Bergshammars iskalla brud

Bergshammars slott

En vacker ung kvinna i brudslöja sägs gå i allén vid Bergshammars slott, men de som mött henne har aldrig velat förnya den fasansfulla bekantskapen.

I de flacka markerna kring Fogdö kyrka ligger små trädklädda höjder som öar i ett hav. Vinden drar vågor genom åkrarna, och kyrktornet sticker upp likt en fyr för resande i det sällsamma landskapet. I spikrak sydvästkurs från landsvägen styr en grusväg som efter en halv kilometer famnas av den täta allén upp mot Bergshammars vita slott, och i vars grönskimrande dunkel det spelande lövverket gör skuggorna oroliga och fladdrande.

Spökallén vid Bergshammar. Fogdö kyrkas vita torn skymtar till höger.

Bergshammar är gammalt, äldre än det ser ut, och nämns första gången 1310. Hur det medeltida huset gestaltat sig är det dock ingen som känner till, men här bodde den grymme Bengt Nilsson Färla, en man som kallats 1500-talets värste bondeplågare. Dagens huvudbyggnad kom inte på plats förrän åren strax efter 1720. Gården hade då tio år tidigare tagits över av kammarrådet Johan Gabriel Sack, och arkitekt lär ha varit den alkoholiserade franske fortifikationskaptenen Joseph Destain vilken dock lyckades åstadkomma flera vackra byggnader innan han slutligen söp sig till döds i december 1740. Bergshammar var ett rikt hus, och här fanns förr ett berömt bibliotek inrymt i en av flyglarna, en rustkammare och en unik samling gamla kartor vilket dock allt försvann när slottets inventarier såldes på auktion 1968.

Vem är den döde musikanten på Begshammars slott, och varför får han inte ro i graven?

Mycket har förändrats på Bergshammar även om dess yttre överraskande väl bevarat sitt utseende från 1700-talets början. Parken har krympt, fideikommissen är upphävd, och de flesta av slottets ägare vilar sedan länge i sina kistor i Fogdö kyrka, men i backen mellan slottet och de stora ekonomibyggnaderna står ännu gravstenen över de grevliga hundarna, och det gamla hospitalet där Bergshammars pensionerade anställda fick en sista fristad innan kyrkogårdsmullen kan fortfarande skymtas från allén. Att en gård som existerat sedan medeltiden skulle ha många minnen är knappast att förvåna, och på Bergshammar svävar ännu skuggorna av fältmarskalk Magnus Stenbocks svarvstol och Karl XII:s vapenbroder Carl Filip Sacks färgsprakande turkiska hästtäcke som en gång fanns här. Mörkare skuggor än så lär dock kunna iakttas i och kring det gamla slottet.

Bergshammar och dess grannskap sägs vara hemsökt av en kvinna klädd till brud.

En kvinna som en gång bott här berättar hur hon en kväll är ensam hemma och sitter vid biljardsalens stora flygel och spelar när hon hör ett tunt men omisskännligt skorrande från tangenterna. Det låter som om en andra stämma spelade samtidigt med henne, och med en irriterad rynka i pannan öppnar hon de halvslutna ögonen bara för att till sin fasa stirra rätt in i det multnande ansiktet av en man med flagnande hud och stripigt hår. Medmusikanten sitter bredvid henne på pallen och är uppenbart inte av de levandes skara, och chocken blir så stor att hon kommer av sig. Stel av skräck stirrar hon på den hemska uppenbarelsen innan den sakta bleknar bort och försvinner, och trots att den inte kom tillbaka använde hon aldrig mer flygeln efter detta. Bergshammars mest fruktade vålnad är dock inte den döde musikanten, utan en iskall kvinna i vitt. Det berättas att en av gårdens anställda hittats sanslös på marken utanför ladugården en natt, och när hon sent omsider kvicknat till berättar hon hur hon mött en stel och likblek kvinna i vit brudklänning, och hur den främmande spritt en förlamande iskyla omkring sig, en kyla som blivit allt värre ju närmre hon kom tills den stackars gumman helt enkelt förlorat medvetandet. Även andra har mött den iskalla bruden. Tre kvinnor är en sen kväll på väg hem när de stannar vid vägskälet till Bergshammar. Vägen förbi slottet är en genväg, men en som har genuint dåligt rykte nattetid, och diskussionen slutar med att två av kvinnorna går den längre omvägen medan den tredje med en föraktfull skakning på huvudet åt sina räddhågsna och vidskepliga vänner ensam viker av in i allén. Några minuter senare hör de hastiga fotsteg bakom sig, och när de vänder sig om får de se sin kamrat kritvit i ansiktet komma springande med andan i halsen. Hon har knappt hunnit ikapp när de ser hur blicken i hennes ögon slocknar och hon faller ihop i en hög på vägen framför dem. Efter att ha burit henne till en närbelägen stuga vaknar hon till och skriker hysteriskt ”Ta bort bruden, ta bort bruden”, varefter hon svimmar på nytt. När de efter många om och men lyckas få henne så pass lugn att hon kan tala redigt berättar hon hur hon kommit en bit in i Bergshammars allé när hon till sin förvåning möter en vacker ung kvinna i brudkläder. Den främmandes ansikte har samma färg som klänningen, och hon utstrålar en kyla och ondska som fullständigt paralyserar. Bruden borrar sina stela ögon i den stackars kvinnan, och tar sin långa slöja och omsluter henne med en gravens kyla som verkar ren is, och det är också det sista hon minns. Hur hon kom därifrån har hon ingen aning om, och än mindre att hennes vänner burit henne. Vem den döda bruden på Bergshammar är och varför hon hemsöker de levande är det ingen som kunnat svara på, men de som haft oturen att möta henne har fått minnen som stört nattron resten av livet.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl