavaara är född och uppvuxen i den lilla orten Kuivakangas i Övertorneå, bokstavligen på gränsen till Finland. I officiella handlingar heter han Andreas Raunavaara, men kallas aldrig annat än Anders, inte ens av sina närmaste. En officiell familjehemlighet vet berätta att prästen hört fel vid dopet och därför både sagt och skrivit in namnet Andreas i kyrkboken, och att detta är anledningen till diskrepansen. Han är mellanbarnet av fem syskon men har dessutom fyra halvsyskon på sin mammas sida, och liksom flera av sina systrar hamnar han så småningom i Stockholm. Han är begåvad över genomsnittet men kanske är det hans uppfostran, föräldrarna var strängt religiösa Laestadianer, som gör honom ömsom blyg och fumlig och ömsom häftig och våldsam. Att han inte har någon vidare tur i sina kontakter med det motsatta könet kan man lätt konstatera. En förlovning i hembyn tar snabbt slut sedan fästmön smittat honom med syfilis, och det är också efter denna minnesbeta Anders beger sig ner till huvudstaden där han två år därpå gifter sig, ett äktenskap som trots att det skulle vara i sju år snabbt får slagsida när Anders tittat för djupt i flaskan. Snäll och trevlig när han är nykter blir han raka motsatsen efter några glas och hustrun är en av de första som får del av våldsutbrotten. Bekanta berättar hur han hotat med att sprätta upp magen på sin svåger och hur han vid ett tillfälle försökt strypa honom med hans egen slips, ett tilltag som endast misslyckas därför att slipsen går av. I ett annat raseriutbrott sliter han bokstavligt talat kläderna från kroppen på sin hustru och avslutar med att förvandla möblemanget till kaffeved, och äktenskapet tar slut 1951 sedan hustrun varit otrogen med en granne.

Men livet går vidare. På en fest träffar han Gerd Dahlgren, en 27-åring från Östersund, och de blir ett par redan samma kväll. Tre år senare gifter de sig och flyttar 1956 in i lägenheten på Gävlegatan. Om Gerd i förväg känt till Anders humörsvängningar får väl betraktas som tveksamt, men att hon snabbt blir uppdaterad den hårda vägen behöver ingen tveka om. Tidigare otrohetsaffärer har gjort Anders Raunavaara extremt svartsjuk, att hans eget beteende på något sätt skulle bidragit till det hela är en tanke som aldrig verkar ha slagit honom. Gerd blir regelbundet misshandlad i hemmet. En gång blir hon utkastad genom fönstret, lyckligtvis bor de på nedre botten, och en annan gång hamnar hon på Sabbatsbergs sjukhus efter ett hårdare meningsutbyte. Trots att hon flera gånger hotar med skilsmässa stannar hon kvar hos sin man. Till skillnad från den förra hustrun kan Gerd nämligen bita ifrån sig, och när han slänger ut hennes kläder genom fönstret svarar hon med att kasta ut hans samma väg. Hustrun är dock inte den enda som råkar ut för Anders Raunavaaras vrede och två gånger, 1957 och 1959, döms han till dagsböter för misshandel. Även Gerd har anmält honom vid ett tillfälle men dragit tillbaka polisanmälan sedan maken lovat bot och bättring. Att det är alkoholen som förvandlar den annars timide Anders, vars enda övriga last är trav och galoppspel, är en sak som inte undgår någon, allra minst honom själv, och när han efter remiss från läkare skickas till Ulvsunda vårdhem, ett psykiatriskt sjukhus med huvudsaklig inriktning mot alkoholister beläget i fältmarskalken Lennart Torstenssons 1600-talsslott, protesterar han inte. Något år senare tas han in på Albyhemmet, även det en psykiatrisk klinik med inriktning mot alkoholism, men blir utslängd och skickad tillbaka till det mer strängt hållna Ulvsunda sedan han rymt och därefter uppenbarat sig i berusat tillstånd. I sjukhusjournalen har personalen noterat som förklarande omständighet att ”patienten som barn varit sängvätare”, uppenbarligen ett ofelbart tecken på framtida överdriven alkoholkonsumtion.

Gävlegatan 15 vid tiden för mordet. Paret Raunavaaras lägenhet ligger bakom de två fönstren längst till vänster i bottenvåningen. Fotot taget av polisen.

En kväll i början av juli 1961 är Gerd Raunavaara på väg ut genom porten på Gävlegatan 15M när hon stöter på en man. Han är välklädd och ser bra ut, och tittar henne rätt i ögonen med stadig blick när han viftar med en cigarett och frågar om hon har en tändsticka. Att det slumpartade mötet gjort intryck på Gerd är uppenbart. Hon snubblar på orden men drar honom i kavajärmen upp mot lägenheten där hon letar fram en tändsticksask, ett oväntat hjälpsamt mottagande som förvånat såväl den främmande som Anders Raunavaara, dock med helt olika grad av uppskattning. Gerd gör därefter sällskap med sin nye bekantskap en bit på gatan och får veta att han heter Johan Berg, men att hans vänner kallar honom Janne. Han är 41 år gammal och kommer även han från norr, uppvuxen tillsammans med fem syskon i Njutånger där föräldrarna varit lantbrukare. Om några veckor ska han ner till Göteborg där han fått arbete som grävmaskinist i sin brors firma, berättar han. Vad han inte berättar är att han suttit i fängelse, en ofrivillig vistelse på statens bekostnad så hemlig att inte ens alla syskonen känner till den. Under dagarna som kommer är Janne Berg på besök hos paret Raunavaara åtskilliga gånger, han deltar i deras måltider och sover över på soffan i vardagsrummet där Gerd bäddat åt honom under sin makes alltmer svarta och misstänksamma blickar.

Fredagen den 14 juli 1961 är mulen och disig. Trots att det enligt kalendern är sommar är det bara 16 grader och blåser illa. Anders Raunavaara är på jobbet, han är anställd som byggnadsarbetare hos firma Söderlund & Bergvall, men både Gerd och Janne är lediga. Ännu har ingenting hänt mellan dem men attraktionen är uppenbar och den äkta maken på betryggande avstånd. Framemot eftermiddagen hamnar de på ett ölkafé där samtalet blir alltmer lågmält och intimt. Att gå hem till Gävlegatan i deras nuvarande sinnesstämning vore att utmana ödet, men Janne har en bekant på Karlbergsvägen, ett stenkast bort, en äldre kvinna vid namn Ebba Winberg-Olsson. Hon är mycket förstående och bäddar åt sina gäster som inte helt överraskande snart hamnar i säng utan en tanke på sömn. När Anders kommer hem från arbetet är lägenheten på Gävlegatan tom. Han ser sig förgäves om efter ett meddelande eller någonting annat som talar om var hustrun befinner sig, och går med en suck och, kan man förmoda, en hel del funderingar, ner till Sankt Eriksplan där han intar en ensam middag på Normakedjans restaurang Fajansen. På vägen hem köper han ett paket kaffe i en varuautomat på Rörstrandsgatan och slinker därefter in på ölkaféet på 23:an där han oväntat stöter på en tidigare arbetskamrat. Efter ett par öl går de hem till kamratens lägenhet på Karlbergsvägen där återstoden av kvällen förflyter framför tv:n. På samma gata, men ett par kvarter därifrån, har det ömma paret Gerd och Janne särat på sig både bildligt och fysiskt. På inrådan av Ebba Winberg-Olsson, som känner till Anders Raunavaara och kan gissa hans reaktion om hans hustru och den nya vännen Janne Berg skulle återvända tillsammans sent på natten och lukta alkohol, följer Gerd med henne till en av hennes vänner på Tomtebogatan, en äldre man hon vet att Anders känner och litar på och under ett par timmar skaffar Gerd sig där ett alibi.

En mördares klädsel. Anders Raunavaaras nerblodade byxor på polisens docka. Foto från förundersökningen.

Janne, som av allt att döma haft svårt att slita sig, går istället hem till paret Raunavaaras lägenhet och finner Anders sittande ensam vid köksbordet med en flaska brännvin. Klockan är nu runt ett på natten, men Anders är trots hustruns mystiska frånvaro vid relativt gott humör och verkar inte ana den roll i dramat som spelats av den leende mannen som nu sätter sig vid andra sidan bordet. Strax därpå ringer telefonen, det är Gerd som vill sondera terrängen innan hon beger sig hemåt, och det är med viss konsternation hon tar emot beskedet att älskaren och maken sitter och dricker sprit tillsammans. Den gemytliga stämningen blir mindre gemytlig sedan Gerd kommit hem. Exakt vad det är som gör att hon drar på sig makens vrede, han är ännu okunnig om händelserna tidigare under kvällen, får hon aldrig klart för sig men örfilen svider på kinden. Janne Berg, alltid den chevalereske riddaren när det passar honom, rusar upp och Anders är inte sen att anta utmaningen. Det är två jämbördiga motståndare som drar sig in i vardagsrummet på Gävlegatan 15M. Janne Berg är 175 cm lång och har en matchvikt på 75 kilo, Anders Raunavaara 179 cm och 71 kilo. Bägge beskrivs som atletiska och vältränade och bägge har de lika grundmurat rykte som slagskämpar. Efter de första knytnävsslagen stiger raseriet och alla tillhyggen är tillåtna, en pall, en mjölkflaska och ett avbrutet bordsben. Gerd stannar visligen i dörröppningen under det att vad som senare i pressen skulle beskrivas som en duell med knytnävarna rasar genom rummet. Efter att förtvivlat ha försökt få de bägge rivalerna att lugna ner sig har hon fått nog och går ut för att ringa en väninna för att ragga sovplats för natten, eller snarare återstoden av morgonen.

Paret Raunavaaras vardagsrum där Janne Berg dog. De mörka fläckarna på mattan är blod. Foto taget av polisen vid brottsplatsundersökningen.

Klockan är nu tre och Elvira Doring väcks. Även andra grannar vaknar, en av dem är en byggnadsarbetare som först yrvaket tror att han befinner sig på jobbet innan han till sin förvåning inser att ljuden kommer från lägenheten under. Porslin krossas och möbler välts. Sedan blir allting tyst som genom ett trollslag, och Elvira Doring tittar ut genom fönstret. Hade hennes lägenhet vettat mot gatan och inte mot gården hade hon fått se Gerd Raunavaara komma ut genom porten. Hon är på väg till telefonkiosken men upptäcker att hon inte har någon växel varför hon istället styr stegen mot Philipshuset där en nattvakt står. Oväsendet har lockat ut honom, och han ser medlidande på den förtvivlade kvinnan och släpper sedan in henne på kontoret så att hon kan ringa, men den väninna Gerd satt sitt hopp till svarar inte. Utan kappa och utan nycklar hem står Gerd sedan villrådig ute på gatan och undrar vad hon ska ta sig till. Från den egna lägenheten är det nu tyst och som hon står där öppnas porten och Janne Berg uppenbarar sig i gryningsljuset. Han får syn på henne och de möts mitt på Gävlegatans tomma körbana och börjar gå bort mot Torsplan. Korthugget redogör han för slagsmålet, och berättar hur han till sist slagit ner Anders Raunavaara efter en strid som rasat både länge och väl. Han bär syn för sägen. Blodig i ansiktet och med den en gång vita skjortan hängande i trasor på kroppen. Gerd stannar fundersamt och förklarar sedan att de måste gå tillbaka och se hur det står till med Anders, om han är skadad och kanske behöver läkarhjälp.

Vardagsrummet i makarna Raunavaaras lägenhet på Gävlegatan 15 så som det tedde sig för polisens tecknare efter mordet. Jämför med fotot på soffgruppen och den blodiga mattan här intill.

Nattvakten, som stått kvar utanför porten, betraktar de bägge uppenbart väldigt nära vännerna. Gerd Raunavaara är klädd i röd jumper och svart kjol och Janne Berg i grå byxor och med en skjorta så söndersliten att det ser ut som om han var bar på överkroppen. Över armen hänger en grårutig kavaj. De går fram till det halvöppna fönstret som dock sitter för högt upp för att någon av dem ska kunna ta sig in, ett problem Gerd löser genom att klättra upp på en cykel som står lutad mot husväggen. Ålande försvinner hon in, och någon minut senare öppnar hon porten åt Janne Berg. Klockan är tjugo över tre. Det raunavaarska hemmet är mörkt och tomt, och Anders spårlöst försvunnen. Gerd och Janne letar, det tar inte lång tid i den lilla lägenheten, och hamnar sedan i säng för andra gången denna händelserika natt. Sekunden därpå öppnas ytterdörren och en blodig gestalt kliver in i vardagsrummet. Bordslampan är liten men kastar ett obarmhärtigt sken över scenen och även över det blänkande föremål den försmådde äkta mannen håller i handen. En trettio centimeter lång kökskniv. Janne rusar upp och sliter på sig byxorna och kavajen. Den trasiga skjortan blir kvar på golvet, och han knyter nävarna beredd på att fortsätta slåss, men hinner inte ens utdela det första slaget. Knivhugget träffar honom rätt i bröstet där det tränger in mellan fjärde och femte revbenet, genomborrar högra hjärtkammaren och stannar inne i hjärtsäcken. Janne faller baklänges med blodet pulserande ur såret, han är död redan innan han slagit i golvet. Gerd skriker högt: ”Du har dödat Janne”.

Duell om kvinna i natt, man dödad, berättar Aftonbladet i en extraupplaga den 15 juli 1961, samma dag som mordet.

Larmet kommer till Johannes brandstation klockan 03:37 lördagen den 15 juli 1961. Det är Gerd Raunavaara som kallat på ambulans via en granne. Hon har försökt ringa hemifrån, men Anders sliter telefonluren ur handen på henne och hon har fått knacka på flera dörrar innan någon till sist öppnar. De enda uppgifter hon gett är att en man blivit skadad på Gävlegatan 15M, men det går snabbt upp för ambulansmännen som anländer till paret Raunavaaras lägenhet att någonting inte står rätt till. En jämrande och blodig man sitter på hallgolvet, och i en stor blodpöl på en trasmatta inne i vardagsrummet ligger en livlös man med ett knivhugg i hjärttrakten och liksom för att förtydliga ligger även en kniv med blodigt blad fullt synlig intill kakelugnen. Den dödes ögon är öppna och stirrar oseende upp i taket. Ambulansmännen ringer omedelbart polis som kommer med blinkande rödljus och tjutande sirener.

Mordvapnet, en 30 centimeter lång kökskniv som använts till att rensa fisk. På den undre bilden ser man tydligt hur böjt knivbladet är. Foto från polisen.

Polisen tar Anders till Karolinska sjukhuset för att plåstras om. Han sys på flera ställen och det är knappt de förstår vad han säger vid de första förhören då hans läppar är så svullna. Efter förhöret svimmar han och skickas därför till Serafimerlasarettet för ytterligare läkarundersökning, varifrån han dock återkommer redan samma morgon. ”Kniven gick långt in. Det kände jag när jag drog ut den”, kommenterar han mordet på sin rival. ”Jag såg när han ramlade” berättar Gerd med lågmäld röst. Anders Raunavaara säger sig inte minnas vad som hänt efter det första våldsamma slagsmålet annat än att han ”sett rött” när han funnit sin hustru i säng med Janne Berg, och han urskuldar sig med att han är från finska gränsen och att ”pojkar därifrån har lätt för att ta till kniven”. En undersökning av trappuppgången, och vittnesmål från en granne, visar att han strax innan mordet blödande tagit sig upp för trapporna ända till vinden i jakten på sin försvunne antagonist. Kniven har han hela tiden i handen. Det är en vanlig kökskniv där några fiskfjäll som ännu klibbar vid skaftet visar vad den sist använts till innan den förvandlats till ett mordvapen, och hugget har varit så kraftigt att hela knivbladet böjts i trettio graders vinkel. Anders Raunavaara var dock inte den ende i den här historien polisen intresserade sig för. När han dog var Janne Berg efterlyst och den stiliga kostym han bar visar sig ha blivit stulen vid ett inbrott i en parkerad bil utanför Karlbergsvägen 14 exakt ett dygn innan mordet. Anders Raunavaara döms till sju års straffarbete, ett straff som satts lågt med tanke på att det ansågs som förmildrande omständigheter att han överraskat Janne Berg i säng med hustrun och att han lovat sluta använda alkohol. Mordhuset på Gävlegatan 15M är försvunnet. Den bara något mer än trettioåriga byggnaden revs endast ett par år efter mordet på Janne Berg, och ersattes av en smutsbrun betonglåda, men grannfastigheten Gävlegatan 13 är lätt igenkännlig från de gamla fotona.

Text och bild: Petter Inedahl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *